Ibland hävdas det att Rama I grundade sin nya huvudstad Bangkok den 6 april 1782. Detta är inte en helt korrekt historiebeskrivning. Det fanns som jag tidigare nämnt redan en by här som hette Bangkok.

Området hade börjat befolkas redan på 1300-talet och på 1400-talet hade Bangkok fått en tullstation. Tulltjänstemannens titel var Nai Phra Khanon Thonburi นายพระขนอนทณบุรี, vilket framgår i ett dokument från kung Borommaracha II:s regeringstid. När kung Chairacha förkortade avståndet till Ayutthaya genom sina kanalgrävningar på 1500-talet blev Bangkok en allt viktigare tullstation där man samlade in skatter från utländska handelsmän på väg till huvudstaden.

Jag har tidigare förklarat att Chirachas kanalgrävningar med tiden resulterade i att Chaophrayafloden fick ett nytt lopp. Bangkok som tidigare låg öster om floden hamnade nu på den västra sidan. Se även ”Ayutthaya,” avsnittet ”Ayutthaya och kontakterna med väst,” artikeln ”Kung Borommaracha IV (1529-1533) - Kung Ratsada (1533-1534) - Kung Chairacha (1534-1547).”

Det finns en teori om att Bangkoks ursprungliga namn härstammar från Bang Koh (Bang Ko) บางเกาะ, vilket kan översättas som ödistriktet eller öbyn. Detta eftersom byn var omringad av Chaophrayafloden och grävda kanaler.

Det finns också en teori om att namnet Bangkok härstammar från namnet Bang Makok บางมะกอก. Bang บาง kan översättas till distrikt och Makok มะกอก är en växt med frukter med det latinska namnet Spondias Pinnata. Efter lång tid försvann Ma från bynamnet. Denna teori sägs ha stärkts av att templet Wat Arun tidigare var känt som Wat Makok. Det finns även källor som talar om en slags olivväxt och som översätter namnet Bangkok till "olivdistriktet."

(Spondias pinnata)

En källa säger att Bangkok finns omtalat i kungliga krönikor från kung Chakkraphats tid, under namnet Mueang Thonburi Si Maha Samut เมืองธนบุรีศรีมหาสมุทร. Namnet Bangkok användes förmodligen i allmänt tal och detta namn tog de utländska besökarna till sig. Bangkok fick senare status som en befäst stad efter att det tidigare omtalade fortet Vichayen byggts här 1665.

Bangkoks betydelse hade vuxit i takt med Ayutthayas ökande utlandshandel. Nederländarna har dokumenterat hur fartygen som passerade Bangkok var tvungna att deklarera lastens innehåll, antalet besättningsmän och passagerare och betala en tullavgift. Skeppens kanoner konfiskerades också innan fartygen fick fortsätta mot Ayutthaya.

Den tidigare omtalade Adam Denton, som anlänt till Siam ombord på fartyget Globe 1612, har beskrivit hur man togs emot av en siamesisk ämbetsman vid Paknam. Denton berättar att han och hans kamrater reste 20 miles (omkring 32 kilometer) uppför floden till en stad vid namn Bancope (Bangkok) där de fick ett vänligt mottagande.

Kung Taksin hade byggt sitt palats nära fortet, som nu var känt under namnet Vichaiprasit medan Chaophraya Chakri hade sitt residens nära det nuvarande templet Wat Rakhang Kositaram (Wat Rakhang Khositaram) วัดระฆังโฆสิตารามฯ.

Med tanke på det jag skrivit här ovan blir distinktionen mellan Thonburi och Bangkok inte helt berättigad. Även om européerna fortsatte att kalla stället, där de vilade upp sig inför resan upp till Ayutthaya, för Bangkok var det befolkade området, både väster och öster om floden, känt bland siameserna som Thonburi. Vad som faktiskt hände var att man upphöjt Bangkok, från dess status som by, till stad.

Formellt blev Bangkok ny huvudstad den 21 april 1782, enligt det datum då stadens stadspelare (Lak Mueang) restes i en helgedom. Året 1782 blev enligt den senare kungen Rama V starten på det som kallats Rattanakosinperioden (Rattanakosin) รัตนโกสินทร์. Rama I gav staden namnet Krung Rattanakosin In Ayothaya กรุงรัตนโกสินทร์อินท์อโยธยา. Namnet ändrades senare av Rama III (Phra Ram 3) พระราม 3 till Krung Thep Maha Nakhon Amon Rattanakosin Mahinthara Ayutthaya กรุงเทพมหานคร อมรรัตนโกสินทร์ มหินทรายุธยา och Rama IV gav sedan staden dess fulla ceremoniella namn;

Krung Thep Maha Nakhon Amon Rattanakosin Mahinthara Ayuthaya Mahadilok Phop Noppharat Ratchathani Burirom Udomratchaniwet Mahasathan Amon Piman Awatan Sathit Sakkathattiya Witsanukam Prasit กรุงเทพมหานคร อมรรัตนโกสินทร์ มหินทรายุธยามหาดิลก ภพนพรัตน์ ราชธานีบรีรมย์ อุดมราชนิเวศน์ มหาสถาน อมรพิมาน อวตารสถิต สักกะทัตติยะ วิษณุกรรม ประสิทธิ์.

Namnet är enligt Guinness rekordbok det längsta ortsnamnet i världen. Många thailändare kan rabbla hela detta långa namn utantill. Det är dock inte säkert att de förstår hela innebörden eftersom de flesta av orden är mycket gamla och inte längre används i modern thai. Det fullständiga namnet används faktiskt aldrig, även om det kan ses på ett mindre antal skyltar runt Bangkok som led i turistkampanjer. Som tur är har namnet av tradition kortats ner till Krung Thep och betyder fritt översatt ”Änglarnas stad.” Vi västerlänningar har envist fortsatt att kalla staden för Bangkok.

En förkortning som dock är ganska vanlig i officiella dokument och bilnummerskyltar är Krung Thep Maha Nakhon กรุงเทพมหานครฯ. På moderna kartor ser man numera oftast också namnet Krungthep. Ibland inom parentes, men allt oftare som huvudnamn.

Då Rama I blev kung av Siam var hotet från burmeserna inte alls så stort längre. Siam var återigen starkt och jämbördigt med Burma. Rama I hade heller inga planer att fly sin huvudstad vid en eventuell burmesisk attack, utan inriktade sig i stället på ett starkt försvar av staden. Eftersom den västra sidan låg sämre till strategiskt beslöt han sig för att negligera denna sida av Thonburi och koncentrerade sig på den östra sidan som då upphöjdes till egen stad. Trots att den östra delen låg mer låglänt och därmed var mer utsatt för översvämningar valde Rama I ändå att bygga sitt nya palats här.

Området som valdes till det nya kungliga palatset (Phra Ratchawang Luang) พระราชวังหลวง låg mellan templet Wat Photharam วัดโพธาราม, som är bättre känt under förkortningen Wat Pho วัดโพธิ์, och Wat Salak วัดสลัก som senare blir känt under namnet Wat Mahathat (Wat Maha That) วัดมหาธาตุ. Det kungliga palatset blev känt som Grand Palace (Stora palatset) eller Phra Borom Maha Ratchawang พระบรมมหาราชวัง under den senare kung Mongkuts regeringstid.

Området här var redan bebott och här låg Bangkoks gamla kinesiska stadsdel som, enligt den tidens sedvänja, regerades av en rik kinesisk handelsman med titeln Phraya. Den Phraya som regerade här vid den här tiden har jag tidigare berättat om i ”Ayutthaya,” avsnittet ”Ayutthayas fall,” och artikeln ”Phraya Rachasetthi (Chen Lian).” Mot passande ersättning beordrades Phraya Rachasetthi (Chen Lian) att flytta den kinesiska befolkningen 3 kilometer nedströms till Sampheng สำเพ็ง, som i dag är det moderna Bangkoks Chinatown (Yaowarat เยาวราช).

Området där palatset skulle byggas markerades först med ett trästaket och snart var bygget i full gång. En källa säger att bygget startade den 6 maj 1782. Man ska ha klart för sig att det ursprungliga palatset och kringliggande byggnader från början var byggda av trä, med en enkel träpalissad runt omkring. Detta berodde på avsaknaden av både kapital och byggnadsmaterial.

Den 10 juni 1782 genomfördes en ceremoni där kungen korsade floden från Thonburi för att bosätta sig permanent i sitt nya palats. Tre dagar senare lät kungen kröna sig i en mindre ceremoni. Under de kommande åren började kungen riva de ursprungliga träbyggnaderna och trästaketet och ersatte dessa med murade byggnader. Bland de nya byggnaderna fanns det tempel som blev känt som Wat Phra Kaeo. Statyetten Phra Kaeo, som givit templet dess namn, hämtades hit från Thonburi den 22 mars 1784.

Ayutthaya hade varit omringat av vatten så Rama I lät gräva nya kanaler i öster för att omge även sin stad med vatten. Den konstgjorda ön som han skapade kallades för Rattanakosin (Ko Rattanakosin) เกาะรัตนโกสินทร์. Staden hade ännu inga vägar och kanalerna, som sträckte sig kors och tvärs genom staden och dess omgivningar, var livligt trafikerade. Som en extra försiktighetsåtgärd, vid ett eventuellt burmesiskt invasionsförsök, lämnades låglandet vid dagens Ratchadamnoenaveny (Thanon Ratchadamnoen) ถนนราชดำเนิน som ett träsk för att försvåra för fienden. Ratchadamnoen förkortas ofta till Ratdamnoen i dagligt tal.

För att skaffa material till de omfattande byggnadsarbetena beordrade kung Rama I sina män att bege sig uppströms till den gamla huvudstaden Ayutthaya. Här tog de vara på så mycket tegel som möjligt, förutom från de gamla templen. Till slut hade de i princip jämnat Ayutthayas gamla stadsmur, fort och palatsområde med marken.

Tusentals tunga lass med tegel skeppades ner längs Chaophrayafloden för att sedan användas till bland annat Bangkoks nya stadsmur, i templen och det kungliga palatset. Runt staden byggdes med tiden 14 fort eller försvarsanläggningar, men i dag finns bara två av dessa kvar. Forten Phra Sumen (Pom Phra Sumen) ป้อมพระสุเมรุ och Mahakarn (Pom Mahakan) ป้อมมหากาฬ. Phra Sumen uppfördes för övrigt av arbetare från Vientiane.

(Phra Sumen)

(Mahakarn)

Bangkok byggdes i många avseenden med Ayutthaya som förebild. Hantverkare och konstnärer som överlevde katastrofen i Ayutthaya hämtades till Bangkok och flera tempel uppfördes som kopior av sina gamla förebilder. De gamla templen Wat Photaram (Wat Pho) och Wat Salak (Wat Mahathat) från Ayutthayatiden renoverades och byggdes om under Rama I:s regeringstid. Arbetet med det förfallna Wat Photaram påbörjades 1788, men då området vid templet var ojämnt och vattensjukt dränerades det först och fylldes ut med jordmassor, innan renoveringen kunde börja.

Efter en tolv år lång renovering fick templet det nya namnet Wat Phra Chetuphon วัดพระเชตุพน 1801. Templets fullständiga namn är Wat Phra Chetuphon Wimon Mangkhalaram Rajwaramahawihan (Wat Phra Chettuphon Wimon Mangkhalaram Ratchaworamaha Wihan) วัดพระเชตุพนวิมลมังคลารามราชวรมหาวิหาร. Man tror att Wat Photaram hade byggts under kung Phetrachas regeringstid 1688-1703. Under tiden för templets renovering lät Rama I forsla hem Buddhastatyer från övergivna tempel i Ayutthaya, Sukhothai och andra platser i Siam och många av dessa Buddhastatyer förvarades i Wat Pho.

I ”Ayutthaya,” ”Konungariket Ayutthaya,” artikeln ”Kung Ramathibodi II (1491-1529)” har jag berättat att Ramathibodi II lät tillverka en väldig Buddhastaty, som tyvärr blev fördärvad av burmeserna vid Ayutthayas fall 1767. Efter att förgäves ha försökt reparera den begravdes delarna under en stupa i Wat Photaram. Rama I lät även påbörja byggandet av templet Wat Suthat Thepwararam 1807. Wat Mahathat fick sitt namn 1803 och 1996 fick templet det nuvarande namnet Wat Mahathat Yuwaratrangsarit (Wat Maha That Yuwarat Rangsarit) วัดมหาธาตุยุวราชรังสฤษฎิ์.

Palatsbyggnader som härstammar från Rama I:s tid är Amaringruppen อัมรินทร์ (namnet fick byggnaderna först senare) och tronsalen Dusit Maha Prasat (Phra Thi Nang Dusit Maha Prasat) พระที่นั่งดุสิตมหาปราสาท. Det ursprungliga Dusit Maha Prasat träffades av blixten 1789 och började brinna och kungen och hans Maha Uparat ledde själva släckningsarbetet. Kungen hjälpte själv till med att bära den vackra tronen av svart trä och pärlemor i säkerhet.

Arbetskraften som användes för att bygga den nya staden var hoveriarbetare. Mat till arbetarna stod hovet för och förmodligen har arbetet inte varit särskilt hårt. Det hade då säkert funnits berättelser om detta. Hoveriarbetet som minskades ner från fyra månader till tre om året i slutet av Rama I:s regeringstid drabbade bara fria män (phrai) som fyllt tjugo år. Samma källa säger att de kinesiska invandrarna var undantagna från denna plikt.

Prinsarna och ämbetsmännen byggde sina residens utmed det nätverk av kanaler som med tiden sträckte sig öster om palatset och de kinesiska och indiska handelsmännen byggde sina affärer utmed floden i söder. Inte olik Ayutthaya under tidigare århundraden slog sig grupper av familjer, som arbetade i regeringens olika departement, ner utanför stadsmuren där de bildade sina egna kvarter. Personal som arbetade för prinsar och ämbetsmän bodde ofta nära sin överordnade.

Utanför stadsmuren fanns också chamfolk som tillhörde armén, malajer som tillhörde flottan, som hade slagit sig ned norr om staden runt sin moské‚ och romerska katoliker som härstammade från portugisiska och japanska kristna.

Den nya huvudstaden sträckte sig först bara över en mindre yta på Chaophrayaflodens östra sida, men staden med det nya kungliga palatset och templet Wat Phra Kaeo började ta form mellan 1785-1786. Då höll kung Rama I en festival för att välsigna staden och han genomgick dessutom ytterligare en kröning 1785, som var betydligt mer storslagen än den första.