Här kommer först lite bakgrundshistorik inför händelserna i Kengtung;

Jag har tidigare berättat att Kawila i Chiang Mai hade skickat sin yngre bror Thammalangka för att erövra Mong Hsat och Kengtung 1802 och att han tagit med sig mängder med fångar hem till Chiang Mai. Kengtungs regent Sao Kawng Tai (Chao Kong Thai) เจ้ากองไท hade flytt, men valde 1804 att underkasta sig Chiang Mai.

Sao Maha Khanan (Chao Maha Khanan) เจ้ามหาขนาน (1781-1857), som var en yngre bror till Sao Kawng Tai, hade etablerat sig som oberoende härskare i Mong Yawng. Han klarade av att stå emot flera invasioner från Burma som försökte återta Kengtung. Efter ett utdraget gerillakrig beslutade Maha Khanan ändå att acceptera burmesisk överhöghet 1813 och Kengtung hamnade återigen under burmesiskt styre.

Maha Khanan blev sedan regent eller härskare i Kengtung från 1813 innan han efterträddes av sin son Sao Maha Phrom (Chao Nan Maha Phrom) เจ้าหนานมหาพรหม då han dog 1857.

1802 dog prins Maha Vong (Chao Mom Maha Wong) เจ้าหม่อมมหาวงศ์, som var härskare över Chiang Hung. Hans tvåårige son prins Maha Noi (Chao Maha Noi) เจ้ามหาน้อย skulle efterträda sin far och fram till han blev myndig skulle hans farbror prins Maha Vang (Chao Maha Wang) เจ้ามหาวัง vara förmyndarregent.

1817 övertog Maha Noi regentskapet från Maha Vang och kung Bodawpaya kallade honom till Amarapura för att han skulle bekräfta sin vasallstatus. Maha Noi skickade i stället sin farbror Maha Vang vilket retade upp Bodawpaya så mycket att han i stället utnämnde Maha Vang till härskare över Chiang Hung. Det bröt sedan ut ett inbördeskrig mellan Maha Noi och Maha Vang som varade fram till 1822 då Maha Nois armé besegrades.

Maha Noi tillfångatogs sedan av burmeserna och satt fängslad i Amarapura i tre år. Han släpptes 1825 och återvände till Chiang Hung där inbördeskriget mellan honom och hans farbror Maha Vang blossade upp på nytt. 1834 blandade sig kineserna i striden och tog parti för Maha Vang. Maha Noi valde att fly till Mueang So เมืองสอ där han dog 1836.

Då Chiang Hungs härskare Chao Maha Vang också dog 1836 utsåg kineserna Chao Mom Suchawan เจ้าหม่อมสุชาวรรณ, eller Sarawan (Chao Sarawan) เจ้าสาระวัน, som var en son till Maha Vang, till ny härskare över Chiang Hung. Jag har i fortsättningen valt att använda namnet Sarawan, som också används i thailändska källor. Maha Vangs son Olanawut ออลนาวุธ, eller Arammawutha อรำมาวุทะ, utsågs till uparat.

Men Maha Vangs tidigare fiende Maha Noi hade också en son som hette No Kham (Chao No Kham) เจ้าหน่อคำ och denne prins gjorde också anspråk som Chiang Hungs härskare och han fick stöd av den burmesiske vicekungen Tharrawaddy Min (Phra Chao Sarawadi) พระเจ้าสารวดี.

Tharrawaddy Min skickade 1836 en burmesisk armé på 3 000 man för att invadera Chiang Hung och sätta No Kham på tronen. Pinkaew (Nang Pin Kaeo) นางปิ่นแก้ว, Maha Vangs änka och mor till Sarawan och Arammawutha mutade då den burmesiska generalen för att förhindra detta.

Sju dagar senare ledde en anhängare till Sarawan, Chao Maha Chai เจ้ามหาไชย från Mueang Phong เมืองพง, en militär expedition för att inta Chiang Hung. Den mutade burmesiske generalen drog sig då tillbaka tillsammans med No Kham och Sarawan fortsatte nu som regent i Chiang Hung.

Prins No Kham gav dock inte upp och övertalade 1838 kung Tharrawaddy Min att skicka ännu en armé på 10 000 man för att inta Chiang Hung och erövra tronen till honom. Detta lyckades också men 1842 uppmuntrade kineserna i Yunnan Chao Maha Chai att hjälpa Sarawan att återerövra tronen. Den här gången fick Sarawan stöd av burmeserna i Ava och han hamnade på tronen en andra gång. No Kham flydde till Kengtung 1843.

Allt verkade fredligt tills No Kham återigen anföll och intog Chiang Hung 1849. Sarawan flydde till Ava och hans bror Arammawutha, hans mor Pinkaew, en yngre syster till Pinkaew vid namn Waenkaew (Nang Waen Kaeo) นางแว่นแก้ว och Maha Chai flydde till Luang Prabang, som var under siamesisk överhöghet. Soukhaseum som var kung här skickade sedan Arammawutha, Pinkaew och Waenkaew till Bangkok. De tre fick sedan återvända till Luang Prabang 1852.

En källa säger att Maha Chai i stället flydde till Wiang Phuka เวียงภูคา på gränsen till Nan. Guvernören i Nan ville sedan skicka ner Maha Chai till Bangkok, vilket han först vägrade att gå med på. Kung Mongkut skickade då upp en man med titelnamnet Phraya Sisahathep (Pan Surakhup) พระยาศรีสหเทพ (ปาน สุรคุปต์) för att övertala Maha Chai och han gick till sist med på att resa ner till Bangkok.

Här säger en av mina källor att det uppstod ett uppror i shanstaten Kengtung och Chiang Hung 1849, då det burmesiska inflytandet hade minskat i området. De två staterna började sedan kriga med varandra och Chiang Hung sökte stöd hos siameserna. Rama III som såg en möjlighet att få kontroll över Shanstaterna skickade därför trupper som inledde en expedition i området 1849 för att testa burmesernas militära förmåga. Men om detta har jag inte hittat någon vidare information.

Kung Rama III ville hjälpa Sarawan mot No Kham, men för att erövra Chiang Hung behövde man först ockupera Kengtung för att hålla försörjningslinjerna öppna. Bangkok skickade inte egna trupper utan gav i stället uppdraget till Lan Na.

Kung Rama III beordrade Chiang Mais regent Mahawong เจ้ามหาวงศ์ att mobilisera arméer för en attack på Kengtung och han mobiliserade därefter 5 000 man från Chiang Mai, 1 500 man från Lamphun och 1 000 man från Lampang som delades upp i två arméer.

En källa som talar om fyra arméer säger att de fyra befälhavarna var Chiang Mais uparat Phraya Uparat Phimphisan พระยาอุปราชพิมพิสาร, Phraya Rattana Mueang Kaeo (Nan Suriyawong) พระยารัตนเมืองแก้ว (หนานสุริยวงศ์), Nan Thampanyo หนานธรรมปัญโญ och Noi Daorueang น้อยดาวเรือง från Lamphun.

En annan källa talar om en armé ledd av en Phraya Ratchabut พระยาราชบุตร och Noi Maha Phrom น้อยมหาพรหม. Vem dessa två är har jag inte riktigt kunna reda ut ännu. Kan Noi Maha Phrom möjligen vara identisk med den tidigare omtalade Sao Maha Phrom?

Arméerna sattes i rörelse i februari 1850. Phraya Ratchabut och Noi Maha Phrom och deras armé erövrade Mong Hsat på vägen mot Kengtung och fortsatte sedan till Mong Gouk, som jag inte kan identifiera, och erövrade flera satellitstäder till Kengtung. I mars 1850 inledde de en belägring av Kengtung.

Problemet var nu att den ena av de två arméerna slutade marschera innan den nådde fram till Kengtung. Det handlade om Phraya Uparat Phimphisans armé som hade förhandlat fram en fredlig kapitulation från Mong Yawng och som sedan valde att stanna där. Noi Maha Phrom skickade en man till Mong Yawng för att uppmana Uparat Phimphisan att fortsätta sin marsch mot Kengtung, men så blev det inte. Uppenbart handlade det om någon slags oenighet mellan arméerna.

Då Lan Na-styrkorna nu hade för få soldater och brist på krut kunde Kengtungs härskare hålla stånd mot invasionsstyrkan. Phraya Ratchabut och Noi Maha Phrom beslutade sig därför att häva belägringen och därmed hade Lan Nas invasion av Kengtung 1850 misslyckats.

Här säger en källa att en kinesisk armé begav sig till Chiang Hung för att försöka besegra No Kham och de lyckades faktiskt döda honom. Därmed kunde Sarawan återfå tronen i Chiang Hung ännu en gång. Något årtal eller datum för denna händelse saknar jag.

Chiang Mais regent Mahawong skrev ett brev till Rama III där han bad om förlåtelse för misslyckandet 1850 och förklarade sig villig att göra ett nytt försök att inta Kengtung. I brevet anklagade han Phraya Uparat Phimphisan, som inte hade begett sig till Kengtung med sin armé trots uppmaningar om detta. Han bad också Bangkok om att hjälpa till med trupper och att Bangkok skulle uppmana Nan att göra detsamma. Rama III var dock sjuk och dog i april 1851 och det skulle därför dröja en tid innan man försökte sig igen.

Om Siams fortsatta försök med att inta Kengtung kan du läsa mer om i avsnittet ”Kung Mongkut,” artikeln ”Krig mot Kengtung 1852-1854.”