Den 31 januari 1965 ledde Phoumi Nosavan och Siho Lamphouthacoul ännu ett kuppförsök i Laos, men Kong Les trupper besegrade dem den 4 februari och Phoumi och Siho flydde först till Thailand.

På Krukslätten hade sämjan mellan Pathet Lao och Kong Les trupper med tiden inte blivit den bästa och Kong Le hade till sist blivit tvungen att flytta sitt läger. Han hade också blivit varse att, precis som neutralisterna och högern styrdes av USA, så styrdes Pathet Lao av Nordvietnam. Besviken på utvecklingen lämnade han landet den 17 oktober 1966, men han skulle snart dyka upp igen.

För att förstå dessa händelser och sammanhang är det nödvändigt att gå tillbaka till händelserna i förbindelse med Kouprasiths kupp. Kort tid efter att Phoumi Nosavan hade flytt till Thailand i februari 1965 inviterade general Kouprasith general Thao Ma (1931-1973) till Vientiane. Thao Ma var vid den här tiden befälhavare för transportsektorn i flygvapnet. Thao Ma har själv sagt att han inte visste något om anledningen till mötet.

Under en lunch med Ouane, Kouprasith och en general vid namn Oudone Sananikone (Udon Chananikon) อุดร ชนะนิกร (1919?-27 september 1984) hade Kouprasith lutat sig fram med sitt vänligaste leende och ställt följande fråga till Thao Ma; "Har du lust att bli rik?" Thao Ma hade svarat, "Ja, naturligtvis."

(Oudone Sananikone 1969)

Uppmuntrad av detta positiva svar hade Kouprasith föreslagit att han och Ouane skulle betala Thao Ma 1 miljon kip (2 000 dollar) per vecka för att få använda två av hans transportflygplan av typen Douglas C-47 Skytrain ดักลาส ซี-47 สกายเทรน till att smuggla opium. Till deras förvåning så vägrade Thao Ma att gå med på detta. Inte nog med detta, han varnade också Kouprasith och Ouane att om de försökte muta hans transportpiloter skulle han personligen stoppa detta!

(C-47 Skytrain)

Ouane var djupt insyltad i opiumhandeln i Sydostasien. Trots utbredda konspirationsteorier om CIA:s inblandning i droghandeln fann USA:s senat inga bevis för detta. I sina memoarer bad Theodore ”Ted” Shackley om ursäkt då han erkände att CIA hade blundat för narkotikahandeln. Anledningen till detta var att CIA:s resurser hade varit hårt ansträngda på grund av Vietnamkriget.

Kouprasith och Ouane började nu planera för att bli av med Thao Ma och de fick tyst stöd från CIA:s Vientianechef Theodore Shackley ธีโอดอร์ แชคลีย์ (16 juli 1927-9 december 2002). CIA menade att förlusten av Thao Ma var ett lågt pris för Kouprasiths och Ouanes fortsatta stöd för CIA:s hjälp till general Vang Pao. Den amerikanske ambassadören i Laos, William H. Sullivan วิลเลียม ซัลลิแวน (12 oktober 1922-11 oktober 2013), hjälpte till att dölja CIA:s åsikt genom att hålla ett "kommittémöte" med amerikanska ambassadtjänstemän där det "bestämdes" att amerikanerna inte längre skulle stödja Thao Ma.

(Theodore Shackley)

(William H. Sullivan)

I maj 1966 kallades Thao Ma till Vientiane från sitt högkvarter i Savannakhet för att fråntas befälet över transportsektorn i flygvapnet och han beordrades att flytta sitt högkvarter till Vientiane. Thao Ma förstod att han kunde bli mördad om han flyttade och bad därför om ett sex månader långt uppskov med flytten. Därefter började han tillbringa det mesta av sin tid vid flygbasen i Luang Prabang.

Då Thao Mas uppskov med flytten närmade sig sitt slut letade han desperat efter en alternativ utväg. Han bad amerikanerna, Kong Le och kungen om att hjälpa honom, till ingen nytta. Både hans vänner och fiender säger att Thao Ma var nära panik i oktober och själv minns han att han var förvirrad och tidvis apatisk. Därför såg han bara en kupp som sin enda utväg.

Parlamentet med högerfolk upplöstes av Souvanna Phouma den 7 oktober 1966. Arméns högerfraktion reagerade starkt på detta. Tio dagar senare lämnade Kong Le landet och neutralisterna i armén begav sig till Pathet Lao-kontrollerat territorium.

Klockan 07.00 på morgonen den 22 oktober 1966, vilket var några dagar innan han var tvungen att infinna sig i Vientiane, eller bli avskedad om han vägrade, flög sex plan av typen T-28 Trojan ที-28 โทรจาน från Savannakhet för att anfalla Kouprasiths generalstab, som bestod av tre baracker i Vientianes närhet. Huvudmålet var Kouprasith själv.

(Flygplan av typen T-28 Trojan)

Klockan 08.20 nådde flygplanen fram till Vientiane och Kouprasiths läger utsattes för intensiv beskjutning och bombning. Den första fällda bomben blev en direktträff på Kouprasiths kontor på generalstaben. Dessutom fördärvades två ammunitionsförråd vid Wattay-flygplatsen (tha akat sayan nanachat Wattai) ท่าอากาศยานนานาชาติวัตไต i Vientianes utkant.

Planen försökte också bomba Kouprasiths hem vid armélägret, men bomberna missade grovt. Fler än 30 personer dödades under anfallen och dussintals sårades, men Kouprasith själv undkom oskadd. Efter anfallet återvände flygplanen till Savannakhet och Vientiane väntade nervöst på nya anfall. Thao Ma fick omedelbart upprepade uppmaningar från laotiskt, amerikanskt och brittiskt håll om att avsluta revolten och gå i exil.

Thao Ma och tio av hans bästa piloter bestämde sig för att följa uppmaningarna och flög sina T-28:or till Thailand klockan 01:45 den 23 oktober 1966 där de fick politisk asyl. Förlusten av en tredjedel av sina T-28-piloter blev ett allvarligt bakslag för det Kungliga laotiska flygvapnet.

General Thao Ma hade varit kommendant i det kungliga laotiska flygvapnet under perioden 1959-1966 där han ofta själv flög olika uppdrag. Han hade varit befälhavare för flygvapnets skvadron med T-28:or, som bland annat hade bombat Ho Chi Minh-leden. Dessutom hade de hjälpt till med hemliga militära operationer i nordöstra Laos.

I september, några veckor innan Thao Mas kuppförsök, hade general Siho Lamphouthacoul återvänt till Vientiane där han blivit arresterad och avrättad vid Phou Khao Khouai (Phukhao Khwai) ภูเขาควาย. Troligtvis trodde man att Siho, som kände Thao Ma väl, hade tänkt sig att medverka i ett kuppförsök.

General Thao Ma hade uppenbart räknat med att hans vän Kong Le skulle ha revolterat och erövrat Vientiane om han lyckats döda Kouprasith. Thao Ma visste dock inte att Kong Le hade lämnat landet och begett sig till Thailand den 17 oktober. Kort tid efter Thao Mas flyganfall blev Kong Le, på Kouprasiths begäran, satt i husarrest av thailändarna då han misstänktes för att ha varit inblandad i kuppförsöket.

Kouprasith beordrade de laotiska gränsvakterna att arrestera Kong Le om han försökte återvända hem. Efter att han blivit släppt av de thailändska myndigheterna lyckades Kong Le ändå ta sig tillbaka till Vientiane den 12 november. Detta trots hotet från Kouprasiths torpeder.

Efter ett samtal med premiärminister Souvanna Phouma, där han gav Kong Le 1 000 dollar och rådet att lämna landet igen, sökte Kong Le skydd på den indonesiska ambassaden. Han lämnade sedan Laos ännu en gång den 23 november 1966. Det finns dock en källa som säger att han lämnade redan den 15 november. Först begav han sig till Indonesien, sedan fortsatte han till Hongkong, Frankrike och slutligen till USA. Han skulle aldrig mera sätta sin fot i sitt gamla hemland.

Den 20 augusti 1973 återvände Thao Ma till Laos med en konvoj bestående av 60 lastbilar och försökte sig på ännu en kupp. Han tog snabbt över Wattay-flygplatsen och tillsammans med sex andra piloter lade han beslag på ett antal T-28:or och genomförde en attack mot arméns huvudkvarter.

Under tiden som de befann sig i luften återtog den laotiska armén flygfältet och under attacken mot arméns huvudkvarter träffades Thao Mas flygplan i ena vingen. Då han försökte nödlanda kraschade han och skadades svårt, men han överlevde och togs till fånga. Därmed hade även detta försök misslyckats och både Thao Ma och 60 av hans kuppkamrater blev avrättade av Kouprasith och hans styrkor. Thao Ma blev 42 år gammal.

Så här dramatiskt och brutalt beskrivs hans död; Kouprasith sköt personligen Thao Ma två gånger i huvudet med en revolver. Efter att han blivit skjuten hånade Thao Ma Kouprasith genom att säga, "Inte ens det här kan du göra ordentligt. Jag är inte död än.” Kouprasith beordrade därefter en av sina män att skära upp buken på Thao Ma med sin bajonett. Thao Mas tarmar togs ur och buken fylldes med stenar och kroppen kastades därefter i Mekongfloden.