Under perioden juni 1809-januari 1812 pågick en väpnad konflikt med Burma som handlade om kontrollen över den tennrika Malackahalvön. Bakgrunden till konflikten var kontrollen över Tenasserimkusten, som under tidigt 1700-tal hade delats mellan Burma och Siam. Burmeserna kontrollerade därefter området ner till Tavoy och siameserna resten av kustområdet söderut.

Historiskt sett hade båda kungarikena hävdat kontrollen över hela kustområdet och den faktiska kontrollen i området hade skiftat flera gånger. Under Pagandynastin kontrollerade burmeserna hela kuststräckan fram till 1287. Under 1300- och 1500-talet hade Sukhothai och senare Ayutthaya kontrollerat stora delar av kusten strax söder om dagens Mawlamyine (Moulmein). På 1500-talet hade burmeserna under Toungoo-kungarna Tabinshwehti och Bayinnaung försökt återta kustområdet. Ett försök 1548 hade misslyckats, men 1564 lyckades man då Ayutthayariket (Siam) invaderades och stod som förlorare i kriget.

Siameserna revolterade sedan under prins Naresuan 1584 och då han blivit kung återerövrade han de nedre delarna av kustområdet 1593 och hela kustområdet 1594. Burmeserna lyckades återta de övre delarna av kustområdet ner till Tavoy 1614. De misslyckades dock med att återerövra resten.

Siameserna gjorde ett misslyckat försök att återta de övre delarna av kustområdet åren 1662–1664 och så såg det ut fram till 1740. Under denna period var Mergui (Myeik) Siams viktigaste hamn varifrån handeln med Indien och väst sköttes. Se även ”Ayutthaya,” avsnittet ”Ayutthaya och kontakterna med väst,” artikeln ”Uppror i Burma (1661) - Attacken på Chiang Mai och Burma (1662).”

I juni 1809 hade den burmesiske kungen Bodawpaya fått information om att Rama I var allvarligt sjuk och då Siam förväntades vara försvagat planerade man därför en attack på provinsen Phuket. Den 7 augusti 1809 kom också en burmesisk attack på citadellet i staden Thalang (Mueang Thalang) เมืองถลาง, som stormades och intogs sex dagar senare. Staden plundrades och invånarna slaktades. En del av burmesernas fartyg lastades med plundringsbyte och skickades hem till Tavoy.

Delar av den burmesiska flottan överraskades emellertid av en storm, vilket gjorde att en mindre kontingent siameser kunde erövra många av deras krigsfartyg och ta den burmesiske generalen Chik-ke (Chikke) จิกเก till fånga. Hans vidare öde känner jag inte till. Eftersom Thalangs guvernör hade misslyckats med att försvara sin ö ersattes han nu och siameserna förberedde sig på nya burmesiska besök.

I oktober 1809 samlades en burmesisk styrka på 30 000 man samt 60 krigsfartyg med 200 vridbara mindre kanoner, som kallas nickhakar på svenska, vid Tavoy. Trupperna delades därefter upp i två delar och den första armén erövrade Ranong och Na Toei นาเตย och marscherade sedan landvägen mot Chumphon. Tanken var att om detta anfall blev framgångsrikt så skulle man sedan fortsätta norrut mot Bangkok. Det skulle dock visa sig att så inte blev fallet. Na Toei ligger i dagens distrikt Thai Mueang (Amphoe Thai Mueang) อำเภอท้ายเหมือง i provinsen Phang Nga.

(Distriktet Thai Mueang i provinsen Phang Nga)

Den andra burmesiska armén var en flottstyrka och den 17 oktober härjade de Takua Thung ตะกั่วทุ่ง och Takua Pa, utan att möta något motstånd. Därefter fortsatte de utmed kusten till Phuket där de belägrade Thalangs citadell. De fortsatta ambitionerna var sedan att utvidga sin makt söderut ända till de norra malajstaterna, som var vasallstater till Siam.

Under natten den 18 november 1809 slogs dock burmeserna tillbaka vid citadellet i Thalang och efter svåra förluster tvingades de lämna ön. Samtidigt hade siameserna mobiliserat förstärkningar på 6 000 man som var på väg ombord på 80 krigsfartyg. Denna siamesiska styrka hamnade sedan i strid med burmeserna utanför Phuket, men blev grundligt besegrade efter att en gnista antänt krutförrådet på ett av de siamesiska fartygen och orsakat en väldig explosion.

Några veckor senare hade burmeserna omgrupperat sig och återupptog belägringen av Thalang. Detta efter att ha fått betydande förstärkningar från armén längre norrut. Natten den 13 januari 1810 genomförde burmeserna sedan en framgångsrik stormning av citadellet. Efter Thalangs fall skickade burmeserna sändebud till Penang för att försäkra det brittiska Ostasiatiska kompaniet om sina fredliga avsikter i området. Man skickade också sändebud till sultanatet Kedah som krävde att sultanatet återigen skulle sända tribut till Ava.

Sultan Ahmad Tajuddin สุลต่านฮะมัด ทาจุดดิน (r. 1803-1821) av Kedah hade då redan skickat en flottstyrka för att hjälpa siameserna och den kombinerade siamesiska-malajiska styrkan återtog ön i mars 1810 och drev bort burmeserna till Pak Chan ปากจั่น i Kraburi. I slutet av maj 1810 återvände burmeserna ännu en gång med en 6 000 man stark expeditionsstyrka till Phuket, men även denna expedition drabbades av stora förluster på grund av stormar. Man landsteg dock på ön och i slutet av september 1810 led burmeserna svårt av hunger och sjukdomar då ön låg öde efter alla tidigare stridigheter.

Den burmesiske generalen Zeya Suriya Kyaw (Chai Suriya Cho) ชัย สุริยะ จ๋อ, försökte därför ta sig till Mergui för att skaffa ris. Hans försök slutade emellertid med att hans fartyg led skeppsbrott och han togs till fånga av en siamesisk patrull. Hur det sedan gick för honom känner jag tyvärr inte till.

Kort tid efter att Zeya Suriya Kyaw begett sig mot Mergui genomfördes en siamesisk kontraattack mot burmeserna på Phuket. Styrkan leddes av Phra Borirakphubet พระบริรักษ์ภูเบศร์ som lyckades driva bort burmeserna från ön. Den retirerande burmesiska flottan drabbades ännu en gång hårt av stormar och flera av deras fartyg förliste vid den klippiga kusten utanför Sakhu สาคู.

Det verkar som om Phra Borirakphubet är identisk med Chaophraya Nakhon Si Thammarat (Noi) เจ้าพระยานครศรีธรรมราช (น้อย) (27 augusti 1776-14 maj 1838 eller 1839), som i sin tur var en son till kung Taksin. Han hade adopterats av Chaophraya Nakhon (Phat) som var guvernör över Nakhon Si Thammarat och Noi blev senare hans efterträdare på denna post.

I slutet av december 1811 landsatte burmeserna ännu en gång en styrka på 5 000 man på Phuket och omringade Thalang. Siameserna samlade ihop en 10 000 man stark motståndsstyrka, som dock snart drogs tillbaka då garnisonen i Thalang själva lyckades besegra invasionsstyrkan.

De burmesiska förlusterna uppgick till mer än 4 110 dödade i strid och förutom detta förlorade de 20 krigsfartyg och annat material. Dessa upprepade nederlag fick Burma att ge upp planerna om att erövra Siam och i stället koncentrera sig på Assam och Manipur. Det finns dock källor som talar om strider mot burmeserna i rikets södra delar ända fram till 1819.

Phuket hade blivit så härjat att den överlevande befolkningen hade bosatt sig på fastlandet vid Phang Nga. Under Rama III avtog hotet från burmeserna och befolkningen återvände till ön. Staden Thalang blev återuppbyggd, men Phuket Town ภูเก็ต ทาวน์ blev snart öns nya huvudstad. Det var under Rama III som man återupptäckte den rikliga förekomsten av tenn på Phuket. Detta lockade till ytterligare kinesiska invandrare.