Tidigt på 1880-talet hade det börjat ljusna något för Chulalongkorn. Han hade nu själv fått möjlighet att utse sina ämbetsmän, efter hand som ministrarna och ämbetsmännen från förmyndarregentens tid dog eller drog sig tillbaka. Av speciell stor betydelse var naturligtvis den gamle förmyndarregenten Si Suriyawongses död 1883 och Wichaichans 1885. Detta innebar att många ämbetsmän från Mongkuts och Si Suriyawongses generation började förlora sitt inflytande.

Genom att utse sina välutbildade och lojala bröder till nyckelposter i de lediga ministerierna kunde Chulalongkorn långsamt börja överföra makten till sig själv. Man ska dock ha klart för sig att Chulalongkorn, ända fram till mitten av 1800-talet, inte hade någon starkare politisk uppbackning.

Den elit som fanns under Mongkuts tid förlorade till sist sin totala dominans över byråkratin och samhällslivet. De hade visserligen kvar ett stort antal officiella positioner, men överlevde snarare som individer än som medlemmar av en familj eller grupp. Under 1800-talets sista år hade några av de äldsta och mäktigaste familjerna förlorat mycket av sin tidigare dominanta maktställning.

Sedan flera år tillbaka hade Chulalongkorn försökt gynna grupper och familjer från den gamla eliten och då speciellt personer som sedan lång tid var rivaler till Bunnag-familjen. Olyckligtvis hade de viktigaste av dessa personer skämt ut sig genom offentliga skandaler i slutet av 1870-talet och tidiga 1880-talet.

På grund av alla problem blev överföringen av makten till Chulalongkorn en långsam process. Många av de mindre departementen, som hanterade tekniska frågor, skapades först inom palatsadministrationen och flyttades sedan när man hade fått ett "säkert" ministerium där man kunde fortsätta arbetet. Ministerierna började nu fungera på ett västerländskt sätt med egna kontor, i stället för att vara förlagda till ministrarnas egna hem.

Det var inte förrän i mitten av 1880-talet som kungen och hans bröder började känna att de hade fått ett fastare grepp om makten och nästan omedelbart fick de problem med hur den skulle utövas och en mindre fraktion av hovet återvände till den radikala politik som förts under senare delen av Si Suriyawongses regeringstid.

Chulalongkorn delegerade inte mycket av sin egen beslutsmakt. Till stor del berodde detta på hans egen hängivenhet till arbete och hans smått otroliga arbetskapacitet. Han arbetade extremt hårt och kunde skriva flera hundra brev om dagen och tog ställning i en mängd olika frågor. Ibland gjorde han det på egen hand och ibland rådförde han sig med sina ministrar. Ärendena kunde vara allt från utseendet på en textad skylt till den oerhört komplicerade frågan om vilken politik man skulle föra mot Frankrike.

Chulalongkorns kungarike saknade ännu nästan helt modern utbildning och den huvudsakliga bondebefolkningen hade inga politiska kunskaper. Det totala antalet män i Siam som hade fått någon form av modernare utbildning kan inte ha varit mer än några få hundra och inga av dem, förutom den handelsinriktade kinesiska minoriteten, hade någon större förmögenhet eller framträdande position utanför den civila byråkratin.

Den utländska pressen på kungariket skulle inom några få år nå sin kulmen och ännu hade inte moderniseringen av landet påbörjats, som landets ledare ändå ansåg att Siams öde vilade på. Chulalongkorns motvilja att påbörja politiska experiment under dessa villkor är förståeligt och kommande händelser under nästa årtionde skulle visa att han gjorde rätt.