En annan version, som påminner om händelserna som jag berättade om i den föregående artikeln, säger att taifolken led under khomregenten, Phraya Khom พระยาขอม, av Umangasela. En taiprins vid namn Phang (Phra Chao Phangkharat) พระเจ้าพังคราช (337-422), som var regent i Singhanavati (Yonok), besegrades av khomregenten och skickades i exil för att verka som byhövding (förmodligen) i lawalandsbyn Ban Wiang Si Thuang บ้านเวียงสี่ทวง, nära Mae Sai nordväst om Ngoenyang.

Enligt min källa så hade Phang två regeringstider. Den första var 355-357 och den andra 397-422.

Prins Phang, som kallas Bhrngaraja i engelska Wikipedia, ålades att betala en årlig tribut på fyra mått guld till khomregenten och krönikan fortsätter; "Vi tai led, både prins och undersåte, eftersom alla var tvungna att vaska guld för att betala tribut till khomregenten”.

Prins Phangs förste son prins Duhkhita (Chao Thukkhita Kuman) เจ้าทุกขิตะกุมาร (358-438) föddes året efter. Hans namn kan mycket passande grovt översättas till den lidande prinsen. Duhkhitas mamma hette Devi (Phra Nang Thewi) พระนางเทวี. Duhkhitas regeringstid anges till 422-438.

Efter nära två årtionden av "lidande" hade uppenbarligen son nummer två till prins Phang, prins Phrom (Phrom Kuman) พรหมกุมาร (361-438), fått nog av eländet och uppmanade sin far att sluta betala tribut till khomregenten, vilket han tydligen också gjorde. En av mina källor kallar honom kung Phrom av Yonok och att han regerade i Fang 379-438.

Observera att vissa källor använder stavningen Brahma i stället för Phrom. Phrom är den thailändska namnvarianten för Brahma.

Tre år senare attackerade khomregenten Singhanavati, men den endast 16 år gamle Phrom, som hade rykte om sig att vara mycket skicklig i strid, besegrade khomregenten i en elefantduell. Khomregenten och hans trogna tvingades därefter att fly.

Prins Phrom som var orolig att fienden skulle återvända förföljde dem därför under flykten söderut i en hel månad genom bergsstammarnas byar ända till Lavaratthas (Lavo) gränser. Där förbarmade sig guden Indra över de flyende och reste en mur av sten som stoppade Phrom. Därefter kunde khomregenten återvända till Indapathanagara (Angkor).

Khomregenten och hans trogna tvingades därefter att fly. Prins Phrom som var orolig att fienden skulle återvända förföljde dem därför under flykten söderut i en hel månad genom bergsstammarnas byar ända till Lavaratthas (Lavo) gränser. Där förbarmade sig guden Indra över de flyende och reste en mur av sten som stoppade Phrom. Därefter kunde khomregenten återvända till Indapathanagara (Angkor).

Här säger en källa att när Phrom återvände hem erbjöds han titeln som uparat, men detta avböjde han och utsåg i stället sin äldre bror Duhkhita till tronarvinge. Phrom återinstallerade sedan sin far som regent över Ngoenyang och fortsatte sedan för att grunda en ny stad, Wiang Chai Prakan เวียงไชยปราการ, vid dagens Fang.

Wiang Chai Prakan antas ha legat i området Ban Rong Ha บ้านร่องห้า (Rong Ha Thung Yang ร่องห้าทุ่งยั้ง), i kommunen Pha Ngam ผางาม, distriktet Wiang Chai เวียงชัย i provinsen Chiang Rai, uppströms floden Kok.

(Distriktet Wiang Chai i provinsen Chiang Rai)

Efter att ha regerat i nästan 60 år dog prins Phrom 77 år gammal och hans son Chaiyasiri ไชยศิริ (390-457) tog över i Wiang Chai Prakan efter sin far. Chaiyasiri kan ha varit Phroms enda son. Här säger min källa att han regerade som kung av Singhanavati i Fang 438-444 och som kung i Singhanavati i Kamphaengphet กำแพงเพชร 444-457.

(Provinsen Kamphaengphet)

Under Chaiyasiris regeringstid ska en monarmé ha invaderat Wiang Chai Prakan. Han förstod att han inte skulle kunna motstå attacken med sin lilla befolkning och flyttade därför söderut där han grundade en ny huvudstad. Den nya huvudstaden, Nakhon Thai นครไทย, låg i den östra delen av den nuvarande provinsen Phitsanulok. Nakhon Thai är i dag ett distrikt i provinsen Phitsanulok.

Chaiyasiri skickade också flera diplomatiska missioner till Kina för att få politiskt erkännande och möjliggöra handelsutbyte. Handeln började sedan med hästkaravaner över bergiga stigar mellan södra Kina och hans tairike.

Det kan vara värt att nämna att flera av de nya generationens thailändska historiker hävdar att prins Phrom aldrig har funnits! De menar att berättelsen helt enkelt har skapats för att skapa en hjälte från Yonokregionen.