I den tidigare artikeln har jag berättat att jag valt ut två av de intellektuella som hyllade Pridi Banomyong och hans idéer.

Den ene var den tidigare omtalade Chit Phumisak, som startade en enastående karriär som litteraturkritiker och som skrev essäer tidigt på 1950-talet. Chit skulle bli mest känd för sin marxistiska kritik i boken Den thailändska feodalismens ansikte (Chom Na Sakdina Thai) โฉมหน้าศักดินาไทย från 1957. Han satt sedan fängslad anklagad för undergrävande verksamhet av den kommande Saritregimen under åren 1958-1964.

Chit dog 35 år gammal den 5 maj 1966 då han verkade som gerillasoldat i nordöst. Hur han dog är dock lite omtvistat. Enligt en källa blev han skjuten under strid och i en annan blev han skjuten av bybor. I en tredje version blev han avrättad av regeringsämbetsmän i närheten av det nuvarande distriktet Phu Phan ภูพาน i provinsen Sakon Nakhon strax efter att han släppts ur fängelset.

(Distriktet Phu Phan i provinsen Sakon Nakhon)

Den andre var Khamsing Srinawk (Khamsing Sinok) คำสิงห์ ศรีนอก (25 december 1930-) som kom från en bondebakgrund i nordöst. Han livnärde sig som journalist då han läste vid Chulalongkornuniversitetet och skrev briljanta korta satiriska berättelser. En av dessa berättelser var The Politician (Nak Kan Mueang) นักการเมือง som tydligt visade på det förakt som de unga kände mot den gällande politiska ordningen under 1950-talet. Khamsing är också känd under pseudonymen Lao Khamhom ลาว คำหอม.

Varken Chit eller Khamsing verkade i början av sitt författande ha haft något större inflytande på sina samtida. Pressen på likformighet var stor och offentliga politiska handlingar kunde vara livsfarliga.