Vid tiden för de allmänna valen den 22 april 1979 hade nya mörka moln dykt upp i horisonten. Vietnam hade nämligen påbörjat sin invasion av Kambodja den 25 december 1978 och i början av 1979 hade de överlägsna vietnamesiska styrkorna börjat besegra Pol Pot (Phon Phot) พล พต (19 maj 1925-15 april 1998) och hans styrkor i Demokratiska Kampuchea กัมพูชาประชาธิปไตย och de avancerade snabbt över landet.

(Pol Pot)

Vietnamesernas avancemang drev bort Khmer Rouge från många fästen, inklusive positioner nära den thailändska gränsen. Thailand fick nu snart fientliga trupper vid sin östra gräns och det fanns till sist hundratusentals flyktingar från Kambodja och Laos i landet. Det fanns dessutom olika gerillagrupper som också stod beredda att operera i gränsområdet.

Efter år av tvångsarbete, avrättningar och svält hade ett stort antal kambodjaner i nordväst fly från värnplikt, repressalier och hunger genom att bege sig mot Thailand i jakt på asyl. I mitten av 1979 uppskattades antalet kambodjanska flyktingar i Thailand till 140 000 och bland dessa fanns även beväpnade soldater från Khmer Rouge. Det stora antalet och de beväpnade Khmer Rouge-soldaterna oroade naturligtvis de thailändska myndigheterna.

I mars 1979 hade Thailand stängt och minerat delar av gränsen mot Kambodja för att avskräcka ytterligare flyktingar. Flyktingläger började nu växa upp i gränsområdet mellan de två länderna där de thailändska myndigheterna i allt högre grad inte längre behandlade de nyanlända som flyktingar utan som illegala invandrare.

Lägren tilldelades endast enkla förnödenheter och nyanlända flyktingar nekades kontakt med internationella organ som kunde ha ordnat vidare bosättning utomlands. Avsikten var liksom tidigare att avskräcka fler flyktingar att bege sig till Thailand.

I juni 1979 inträffade en internationellt uppmärksammad tragedi. Thailändsk militär hade samlat ihop 43 000-45 000 svältande och sjuka civila kambodjanska flyktingar från Aranyaprathet och andra gränsområden på lastbilar, eller bussar, och kört dem cirka 300 kilometer till bergskedjan Dangrek nära templet Preah Vihear. Många av flyktingarna var familjer med små barn och äldre släktingar. En källa säger att antalet kvinnor och barn var betydligt större än antalet män.

Efter att ha berövat flyktingarna deras personliga tillhörigheter och pengar tvingade de thailändska soldaterna dem under vapenhot att vända tillbaka till Kambodja via Preah Vihear. Soldaterna hade sagt till dem att thailändska pengar inte var gilitiga i Kampuchea och bad därför flyktingarna att göra ett ”frivilligt” bidrag till armén.

Ett betydande antal av flyktingarna var sino-kambodjaner som lyckats överleva Pol Pots skräckvälde och som nu på nytt hade hamnat i en fruktansvärd situation. Vägen ner mot kambodjanskt territorium var brant, med skog och dåligt markerade stigar och området var dessutom kraftigt minerat, vilket gjorde nedstigningen livsfarlig.

Då några av flyktingarna försökte ta sig tillbaka upp mot Preah Vihear igen blev de beskjutna av thailändsk militär. Här finns det flera vittnen som beskriver hur thailändsk militär sköt och dödade många av de flyktingar som försökte slippa nedstigningen. En del flyktingar hade gemensamt samlat ihop sina värdesaker i hinkar och visade en vit flagga då de återvände till soldaterna. Soldaterna tog emot värdesakerna innan de överöste dem med kulor.

Flyktingarna utsattes som sagt för oerhörda lidanden då de tvingades ta sig ner utmed den branta bergssidan. Många trampade på minor och lemlästades eller dog av sina skador. Andra dog av uttorkning på grund av brist på dricksvatten, fall från klippor, sjukdomar och svält.

Andra källor säger att tusentals dog under och efter nedstigningen. Men de exakta siffrorna är omtvistade. Enligt en rapport från FN:s flyktingkommissariat (Kha Luang Yai Phuliphai Haeng Sahaprachachat) ข้าหลวงใหญ่ผู้ลี้ภัยแห่งสหประชาชาติ dog minst 3 000 flyktingar vid Preah Vihear genom att "bli skjutna av soldaterna, falla nerför klippor eller trampa på landminor på Kambodjas sida". De vietnamesiska ockupationsstyrkorna hjälpte sedan de överlevande flyktingarna att ta sig den långa vägen till fots till Kampong Thom.

FN:s flyktingkommissariats engelska namn är United Nations High Commissioner for Refugees (UNHCR).

I oktober 1979 genomförde vietnameserna i Kambodja en offensiv mot röda khmerernas gömställen i bergen. Detta fick tusentals röda khmerer, deras familjer och civila under deras kontroll att bege sig mot den thailändska gränsen. Samma månad besökte premiärminister Kriangsak Chamanan gränsen och blev enligt uppgift chockad av det lidande han fick se. Detta bidrog att de thailändska myndigheterna tillfälligt blev mer villiga till riktade hjälpinsatser.

I slutet av 1979 genomförde United Nations Children's Fund (kong tun phuea dek haeng sahaprachachat) กองทุนเพื่อเด็กแห่งสหประชาชาติ, förkortat UNICEF, och ett antal andra organisationer en storskalig humanitär insats längs gränsen mellan Thailand och Kambodja och skapade läger som Sa Kaeo (som etablerades i oktober) och Khao-I-Dang เขาอีด่าง (som öppnades i november).

Den 8 november inträffade ännu en tragedi då thailändskt artilleri träffade flyktinglägret Nong Chan (Sun Ophayop Nong Chan) ศูนย์อพยพหนองจาน i distriktet Khok Sung i provinsen Sa Kaeo. Denna tragedi resulterade i omkring 100 dödade flyktingar.

Den 12 november resulterade vietnamesiska attacker mitt emot Ban Laem บ้านแหลม i distriktet Pong Nam Ron โป่งน้ำร้อน i provinsen Chanthaburi att 5 000 röda khmerer och civila bybor begav sig in på thailändskt territorium.

(Distriktet Pong Nam Ron i provinsen Chanthaburi)

Vid flera tillfällen, från 1980 och framåt, gick vietnamesiska ockupationstrupper in i Kambodja och korsade gränsen till Thailand. Man letade efter khmergerilla som man trodde gömt sig i flyktinglägren, där det också fanns många laotiska och vietnamesiska flyktingar. Vid varje tillfälle tvingades thailändarna till kraftfulla motattacker för att säkra sina gränser.

Detta bidrog till att förstärka den gamla thailändska tron på ett hot från ett Vietnamdominerat kommunistiskt Indokina. Thailand fick ytterligare militärt stöd från USA efter de allt allvarligare vietnamesiska attackerna och USA erbjöd sig att permanenta sina baser i landet.

Under tiden arbetades det genom FN och Association of South East Asian Nations (Samkhom Prachachat Haeng Esia Tawan Ok Chiangtai (Asian)) สมาคมประชาชาติแห่งเอเชียตะวันออกเฉียงใต้ (ASEAN) (อาเซียน) på att förmå Vietnam att dra tillbaka sina trupper och bredda deras kambodjanska regering.

ASEAN som bildats 1967 hade ursprungligen fem medlemsländer. De fem var Indonesien, Malaysia, Filippinerna, Singapore och Thailand. 1984 tillkom Brunei, 1995 Vietnam och 1997 Laos och Burma och 1999 Kambodja.

Thailand hade sökt och fått hjälp och stöd från Kina, som befann sig i krig med Vietnam när den vietnamesiska invasionen av Kambodja inträffade. Kina var nämligen fientligt inställt till det sovjetinfluerade Vietnam. Thailand hade satt indirekt press på Vietnam genom att tillfälligt stänga den thailändska gränsen till Laos och stoppat landets export.

Thailand hade givit stöd till en rad khmergerillagrupper och hade underlättat deras verksamhet genom leveranser av diverse varor från Kina eller Thailand. Man hade också i tysthet givit stöd till upproriska högergrupper som arbetade mot regeringarna i Laos och Kambodja och arbetade hårt med att få till stånd en enad kambodjansk frihetsrörelse under Norodom Sihanouk.