Kung Chulalongkorn gjorde två viktiga utnämningar 1885, som starkt ändrade maktbalansen i administrationen till hans fördel. Kung Chulalongkorn valde då sin halvbror, prins Devawongse Varoprakar (Krom Phraya Thewawong Waropakan) กรมพระยาเทวะวงศ์วโรปการ (27 november 1858-28 juni 1923), att leda utrikesministeriet.

Devawongse var en enastående man som skulle komma att sköta Siams utrikeskontakter i 38 år med stor skicklighet och finess. Detta under två kungars regeringstid och till båda kungarnas stora belåtenhet. Devawongse Varoprakar var från början känd som prins Devan Udayawongse (Phra Ong Chao Thewanuthaiyawong) พระองค์เจ้าเทวัญอุไทยวงศ์. Han var för övrigt en helbror till Chulalongkorns hustru Sunanda som hade drunknat 1880.

Samma år utsågs en helbror till Chulalongkorn, prins Chakrabardibongse (Krom Phra Chakkraphattiphong) กรมพระจักรพรรดิพงศ์ (13 januari 1856-11 april 1900), till finansminister. Han var från början känd som prins Chaturonrasmi (Chao Fa Chaturon Ratsami) เจ้าฟ้าจาตุรนต์รัศมี. Under samma period fanns även andra kungliga bröder eller halvbröder i olika statsorgan.

(Prins Chakrabardibongse)

Chulalongkorn hade tvingats till denna strategi, under perioden 1875 till 1885, av det gamla politiska och administrativa gardet. Så länge ministrarna inte var valda av honom kunde han bara föreslå vilken politik de skulle föra. Förslag som inkräktade på "gamlingarnas" personliga makt följdes ofta av passivt motstånd.

Som ett exempel på etta så motsatte sig exregenten Si Suriyawongse energiskt att det skulle byggas en telegraflinje till Burma genom "hans" västra provinser, där guvernörerna var hans släktingar. Det fanns liknande problem i praktiskt taget varje ministerium. Så länge ministrarna kunde räkna med stöd från Si Suriyawongse, eller så länge de fruktade eller respekterade hans makt, kunde de motstå kungens politik. Dagen efter Si Suriyawongses död gav dock kungen order om att den ovan omtalade telegraflinjen skulle byggas.