Den nye kungen, som khmerernas premiärminister hade valt, visade sig vara ett förträffligt val. Han är känd som Jayavarman II (Chaiworaman 2) ชัยวรมันที่ 2 (r. 802-835). Tyvärr så vet man inte så mycket om denne så betydelsefulle kung då han inte själv lämnade efter sig några steninskriptioner. Istället har man fått lita till steninskriptioner från mitten av 1000-talet.

Här måste jag i ärlighetens namn berätta att flera källor säger att Jayavarman II regerade ända fram till sin död 850. Han var född omkring 770 och var då 79 eller 80 år gammal.

En källa säger att Jayavarman II var en avlägsen släkting till en tidigare kung, men vem det nu var vet jag inte. Sakta men säkert började Jayavarman II nu bygga upp sin makt och sitt inflytande genom att besegra ett antal kungarivaler. Innan han blev kung sägs det att prins Jayavarman hade befunnit sig vid Sailendradynastins hov på Java. Om han var där som gisslan eller för studier vet man inte. Han återvände sedan hem för att verka som marionett under kungen av Java. Vilket år han återvände hem varierar i källorna.

En del källor talar om tidigt på 800-talet, medan andra källor menar att Jayavarman återvände betydligt tidigare och grundade sin första huvudstad omkring 781! Men då skulle han ju bara ha varit omkring 11 år gammal! Det finns också det troligare budet omkring 790. Det finns även källor som inte tror på att Jayavarman befann sig på ön Java i nuvarande Indonesien utan istället i riket Champa! Detta rike kan du läsa mera om i artikeln ”Champa,” längre fram i detta avsnitt.

Enligt en källa utvidgade Jayavarman II sitt territorium åren efter 790 och en annan källa säger att han först erövrade staden Vyadhapura i den sydöstra delen av dagens Kambodja och sedan Isanapura (Sambor Prei Kuk) vid Mekongfloden. Därefter begav han sig mot nordvästra Kambodja där det visade sig att han hade befolkningens stöd och många anslöt sig till hans armé.

Med Jayavarman II:s framgångar ökade emellertid också motståndet mot honom och han tvingades dra sig tillbaka till berget Mahendraparvata (Mahentharabanphot) มเหนทรบรรพต, som idag är känt som Phnom Kulen (Phanom Kulen) พนมกุเลน. Phnom Kulen ligger 45 kilometer norr om dagens Siem Reap (Siam Riap) เสียมเรียบ i provinsen med samma namn.

(Vattenfall på Phnom Kulen)

(Provinsen Siem Reap i Kambodja)

Här förklarade Jayavarman II sitt kungarike självständigt från alla riken år 802. Självständighetsförklaringen var en tydlig markering mot Java. Trots detta hade Jayavarman II anammat Sailendradynastins konst och kultur och förde sedan med sig detta till det kambodjanska hovet.

I en helig hinduisk ceremoni på berget Mahendraparvata (Phnom Kulen) krönte sig Jayavarman också och förklarades vara en gudomlig inkarnation av guden Shiva (Phra Siwa) พระศิวะ. Denna ceremoni, där kungarna förklarades gudomliga, kallas för devaraja (thewaracha) เทวราชา eller devarajakulten.

En av mina källor säger att Jayavarman II först grundade huvudstaden Mahendraparvata vid berget med samma namn. Därefter grundade han huvudstaden Hariharalaya (Hariharalai) หริหราลัย, som idag är den moderna staden Roluos (Roluai) ร่อลวย vid Tonle Sap. En källa hävdar att Hariharalaya var huvudstad mellan åren 802-889.

Jayavarman II anses också ha lagt grunden till Angkorriket och det som senare skulle bli staden Angkor (Mueang Phra Nakhon) เมืองพระนคร, som skulle växa fram ungefär 15 kilometer längre bort i nordvästlig riktning. Angkor blev huvudstad först på 900-talet.

(Ruiner i Mahendraparvata)

Trots sina tidiga militära framgångar verkar Jayavarman II ha varit en ganska osäker monark. Före 819 bytte han nämligen plats för sin huvudstad flera gånger. Förutom huvudstäderna Mahendraparvata och Hariharalaya fanns det ytterligare en huvudstad vid namn Indrapura (Intharapura) อินทรปุระ, med det alternativa namnet Amarendrapura (Amarentharapura) อมเรนทรปุระ.

Det finns källor som säger att Indrapura var Jayavarman II:s första huvudstad, vilket inte verkar helt otroligt. En källa säger att staden kan ha grundats redan 781. Indrapura låg nära dagens moderna stad Kampong Cham กำปงจาม. Förväxla inte denna stad med en stad i Champa med samma namn!

(Indrapura från luften)

I början av 800-talet hade Jayavarman II lyckats få kontroll över det delade khmerriket. Under de kommande två århundradena byggde han och hans efterträdare upp ett rike som fick grannrikena att framstå som ”lilliputtstater." Riket blev känt som Angkorriket och expanderade i alla riktningar.

Med tanke på Kambodjas nuvarande storlek kan det vara svårt att föreställa sig hur stort riket en gång varit och hur stor betydelse det haft i Sydostasiens historia. På 900-1200-talet ingick, förutom nuvarande Kambodja, stora delar av nuvarande Vietnam, Laos och Thailand i khmerriket. I öst och sydöst kontrollerade Angkor Mekongdeltat och tryckte på mot Champa.

(Khmerriket på 900-talet)

Khmererna anföll och ockuperade riket Champa 1145-1149 och anföll ännu en gång 1153. Här säger en annan källa 1150 eller handlar det om två skilda attacker? Champa gick senare till motoffensiv, vilket du kan läsa mer om i artikeln "Champa,” litet längre fram i detta avsnitt. I norr sträckte sig khmerriket så småningom till området vid nuvarande Vientiane i Laos.

Området vid Vientiane hade också något slags inflytande i området över dagens Luang Prabang i nuvarande Laos och nuvarande Chiang Saen. Genom att Vientianeområdet ingick i Angkorriket fick Angkor också inflytande i regionen Xishuangbanna, nära gränsen till Nanzhao. Kanske genomförde khmererna också enstaka militära expeditioner i detta område. I väst och nordväst kontrollerade khmererna nedre delen av slättlandet där Chaophrayafloden (Maenam Chaophraya) แม่น้ำเจ้าพระยา flyter fram i nuvarande Thailand och därmed också monfolkets gamla områden.

Ibland ser man litet missvisande bara namnet Maenam (alternativt Menam, Me Nam) för Chaophrayafloden, då Maenam แม่น้ำ helt enkelt bara betyder flod på thai och används allmänt framför alla floders namn.

Khmererna utvidgade också sitt välde till att omfatta monkungariket Hariphunchai หริภุญไชย. Rikets huvudstad hette också Hariphunchai och är föregångare till den moderna staden Lamphun, nära dagens Chiang Mai i norra nuvarande Thailand. Enligt taikrönikorna misslyckades emellertid khmerernas attack mot Lavo (Lawo) ละโว้ och Hariphunchai, men khmerinflytandet var så starkt här att det är högst troligt att de faktiskt lyckades.

Lavo är det gamla namnet för Lopburi ลพบุรี. Du kan läsa mer om kungariket Lavo (Lopburi) och kungariket Hariphunchai längre fram och i artiklarna ”Lavo (Lopburi)” och ”Hariphunchai” i detta avsnitt.

(Provinsen Lopburi)

Även i söder, på Malackahalvön, markerade khmererna sin närvaro. Här kan de ha regerat över samhällen med khmernybyggare, eller andra etniska grupper, med hjälp av militära garnisoner. Det är värt att lägga märke till att khmererna, tack vare sin expansion, faktiskt med tiden kontrollerade alla kommunikations- och handelsvägar i den centrala delen av den indokinesiska halvön.

I slutet av 800-talet övertog khmererna monfolkets ställning som den ledande makten i regionen och området vid dagens Nakhon Ratchasima uppenbart ett av de områden som först erövrades. Ruinerna av ett storslaget khmertempel finns fortfarande kvar i distriktet Phimai och ingår i dag i Phimais historiska park (Uthayan Prawattisat Phimai) อุทยานประวัติศาสตร์พิมาย.

(Distriktet Phimai i provinsen Nakhon Ratchasima)

Staden Phimai nämns för första gången på 600-talet, men templet Prasat Hin Phimai ปราสาทหินพิมาย byggdes omkring 1100. Detta tempel byggdes därmed kort tid innan khmererna påbörjade byggandet av det fantastiska templet Angkor Vat (Nakhon Wat) นครวัด i nuvarande Kambodja. Angkor Vat stavas även Angkor Wat.

(Prasat Hin Phimai)

(Angkor Vat)

(Khmerrikets ungefärliga utbredning 960)

Khmererna miste en tid sin makt över monfolket, då monfolkets område invaderades av burmanerna på mitten av 1000-talet. Om detta kan du läsa mer om i den kommande artikeln ”Monfolket och burmanerna.” Att de miste sin kontroll över monfolket berodde på att Angkor var upptaget med inre stridigheter och krig i öster. Då det burmanska rikets styrka minskade återtog khmererna med tiden kontrollen över monfolkets områden.

Kanske tog khmererna också kontroll över delar av Malackahalvön igen. Det finns nämligen historiker som hävdar att burmanerna kontrollerade stora delar av halvön mellan 1060 och 1200. Se även artikeln "Kung Anawrahta och hans efterträdare" längre fram.

Khmercivilisationen har blivit känd för sin religiösa devarajakult med sina gudakungar. Storslagna tempel och andra byggnadsverk byggdes därför till de gudomliga kungarnas ära. I templen tillbads Shiva i form av en lingam (ling) ลิงค์ (fallossymbol) som placerades i ett heligt torn (prasat) ปราสาท vid foten av ett heligt berg, vid namn Meru เมรุ eller Sumeru (Khao Phra Sumeru) เขาพระสุเมรุ, som antingen var äkta eller konstgjort. Detta tempelberg blev ett dominerande inslag i den religiösa arkitekturen i hela den khmerdominerade världen.

(Lingam från 900-talet)

Shiva är tillsammans med Vishnu och Brahma (Phra Phrom) พระพรหม hinduismens (satsana hindu) ศาสนาฮินดู viktigaste gudar. Shiva står för en förgörande kraft, men har även en roll som fruktbarhetsgud. Vanligtvis, men inte alltid, handlade det om Shivadyrkan i templen och att kungen betraktades som en universell monark. Trots att devarajakulten för länge sedan har upphört har tanken om kungen som gudomligt sanktionerad levt kvar och många hinduisk-khmerska kungliga ceremonier har levt vidare ända fram till våra dagar i den thailändska monarkins ritualer.

Världens största religiösa byggnadsverk, templet Angkor Vat, var bara ett av många fantastiska tempel som khmererna uppförde. Det finns källor som säger att Angkor Vat byggdes under perioden 1112-1150. På slutet av 1100-talet förbands Angkorrikets olika delar genom ett nätverk av landsvägar, som höjde sig några meter över slätten, med broar över vattendrag och floder. Spår av dessa vägar har påträffats både mellan Phimai och Angkor och mellan That Phanom ธาตุพนม i Thailand och Sai Fong ซายฟอง i Laos. Sai Fong låg sydost om dagens Vientiane.

(Khmerrikets utbredning 1100-1200)

(Distriktet That Phanom i provinsen Nakhon Phanom)

Angkorriket hade sin storhetstid mellan 1000 och 1200. Hur många invånare Angkor hade under sin glansperiod varierar mycket beroende på källan. Jag har sett siffror som varierar mellan 80 000 och 500 000! Intressant nog behöll khmererna ännu i slutet av 1400-talet den södra delen av dagens Vietnam, vilket senare togs ifrån dem av vietnameserna.