Bangkok, Rama I - Rama VII - Bangkok blir huvudstad
Krig mot Burma 1785-1786
Under bearbetning!

Kriget mellan Burma och Siam 1785-1786 är känt som de Nio arméernas krig (songkhram kao thap) สงครามเก้าทัพ i den siamesiska historien. Namnet har kriget fått sitt namn då burmeserna anföll med nio arméer i fem riktningar Soldaterna till sina arméer hade de rekryterat från rikets olika tributstater såsom de norra Shanstaterna Hsenwi, Mong Nai, Kengtung, Bhamo, Mogaung och Hsipaw. Detta krig blev det första mellan Konbaungdynastin i Burma och Chakridynastin i Bangkok.

Tre år efter att Bangkok blivit huvudstad invaderade den burmesiske kungen Bodawpaya Siam med sina nio arméer bestående av 144 000 man. Anfallsriktningarna var Kanchanaburi, Ratchaburi, Lan Na, Tak, Thalang (Phuket) och den södra delen av Malackahalvön.

Denna stora spridning av de burmesiska arméerna och deras brist på förnödenheter skulle visa sig vara ett oerhört stort problem för burmeserna och siameserna under ledning av kung Rama I och hans yngre bror Surasi lyckades också framgångsrikt slå tillbaka burmesernas invasion. Tidigt 1786 hade de flesta burmeserna redan retirerat och återvänt hem, förutom de burmesiska styrkorna i söder.

I slutet av 1786, efter regntidens slut, återupptog Bodawpaya sina militära kampanjer då han skickade sin son prins Thado Minsaw (Tado Mengso) ตะโดเมงสอ att invadera Siam via Kanchanaburi. Siameserna mötte dock upp och burmeserna förlorade ännu en gång och Siam hade försvarat sin västra gräns. De två misslyckade burmesiska invasionerna 1785-1786 skulle visa sig bli de två sista fullskaliga burmesiska invasionerna av Siam.

Nu har jag sprungit iväg litet för långt fram kronologiskt och återvänder nu till tiden då invasionen av Siam började i juli 1785;

Den första burmesiska armén på 10 000 man under ledning av Mingyi Mingaung Kyaw (Maengyi Maengchong Chor) แมงยีแมงข่องจอ hade skickats från Mergui (Myeik) i juli 1785. Denna styrka skulle ta sig ner genom Malackahalvön, till Chumphon och Chaiya och vidare söderut. Mingyi Mingaung Kyaw var också ansvarig för att försörjningslinjera till burmesernas trupper skulle fungera, men han misslyckades med detta.

Kung Bodawpaya beordrade att Mingyi Mingaung Kyaw skulle arresteras för detta misslyckande och kommandot över armén övertogs av Kinwun Mingyi (Kaengwun Maengyi) แกงหวุ่นแมงยี, som i burmesiska källor också kallas för Maha Thiri Thihathu. I en av mina källor kallas han också Maha Sihasura มหาสีหสุระ, vilket kan göra att man förväxlar honom med den tidigare omtalade generalen Maha Thirathura, som också hade detta titelnamn. Han hade dock dött 1782. Mingyi Mingaung Kyaw fördes senare till kung Bodawpaya, som då befann sig vid de Tre pagodernas pass, där han omedelbart blev avrättad.

Den andra armén, som också bestod av 10 000 man leddes av Anaukpet Taik Wun (Anok Faek Khit Wun) อะนอกแฝกคิดวุ่น, som burmeserna kallar Nemyo Nawratha (Nemiao Naratha) เนเมียวนรธา. Denna armé kom över bergen från Tavoy med målet att erövra Ratchaburi och Phetchaburi. Denna armé var uppdelad i tre avdelningar.

Dawei Wun (Chao Mueang Thawai) เจ้าเมืองทวาย ledde en avdelning på 3 000 man genom passet Chao Khawao (Dan Chao Khawao) ด่านเจ้าขว้าว i dagens distrikt Suan Phueng สวนผึ้ง i provinsen Ratchaburi. Nemyo Nawratha själv ledde en avdelning på 4 000 man genom passet Bong Ti (Da Bong Ti) ด่านบ้องตี้, som i dag ligger i distriktet Sai Yok i provinsen Kanchanaburi. Den tredje avdelningen på 3 000 man beordrades att ansluta sig till den första armén i Chumphon.

Den tredje armén bestod av 30 000 man under ledning av kung Bodawpayas bror prins Thado Thiri Maha Uzana (Sado Khiri Maha Uchana) สะโดศิริมหาอุจนา, som var guvernör i Toungoo. Denna armé hade utgått från Chiang Saen och målet för styrkan var Lampang, Lan Na och norra Siam.

Kung Bodawpayas huvudstyrka bestod av omkring 88 000 man uppdelad på fem arméer som utgick från staden Martaban. Arméerna skulle invadera Siam via de Tre pagodernas pass och därefter attackera staden Kanchanaburi. Här skulle man invänta ytterligare styrkor innan man fortsatte med ett anfall på Bangkok.

Den fjärde armén bestod av 10 000 man, den femte av 5 000 man, den sjätte av 12 000 man, den sjunde av 11 000 man och den åttonde under ledning av kung Bodawpaya själv bestod av omkring 50 000 man.

På grund av avsaknaden av tillräckliga försyningar kunde Bodawpaya inte omedelbart skicka samtliga 88 000 man till fronten i Kanchanaburi, och han skickade först bara den fjärde och den femte armén, som sammanlagt uppgick till 15 000 man. Här säger en källa att detta inträffade i oktober 1785.

Den nionde armén leddes av Nawratha Kyawgaung (Naratha Chokhong) นรธาจอข่อง och bestod av 5 000 eller 6 000 man och den marscherade in i Siam genom passet Mae Lamao med målet att erövra Tak (Rahaeng). En tid senare begav sig också Bodawpayas sjätte och sjunde armé in i Siam och Bodawpaya själv följde efter med den åttonde armén.

Den burmesiska attacken var oerhört ambitiös och ytterst allvarlig för Siam. Siameserna motstod frestelsen att möta anfallet på alla fronter och delade bara upp sina styrkor i fyra delar. Huvudstyrkan på 30 000 man, ledd av Maha Uparat Surasi, skickades till Kanchanaburi för att blockera invasionsvägen från de Tre pagodernas pass. En styrka på 15 000 man, som leddes av kungens systerson prins Anurak Devesh (den tidigare Phraya Suriya Aphai), stationerades i Nakhon Sawan för att blockera tillgången till centralslätten.

En annan mindre styrka bestående av 5 000 man leddes av Chaophraya Thammathikon (Bunrot Bunyarattaphan) เจ้าพระยาธรรมาธิกรณ์ (บุณรอด บุณยรัตพันธุ์) och Chaophraya Yommarat (Thong In) เจ้าพระยายมราช (ทองอินทร์). Denna styrka stationerades i Ratchaburi för att hålla försörjningslinjerna öppna till Kanchanaburi om det skulle komma en attack från söder. Kungen själv, med sina 20 000 man, stannade kvar i Bangkok.

Tidigt 1786 bröt det ut hårda strider i de öde områdena uppströms Kanchanaburi. Surasis styrkor lyckades hålla kvar burmeserna där, samtidigt som han störde deras försörjningslinjer längre uppför floden Khwae. Då burmeserna blivit hungriga, trötta och demoraliserade startade Surasi en motoffensiv och lyckades få burmesernas förtrupper på vild flykt.

Under de fortsatta striderna visade det sig att det siamesiska artilleriet var överlägset. De hade aldrig glömt konsten att gjuta kanoner vilket de, som tidigare omtalat, lärt sig av portugiserna på 1500-talet. Burmesernas läger besköts intensivt och till sist kunde siameserna inleda en framgångsrik stormning, trots att de var numerärt underlägsna.

Enligt en del källor var det nära att kung Bodawpaya blev tillfångatagen och han flydde i panik tillbaka till Martaban med huvudstyrkan. Nästan allt burmesiskt artilleri erövrades, men siameserna hade inte tillräckligt med soldater för att följa efter sin fiende in i Burma.

Under tiden hade Chaophraya Thamma och Chaophraya Yommarat misslyckats med sin uppgift att förhindra den andra burmesiska armén att gå mot sydväst och burmeserna hade slagit läger i Ratchaburiregionen. En avdelning från Surasis armé genomförde en attack mot dem och lyckades besegra dem efter hårda strider.

Surasi visade sig värdig burmesernas smeknamn "Tigern." Han lät arrestera alla under sitt kommando som inte visade tillräcklig stridsiver och hotade dem med dödsstraff för att skrämma de andra. Surasi menade uppenbart att det var bättre att hans officerare var mer rädda för honom själv än för fienden.

Chaophraya Thamma (Bunrot Bunyarattaphan) och Chaophraya Yommarat (Thong In) straffades för att inte ha klarat sin uppgift. Man rakade ränder över deras huvuden och paraderade dem runt i lägret för att förödmjuka dem. Därefter degraderades de från sina ämbeten. Eftersom huvudstriderna kom att föras i Kanchanaburiområdet hade Rama I också dragit norrut med sin armé och han kom lyckligtvis fram i tid för att benåda alla dödsdömda om de lovade att vara tapprare nästa gång.

Surasi var dock inte enbart en hård ledare utan också en klok sådan. Vid ett tillfälle skickade han trupper med hästar och elefanter bort från Kanchanaburi under skydd av nattens mörker och lät dem återvända på morgonen, då det blev ljust. Detta fick burmeserna att tro att det hela tiden anlände förstärkningar.

I norr lyckades Chao Kawila hålla en burmesisk styrka stången, som belägrat Lampang, i flera månader sedan mitten av oktober 1785. Samtidigt stod siamesernas nordliga huvudarmé emot den fjärde och femte burmesiska armén norr om Nakhon Sawan.

Det utbröt omfattande strider där floderna Yom och Nan möts. Burmeserna led stora förluster och en del av den siamesiska armén kunde därför marschera längre norrut för att hjälpa Lampang. Detta gjorde de tillsammans med lokala provinsarméer från Phrae och Nan, samt andra furstendömen i norr. En källa säger att då Phitsanulok föll begav sig både Anurak Devesh och Rama I norrut med sina styrkor. Därefter lyckades man bryta belägringen av Lampang.

Då burmeserna i norr fick vetskap om Bodawpayas reträtt vände de också hemåt. Rama I kunde därför nöjd bege sig tillbaka till Bangkok för att fortsätta sitt regerande härifrån. Samtidigt som de ovan nämnda striderna ägde rum hade burmeserna i söder större framgångar. De erövrade de flesta städerna söder om Chumphon och mötte inte mycket motstånd i början. Till sist vände deras krigslycka då de stoppades av ett envist försvar på Ko Thalang (Phuket). Hur detta gick till kan du läsa i den kommande artikeln ”Hjältinnorna Chan och Muk.”

Efter burmesernas misslyckade försök att inta Phuket hade burmeserna fortsatt mot östkusten där de intog Songkhla. Detta skrämde upp ämbetsmännen i grannprovinsen Phatthalung som valde att fly. En munk med titeln Phra Maha Chuai พระมหาช่วย (1739-?) samlade dock ihop en styrka bland byborna i Phatthalung och besegrade burmeserna ännu en gång. Phra Maha Chuai blev senare upphöjd till Phraya Thukkharat พระยาทุกขราษฎร์ av Rama I.

En siamesisk flottstyrka under ledning av Maha Uparat Surasi begav sig söderut till Chumphon för att ta upp kampen med fienden. Av rädsla för att bli avskurna och isolerade började därför burmeserna dra sig norrut och efter en kort strid med siameserna vid Chaiya flydde de norrut utmed västkusten mot säkerheten i Burma.

Tidigt under sin regim hade Taksin tillåtit guvernören av Nakhon Si Thammarat, Chaophraya Nakhon (Nu), att fortsätta som vasallregent för att kunna hålla sina rivaler stången. Rama I degraderade däremot hans son och efterträdare, Chaophraya Nakhon (Phat) เจ้าพระยานคร (พัฒน์) till guvernör över en första klassens provins i början på kriget mot burmeserna.

Samtidigt hade Taksin gjort förändringar i den administrativa kontrollen över rikets södra delar och tagit ifrån Nakhon Si Thammarat kontrollen över Songkhla och de viktigaste malajiska tributstaterna. Guvernör, eller regent, i Songkhla blev en relativ nykomling av kinesiskt ursprung. Han hölls därefter som direkt ansvarig för Siams relationer med tributstaterna på Malackahalvön.

Siameserna konstaterade efter kriget att många av de sydliga furstendömena hade gjort svagt motstånd mot burmeserna. I synnerhet hade Nakhon Si Thammarat inte bemödat sig om att försvara sig tillräckligt bra. Nakhon Si Thammarat hade uppenbart trott att Bangkok antingen hade fallit eller att siameserna var oförmögna att hjälpa dem.

Denna situation var potentiellt farlig för Siam eftersom burmesisk kontroll över de södra delarna skulle ge dem en strategisk bas och god tillgång på matvaror och tvångsvärvade soldater. Rama I gjorde därför två saker för att stärka södern. Först gav han order till Surasi att han skulle se till att Bangkoks suveränitet verkligen respekterades i de malajstater som låg på mitten av Malackahalvön.

Pattani var motsträvigt och Siam hade, som tidigare nämnt, varit i krig med Pattani vid flera tillfällen sedan långt tillbaka i tiden. Pattanis regent, sultan Muhammad, hade dessutom varit ovillig att bidra med trupper till Siam under kriget mot Burma 1785. Den nye regenten i Pattani, Tengku Lamidin (Tengku Lumiden) เติงกูลามีเด็น (r. 1785-1791) som Surasi installerat, försökte starta ett nytt uppror vilket fick en siamesisk militär expedition under ledning av Chaophraya Surasi att invadera Pattani.

Här säger en källa att Surasi attackerade Pattani 1785 och att sultan Muhammad dödades. 4 000 krigsfångar skall därefter ha förts i kedjor till Bangkok. Staden Pattani skall ha lagts i ruiner och en ny stad byggdes senare upp några kilometer väster om den gamla staden.

Det finns sedan källor som talar om fler uppror och upprorsförsök i Pattani åren 1789, 1791 och 1808.

Grannstaterna Kedah, Kelantan och Terengganu fogade sig därefter snabbt och skickade de traditionella ornamenterade guld- och silverträden som tribut till Rama I. Någon källa säger att även staten Perlis (Rat Palit) รัฐปะลิส fanns bland de stater som betalade tribut. De övriga malajstaterna låg längre bort och var historiskt mindre viktiga för Siam. Rama I sanktionerade en delning av Kelantan och Terengganu 1800 eller 1801, men bortsett från att siameserna krävde och erhöll regelbunden tribut härifrån var de inte aktiva i området.

Vid Pattani hade Surasi erövrat en nio fot lång kanon som han tog med sig till Bangkok. Kungen blev mycket förtjust i den och beställde ytterligare en för att ha ett par. Det tillverkades många stora kanoner vid denna tid och några av dessa kan fortfarande beskådas på gräsmattorna framför försvarsministeriet (Krasuang Kalahom) กระทรวงกลาโหม i Bangkok.

Samtidigt med Surasis försök att kuva malajstaterna hade sultanen av Kedah, som behandlats illa av både Burma och Siam de föregående åren, försökt skaffa en ny allierad. Den 27 augusti 1785 lämnade han därför över ön Penang (Ko Pinang) เกาะปีนัง, på sin västkust, till det brittiska Ostindiska kompaniet. Bangkok verkar inte ha reagerat och det skulle dröja nästan 40 år innan denna händelse blev kännbar i Bangkok.

Det omfattande kriget mot Burma 1785 och den briljanta siamesiska försvarssuccén markerade början på slutet av det burmesiska hotet mot Siams existens. Krigen fortsatte dock, men inget av dem skulle bli så allvarligt som kriget 1785.


Stavningsvarianter;

Chaophraya Thamma; Chaophraya Si Thammathirat เจ้าพระยาศรีธรรมาธิราช, Chaophraya Thamma เจ้าพระยาธรรมาฯ, Chaophraya Thamma Thikon เจ้าพระยาธรรมาธิกรณ์, Chaophraya Thamma Thibodi เจ้าพระยาธรรมมาธิบดี.

Bunyarattaphan; บุญยรัตพันธ์.

Chaophraya Yommarat; Chao Phraya Yomarath, Chao Phraya Yomarat.

Thong In; Thong In ทองอิน.

Francis Light; Phraya Ratcha Kapitan พระยาราชกปิตัน, Sir Francis Light, กัปตัน ฟรานซิส ไลท์, กัปตันเหล็ก, ฟรานซิส ไลต์.
Alternativ levnadstid för Francis Light; cirka 1740-21 oktober 1794.

Chaophraya Nakhon (Phat); Chaophraya Nakhon Phat เจ้าพระยานครพัฒน์, Chaophraya Nakhon Si Thammarat (Phat), Chaophraya Suthammamontri (Phat na Nakhon) เจ้าพระยาสุธรรมมนตรี (พัฒน์ ณ นคร).

Tengku Lamidin; Raya Bangdang Bandan รายาบังดังบันดัน, Tengku Lumidin เต็งกูลูมิดีน.

Perlis; เปอร์ลิส.

Penang; Koh Mak เกาะหมาก.

Denna artikel senast uppdaterad: 2024-03-04, 10.34
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.