Guvernören i Tavoy, Nemyo Kyawdin, som framgångsrikt hade varit med och försvarat Tavoy mot siameserna 1788 ville efter kriget bli utnämnd till guvernör i Martaban, som också hade myndighet över Tavoy. Men kung Bodawpaya valde i stället Minhla Sithu (Mengla Sihasu) เมงหลาสีหะสุ till denna post. I thailändska källor är Minhla Sithu känd som Myinzaingza (Maengkaengsa ) แมงแกงซา. Relationen mellan Nemyo Kyawdin och Minhla Sithu blev naturligt nog inte så bra och Minhla Sithu rapporterade om problemet till kung Bodawpaya.

Bodawpaya beordrade att Nemyo Kyawdin skulle fråntas sitt guvernörskap och arresteras för att sedan dömas i en rättegång i Amarapura. När den nya guvernören anlände till Tavoy lät Nemyo Kyawdin helt enkelt mörda honom. Bodawpaya menade då att Nemyo Kyawdin var en rebell och arresterade hans far Metkaya Bo (Mekkhara Bo) เมกคะราโบ. Nemyo Kyawdin bestämde sig då för att hoppa av till Siam.

I mars 1792 skrev Nemyo Kyawdin ett brev på en guldplatta till Rama I där han underkastade sig Siam. Samtidigt lät han en kvinna som kallades Chi ชี, vilket betyder nunna, skriva ett brev till kungen. Denna Chi var en brorsdotter till Rama I som hade tagits till fånga och deporterats till Tavoy då Ayutthaya föll 1767. När Rama I såg breven från Nemyo Kyawdin och sin brorsdotter Chi blev han fast besluten att försöka erövra Tavoy igen. Detta skulle leda till ett nytt burmesiskt-siamesiskt krig 1792-1794.

Ovanstående solskenshistoria med brorsdottern berättar vidare att hon levde i Tavoy som buddhistisk nunna. Det skulle senare bli en lycklig återförening mellan henne och hennes farbröder vid floden Khwae, då hon återbördades till sitt gamla hemland.

Ett nytt siamesiskt försök att erövra Tavoy gjordes 1792/1793 då Rama I beordrade Phraya Yommarat (Bunnag) att leda en siamesisk styrka på 5 000 man mot Tavoy. Intressant är att denne Phraya Yommarat (Bunnag) var pappa till en pojke som senare kommer att bli känd som Dit Bunnag (Dit Bunnak) ดิศ บุนนาค (1788-26 april 1855).

(Dit Bunnag)

Kung Rama I och hans yngre bror Surasi marscherade sedan till floden Khwae Noi i Kanchanaburi och när Phraya Yommarat (Bunnag) nådde fram till Tavoy kom Nemyo Kyawdin ut och underkastade sig. Här lämnades den ovan nämnda brorsdottern Chi ut till Phraya Yommarat (Bunnag) som i sin tur skickade henne till Rama I vid Khwae Noi. Efter den hjärtliga återföreningen skickade kungen henne vidare till säkerheten i Bangkok.

Då Tavoy nu var under siamesisk kontroll valde även Merguis guvernör att hoppa av till siameserna. Tenasserimkusten var nu åter under siamesisk kontroll, men det skulle inte vara så länge. Tidigt 1793 hade siameserna, under ledning av Phraya Yommarat (Bunnag), befäst staden Tavoy och var redo för en burmesisk motattack.

Surasi marscherade nu upp från Khwae Noi till Tavoy medan Rama I stannade kvar i Kanchanaburi. Då han kom fram menade han att staden Tavoy skulle förstöras för att förhindra burmeserna från att använda staden som bas för kommande militära expeditioner. Invånarna i staden skulle deporteras till Siam. Rama I ville dock inte gå med på detta då han ansåg att han själv behövde staden Tavoy som bas för sina kommande kampanjer längre in i Burma.

Surasi fick nu information om att Nemyo Kyawdin tänkte återvända till burmeserna igen och Surasi lät därför arrestera honom och skickade honom sedan till Rama I i Kanchanaburi. Rama I som förstod att Nemyo Kyawdins lojalitet var tveksam beslöt sig för att skicka honom i permanent exil till Bangkok.

Med både Tavoy och Mergui under siamesisk kontroll planerade Rama I en expedition in till Nedre Burma. Trupper rekryterades från de laotiska staterna, Kambodja och södra Siam. Planen var att ge sig in i Nedre Burma samtidigt med både en landstyrka och en flottstyrka.

Rama I skulle kommendera en landstyrka från Tavoy och han skickade iväg sina två generaler Chaophraya Mahasena (Pli) och Chaophraya Rattanaphiphit (Son Sonthirat) med deras styrkor för att slå sig samman med Phraya Yommarats (Bunnag) styrkor i Tavoy. Surasi skulle kommendera en flottstyrka och han begav sig nu till Theinkun för att bygga båtar där som senare skulle förena sig med en flottstyrka från Mergui.

När Bodawpaya fick vetskap om Nemyo Kyawdins avhopp till Siam gav han sin son och arvtagare prins Thado Minsaw i uppdrag att återta Tenasserimkusten. Thado Minsaw och två av hans generaler ledde sedan en armé på 14 000 man som lämnade huvudstaden Amarapura i juni 1792. Vid Sagaing fångade Thado Minsaw den tidigare nämnde Metkaya Bo, som var far till Nemyo Kyawdin, och han fick en brutal avrättning i i Sagaing.

De två generalerna är kända som Wunyi Maha Zeyathura och Einshe Wun Nemyo Kyawdin Thihathu (Insae Wun Nemiao Chordin Sihasura) อินแซะหวุ่นเนเมียวจอดินสีหสุระ. I fortsättningen kortar jag ner det sistnämnda namnet till Nemyo Kyawdin Thihathu (Nemiao Chodin Sihasura) เนเมียวจอดินสีหสุระ. Bland trupperna fanns det bland annat skickliga kavallerister från Manipur.

Thado Minsaw anlände till Yangon i Nedre Burma under regnperioden. Traditionellt fördes det vanligtvis krig under torrperioden eftersom marken under regnperioderna blev lerig och vattensjuk och olämplig för trupperna att marschera. Generalerna bad Thado Minsaw att vänta i Yangon tills regnperioden var över, men prinsen som fruktade att siameserna skulle använda Tavoy som bas för att invadera Nedre Burma, bestämde sig för att fortsätta sin militära kampanj.

Thado Minsaw organiserade sedan styrkorna på följande sätt; Wunyi Maha Zeyathura skulle leda en styrka på 5 000 man från Martaban, Nemyo Kyawdin Thihathu skulle marschera till staden Ye เย med en armé på 10 000 man för att övervaka den militära verksamheten och en flottstyrka uppdelad i fyra divisioner skulle anfalla Tavoy.

Rama I och Surasi hade planerat att inleda sina kampanjer i Nedre Burma i november 1793, men Chaophraya Mahasena (Pli) och Chaophraya Rattanaphit (Son Sonthirat) nådde fram till Tavoy först i december 1793 där de som beordrat anslöt sig till Phraya Yommarats (Bunnag) styrka. De tre siamesiska generalerna fick nu besked om att burmesiska styrkor var på väg mot Tavoy och de intog försvarspositioner i staden Tavoys utkanter.

Chaophraya Mahasena (Pli) stationerade sig med 10 000 man öster om Tavoy, Chaophraya Rattanaphiphit (Son Sonthirat) med 10 000 man nordost om Tavoy, Phraya Siharat Decho med 5 000 man norr om Tavoy och Phraya Kanchanaburi och Phraya Ratchaburi med 10 000 man söder om Tavoy. Phraya Yommarat (Bunnag) och mongeneralen Binnya Sein med 15 000 man stannade kvar inne i staden.

Siameserna lämnade dock större delen av den västra sidan av Tavoy, som gränsade till Tavoyfloden (Maenam Thawai) แม่น้ำทวาย, öppen. Surasi skickade också en del av sin flotta för att bevaka ingången till Tavoyfloden.

En 10 000 man stark burmesisk flottstyrka var framme först vid Tavoy där man drabbade samman med en siamesisk flotta vid Tavoyflodens mynning. Här blev det burmeserna som vann denna första sammandrabbning. Den burmesiska flottstyrkan seglade därefter in på Tavoyfloden till Tavoyflodens västra bank, mitt emot Tavoy. Två andra burmesiska flottstyrkor följde efter med sina sammanlagt 20 000 man och landade nordväst om Tavoy. En burmesisk landstyrka på 10 000 man kom nu också marscherande från Ye.

Burmeserna försökte nu ta sig över floden för att skapa ett brohuvud på den sydöstra sidan av Tavoy, men Phraya Kanchanaburi gav dem hårt motstånd till priset av sitt eget liv. Binnya Sein byggde ett fort med jordvallar väster om Tavoy, men var hårt ansatt av burmesiska musketörer och kavalleri från Manipur. Burmeserna byggde sedan en bro över floden och kunde ta sig fram mot Tavoy där de besegrade Phraya Siharat Dechos styrkor.

Burmeserna hade nu kontroll över området väster och norr om Tavoy. Söderut och österut var de dock mindre framgångsrika då siameserna här kunde slå tillbaka de burmesiska attackerna. Det uppstod därför snart ett dödläge.

Befolkningen i Tavoy var dock missnöjda med det siamesiska styret och i december 1793 kontaktade sju tavoyaner burmeserna där de ville att de skulle storma staden för att bjuda in burmeserna att tillsammans storma staden. Tavoyanerna skulle hissa en flagga och tända ett ljus som tecken till burmeserna att de kunde attackera.

Samma natt hissades också flaggan, men ljussignalen kom aldrig då Phraya Yommarat (Bunnag) fått reda på planerna. Han hade också listat ut vilka konspiratörerna var och de hade omedelbart blivit avrättade. Burmeserna valde då att vänta med ett anfall och på morgonen kunde de se konspiratörernas kroppar flyta längs floden.

Samtidigt var Rama I på väg mot Tavoy med huvudstyrkan från Kanchanaburi. Han hade passerat genom passet Bong Ti och Myitta och vilade därefter sina trupper vid Heinda som låg två dagars marsch från Tavoy.

Siameserna i staden Tavoy hade det svårt efter den långvariga belägringen och saknade både mat och manskap. Befolkningen i Tavoy var övertygade om att siameserna snart skulle överge staden och tvångsdeportera invånarna till Siam började nu ifrågasätta order från siameserna. Chaophraya Mahasena (Pli) lät då piska en av motståndsledarna som straff.

En tavoyan vid namn Nga Zeya simmade nu över Tavoyfloden till burmeserna för att berätta om befolkningens missnöje med siameserna vilket fick den burmesiske befälhavaren att beordra att alla burmesiska styrkor skulle attackera Tavoy samma natt. Den 16 januari 1794 genomförde burmeserna sin samlade attack mot Tavoy och tavoyanerna öppnade stadsportarna för burmeserna.

Det siamesiska försvaret i Tavoy kollapsade och siameserna inklusive Phraya Yommarat (Bunnag) flydde österut. Efter att ha intagit Tavoy stormade burmesiska och tavoyanska styrkor de siamesiska styrkorna i Tavoys östra utkanter, som också besegrades och siameserna retirerade. De tre siamesiska generalerna; Chaophraya Mahasena (Pli), Chaophraya Rattanaphit (Son Sonthirat) och Phraya Yommarat (Bunnag) ledde den siamesiska reträtten tätt följd av burmesiska styrkor.

Under reträtten led siameserna stora förluster och när de tre siamesiska generalerna nådde ett läger som tillhörde en officer med titeln Phraya Aphai Ronnarit bad de tre att få ta sin tillflykt in i hans läger. Men Phraya Aphai Ronnarit vägrade och sa att hans uppgift var att hålla frontlinjen och om han misslyckades skulle den kungliga huvudarmén vara i fara. De tre generalerna och resten av de retirerande siameserna tvingades sedan kämpa mot de överlägsna burmeserna framför lägret!

Lägg märke till att Rama I långt tidigare hade haft titeln Phraya Aphai Ronnarit. Här handlar det därför om en ny person som fått denna titel! Jag känner inte till hans personnamn.

Phraya Yommarat (Bunnag) och Chaophraya Rattanaphit (Son Sonthirat) lyckades fly, men Chaophraya Mahasena (Pli) dog under striderna. Hans huvud togs som trofé av burmeserna. Då Rama I fick höra talas om det siamesiska nederlaget beordrade han en allmän reträtt och Rama I och hans generaler drog sig tillbaka mot Myitta och passerade genom Bong Ti-passet till Kanchanaburi vid floden Khwae Noi. Rama I blev rasande över att Phraya Aphai Ronnarit indirekt hade orsakat Chaophraya Mahasenas (Pli) död och lät avrätta honom i Kanchanaburi.

Under tiden övervakade Surasi byggandet av en flotta i Theinkun. När arbetet var klart flyttade han till Kraburi och gav order till sina generaler Phraya Chasaenyakon (Thurian) och Phraya Krai Kosa พระยาไกรโกษา att leda den siamesiska flottan från Tenasserim och ut från Tenasserimfloden för att ansluta sig till landstyrkan vid Tavoy och sedan invadera Burma. Men vid den tiden visste man ännu inte att siameserna redan hade besegrats vid Tavoy. När nyheten om det siamesiska nederlaget nådde fram valde Merguis guvernör att byta sida till burmesiskt.

Chasaenyakon (Thurian) bestämde sig då för att attackera Mergui och började beskjuta staden med flottstyrkans kanoner utan att staden gav upp. Han intensifierade då attackerna genom att gå i land på ön Pahtaw Pahtet omedelbart framför staden. Här var avståndet kortare för hans kanoner. Han besköt sedan staden så intensivt att försvararna fick gräva gropar som skydd. Men heller inte nu valde staden att ge upp.

Surasi i Kraburi fick nu också veta att siameserna hade besegrats i Tavoy och att Rama I hade beordrat en allmän reträtt. Han återkallade därför flottstyrkan och precis då Phraya Chasaenyakons (Thurian) styrkor gick ombord för att dra sig tillbaka anlände både en burmesisk landstyrka och en flottstyrka från Tavoy till Mergui. Burmeserna anföll då de retirerande siameserna och Phraya Chasaenyakons (Thurian) skyndade sig tillbaka mot Kraburi.

Phraya Chasaenyakons (Thurian) flottstyrka seglade nu söderut och gick i land i Ranong där de än en gång stötte på burmesiska trupper. Phraya Chasaenyakorn (Thurian) bestämde sig då för att överge sina fartyg och retirera landvägen. Trots att han blev förföljd av burmeserna lyckades han stå emot deras attacker och han förde sina styrkor i säkerhet till Chumphon.

Thadow Minsaw hade stannat kvar i Yangon som överbefälhavare under kriget. När siameserna i princip hade fördrivits helt från Tenassarimkusten i januari 1794 utsåg prinsen en ny guvernör i Tavoy och återvände själv till Amarapura.

Nemyo Kyawdin, den tidigare guvernören i Tavoy, som befann sig i Bangkok blev faktiskt chef för de tavoyaner som befann sig här. Ungefär tjugo år senare år 1816 revolterade de burmesiska krigsfångarna i Bangkok och Nemyo Kyawdin som var inblandad i upproret blev avrättad.

Trots nederlaget vid Tavoy hade de tidigare framgångsrika krigen mot Burma trots allt stärkt kungariket Siam. I mitten av 1790-talet stod det klart att Siam hade överlevt den väldiga utmaningen från Burma och rikets administration fungerade ganska väl. Siam hade visat sig kapabelt att skaffa tillräckligt med soldater, utstationera dem och underhålla dem i fält. Militärkommandot hade utvecklats och ineffektiva och inkompetenta officerare hade snabbt sorterats bort.

Folket i kungariket Siam hade nu börjat tro att regimen faktiskt kunde försvara dem. Detta gällde också regenterna i tributstaterna. De underkastade sig därför villigt Bangkokregimen, vilket gav dem fördelar. Den viktigaste fördelen var naturligtvis att de kunde räkna med beskydd mot burmeserna och även mot Kambodja och södra Laos. Detta är sant åtminstone vad det gäller Kawila i Lampang och Chiang Mai.