Kung Bodawpaya var angelägen om att återta de burmesiska förlorade territorierna i Lan Na, öster om Salweenfloden och i november 1797 samlade han ihop en väldig armé bestående av 55 000 man. Befälhavaren för armén marscherade sedan med sin shan-armé genom Mong Nai och delade sedan upp sin styrka som fortsatte via två rutter till staden Chiang Mai som belägrades från alla håll i januari 1798.

Kawila försökte organisera ett försvar för att motstå burmesernas belägring, men han insåg snart att han behövde hjälp och skrev därför till Bangkok och förklarade läget. Rama I skickade då sin bror Surasi för att hjälpa Kawila. Samtidigt hade burmeserna också attackerat Lamphun och Li söder om Chiang Mai.

Surasi marscherade nu norrut och när han kom fram till Thoen skickade han sin nära vän prins Sunthonphubet (Kromma Khun Sunthonphubet) กรมขุนสุนทรภูเบศร์ och sin brorson prins Thepharirak med en armé till Lampang. På vägen till Lampang skickade prins Thepharirak iväg en avdelning för att attackera burmeserna vid Li. Efter att ha nått fram till Lampang marscherade prins Thepharirak och hans armé vidare till staden Pa Sang för att kort tid senare attackera burmeserna vid Lamphun.

Rama I hade nu också begett sig norrut mot Chiang Mai med en styrka på 20 000 man. Han fick också hjälp av Anouvong i Vientiane med 20 000 laotiska trupper och 20 000 man under ledning av prins Chakrachetsada, som var en bror till Surasi.

Prins Thepharirak attackerade den burmesiska armén väster om Chiang Mai, prins Sunthonphubet attackerade området öster om floden Ping, Anouvong attackerade området vid Huai Mae Kha ห้วยแม่ข่า, medan Chakrachetsada attackerade området vid Wang Tan วังตาล. Då Kawila nåtts av dessa förstärkningar ledde han sina styrkor ut från Chiang Mai för att attackera burmeserna som belägrat hans stad. Den burmesiska armén blev grundligt besegrad och drog sig tillbaka och deras överbefälhavare dödades under striderna.

Det var efter detta krig som Kawila i Chiang Mai skänkte den tidigare nämnda bronsstatyetten Phra Phuttha Sihing till Surasi. Statyetten finns i dag på nationalmuseet i Bangkok. Kawila hade nu fått så stort förtroende för Bangkokregimen att han vid en eventuell fientlig attack var beredd att hålla ut i flera månader medan han väntade på hjälp från siamesiska styrkor.

(Phra Phuttha Sihing)

Nio månader efter sitt nederlag planerade burmeserna ännu ett anfall på Chiang Mai som skulle inledas i januari 1799. Burmeserna samlade sina trupper i Chiang Saen, men de fortsatte aldrig med sina planer och kampanjen avblåstes.