Forntid - Taifolkens ursprung
Nanzhao

Vad vet vi då om Nanzhao? Den sydöstra delen av Yunnan befolkades troligen av tai- och miao-yaofolk (även kallade hmong-mien (mang-mian) ม้ง-เมี่ยน). Den västra och sydvästra delen av provinsen dominerades av folk som kineserna kallade wu-man หวู-หม่าน, eller svarta barbarer (khon pa-khon thuean dam) คนป่า-คนเถื่อนดำ.

Dessa "svarta barbarer" var mörkhyade folk som talade tibetoburmanska språk, liknande de språk som yifolket (lolofolket), lahufolket och baifolket (pai) ไป๋ fortfarande talar i området i dag. Baifolket är också en erkänd minoritetsgrupp i Kina och är ungefär 2 miljoner till antalet.


(Bai)

Det är högst troligt att det var dessa wu-man som bildade kärnan till staten Nanzhao på 600-talet. Från början var det flera olika stammar av baifolk som slagit sig ner i området runt sjön Erhai (Thalesap Oe-hai) ทะเลสาบเอ๋อร์ไห่. På thai kallas sjön ofta för Nong Sae หนองเเส. Många historiker menar i dag att majoriteten av befolkningen i Nanzhao var bai, men att eliten var lolo (yi).


(Erhaisjön i Kina)

En hövding vid namn Xi-nu-luo (Sinulo) สีนุโล (r. 649-674), som var född 617, skall 649 ha grundat det kungarike som senare skulle blir känt som Nanzhao. Titlar, namn och regeringstider varierar beroende på källorna. Själv har jag valt att följa de regeringstider som finns i Wikipedia.

Under andra halvan av 600-talet fick kineserna försvara sig mot ett expanderande aggressivt Tibet (Thibet) ทิเบต, som hotade Kinas sydvästra gränser vid Yunnan och Sichuan (Sechuan) เสฉวน. Kineserna ingick därför i början av 700-talet allianser med lokala furstendömen för att skydda sina gränser. Xi-nu-luo erkände också Tangdynastins (Ratchawong Thang) ราชวงศ์ถัง (618-907) överhöghet och betalade tribut till kineserna.


(Provinsen Sichuan i Kina)

Xi-nu-luo efterträddes av Lo Sheng-yen-ko (Lo Cheng Yen) โลเชงเยน (r. 674-712) som kan ha varit född 634. Därefter kom kung Yen Ko (r. 712) som regerade mindre än ett år. Observera att han inte finns med i vissa källor. Därefter följer Sheng-lo-pi (Cheng Lo Phi) เชงโลพี (r. 712-728) som kan ha varit född 673.

Med kinesernas stöd förenade en furste vid namn Pi-lo-ko (Philoko) พีล่อโก๊ะ (r. 728-748) sitt och fem andra små furstendömen i västra Yunnan på 730-talet. En del källor är så exakta att de anger året till 737, även om andra källor talar om 729 eller 733. Pi-lo-ko var född 697.

Varje stam hade sitt eget furstendöme, eller konungarike, känt som Zhao. Stammarna hette Mengshe (Mengse) เม่งเซ, Mengsui (Mungsui) มุ่งซุ้ย, Langqiong (Langchiang) ลางเซียง, Dengtan (Tengtan) เต็งตัน, Shilang (Silang) ซีล่าง och Yuexi (Yusi) ยู่ซี.

Pi-lo-ko var regent över furstendömet Mengshe, som var det sydligaste riket, och 738 erkändes han av Tangdynastin som den södra prinsen (chao thang tai) เจ้าทางใต้ av Yunnan. Det är nu som riket börjar kallas Nanzhao. Nan betyder söder på kinesiska.

Pi-lo-ko grundade den nya huvudstaden Taihe (Thaihoe) ไท่เหอ 740 och det som återstår av staden ligger i dag i byn med samma namn, cirka sju kilometer söder om staden Dali (Tali) ต้าหลี่. Taihe låg i hjärtat av Erhaidalen, som hade bördiga jordar och var lätt att försvara. I många källor kallas Nanzhaos huvudstad Dali och uppenbart blev Taihe synonymt med denna stad.

Relationerna mellan Kina och Nanzhao försämrades emellertid snabbt på 750-talet då Pi-lo-kos son Ko-lo-feng (Kolofong) โก๊ะล่อฝง (r. 748-779) var regent. Ko-lo-fengs födelseår anges till 712. Kineserna hade börjat oroa sig över Nanzhaos växande styrka och försökte därför minska rikets självstyre.

Ko-lo-feng startade därför ett uppror mot kineserna 750 och han dödade en kinesisk guvernör i Yunnan och avsade sig därefter kinesisk överhöghet och erbjöd sig i stället att alliera sig med Tibet.

Kineserna skickade en armé mot Nanzhao 751, men den blev grundligt besegrad vid en plats vid namn Xiaguan (Siakuan) เซี่ยกวน. Enligt historikern David K. Wyatt เดวิด วัยอาจ (21 september 1937-14/15 november 2006) genomförde kineserna därefter ytterligare fyra attacker under 752-754 utan större framgångar.


(David K. Wyatt)

Kina drabbades därefter av ett inre uppror 755-763 och trycket på Nanzhao minskade. Efter detta började Nanzhao expandera och från mitten av 700-talet till slutet av 800-talet blev Nanzhao en stormakt i Sydostasien och nuvarande södra Kina. Kina skall ha erkänt Nanzhao som en självständig stat 774.

Vid den här tiden skall Tibet ha utnyttjat kinesernas interna problem och de invaderade Kinas västra provinser. Under en av sina räder skall de ha nått ända fram till huvudstaden Chang’an (blivande Xi’an (Si-an) ซีอาน) som de intog och plundrade.

779 dog Ko-lo-feng och hans efterträdare blev I-mou-hsuen (I-mu-sun) อีมูซุน (r. 779-808) som var född 754. Under denne kung nådde Nanzhao sin största utsträckning, men var fortfarande en vasallstat till Tibet. Ibland hjälpte Tibet Nanzhao mot Kina, men Tibet krävde liksom tidigare tribut och soldater från Nanzhao till sitt eget krig mot den turkiska folkgruppen uigurerna อุยกูร์.

787 hade läget stabiliserats i Kina och detta innebar en ny attack mot Nanzhao. Nanzhao var nu försvagat på grund av att man tvingats skicka soldater till Tibet och en frustrerad I-mou-hsuen bestämde sig 794 för att bryta sina band med Tibet och återgå till att bli en vasallstat till Kina.

798 ingick den kinesiske kejsaren en allians med en muslimsk hövding i väster samt med Nanzhao mot Tibet. I-mou-hsuen erbjöd sig att delta i en militär kampanj mot Tibet och belönades med titeln kung av Nanzhao. Därefter kunde tibetanerna besegras och 821 tvingades de ingå ett fredsavtal med Kina.

Detta hindrade inte I-mou-hsuens efterträdare att invadera den betydelsefulla staden Chengdu (Choengtu) เฉิงตู 829. Här lade man beslag på byte, kvinnor och handelsmän. Detta innebar att Nanzhao senare kunde göra anspråk på hela Sichuanprovinsen med dess rika jordbruksmarker. Tangregimen var vid den här tiden så försvagad att man inte kunde försvara sig mot Nanzhaos attacker.

832 begav sig styrkor från Nanzhao in i Burma och därefter in i övriga Yunnan. 862 gick Nanzhaos styrkor in i norra nuvarande Laos och Thailand, Sichuan och in i norra nuvarande Vietnam. Till sist hade man tagit kontrollen över Sichuanprovinsen och även de västra delarna av provinsen Guizhou.

Nanzhaos styrka började sedan minska, vilket berodde på att Kina genomgick en återhämtningsperiod och att vietnamesernas styrka börjat öka. 873 hade kineserna drivit ut Nanzhaos styrkor från Sichuan och Nanzhao tycks ha koncentrerat sina militära och politiska ansträngningar på sitt eget territorium i sydväst i slutet av 800-talet.

En samtida källa, Man Shu หม่านชู, skrevs av den kinesiske ämbetsmannen Fan Chuo ฝานฉัว (?-slutet av 800-talet) år 863. Han beskrev han Nanzhao som en välorganiserad stat med många olika etniska grupper. Kungen av Nanzhao hade ett hov och en administration som liknade Kinas.

Administrationen grundades på en hierarki av ämbetsmän, ministrar och tolv "stora generaler." Det finns indikationer som tyder på att dessa tolv generaler hade större makt och status än ministrarna. Hierarkin sträckte sig från ämbetsmän som ansvarade för hundra hushåll till guvernörer ansvariga för tio tusen hushåll. Var och en garanterades jordbesittningar svarande till sin ställning. Manliga invånare betalade en årlig skatt på två skäppor ris (18 liter) samt var disponibla för militärtjänst.

Armén hade stor dragningskraft på unga män från landsbygden och de genomförde militär träning så fort det var avbrott i jordbruket. Sent på hösten varje år kallade krigsministeriet samman männen för mönstring, där militära prov och övningar genomfördes. De män som klarade vissa skicklighets- och uthållighetsprov för kavalleriet och infanteriet kunde stiga i graderna och bli frikostigt belönade.

Det fanns också skickliga hantverkare i Nanzhao som lärde ut hur man vävde bomull (fai) ฝ้าย och siden (mai) ไหม. Det utvanns också salt (kluea) เกลือ och guld (thong) ทอง i olika delar av riket.

Kungaföljden efter I-mou-hsuen hade sett ut så här; Hsuen Ko Chuan (r. 808-809), Chuan Lung Shen (r. 809-816), Chuan Li Shen (r. 816-823), Feng Yu (r. 823-859), Chiu Lung (r. 859-877), Fa ฟ้า, alternativt Lung Chun ลุงชุน, (r. 877-897) och Shun Hua (Chun Wa Cheng) ชุนวาเชง (r. 897-902). Fa skall ha varit den som införde buddhismen (satasana phut) ศาสนาพุทธ som statsreligion.

902 störtades Nanzhaodynastin (Ratchawong Nan Chao) ราชวงศ์น่านเจ้า, som hade existerat ända sedan kung Pi-lo-ko började regera 728. Riket blev nu känt som Da Changhe under perioden 902/903-927. Under denna dynasti regerade tre kungar.

928-929 regerade en ny dynasti, med endast en kung, och rikets namn var Da Tianxing. 930-937 regerade en ny dynasti, som också bestod av en enda regent, och rikets namn var Da Yining.

Efter dessa tre kortvariga dynastier tog en man vid namn Duan Siping (Tuan Suephing) ตวน ซือผิง (r. 937-944) över makten 937. Han grundade ett nytt konungadöme vid namn Dali (Anachak Tali) อาณาจักรต้าหลี่. Detta rike fortsatte sedan att existera ända fram till 1253. Dock under ytterligare ett par olika namn, Dazhong (Tachong) ต้าจง och Houli (Howli) โฮ่วหลี่. En källa säger i stället att Dali existerade mellan 934-1253.

Efter Duan Siping regerade ytterligare 13 kungar i Dali, fram till 1094. Därefter kom den kortvariga Dazhongdynastin, med endast en regent och ett års regerande. Till sist har vi Houlidynastin, eller Dalidynastin, som hade 8 regenter och som avslutades 1253.

Riket verkar sedan ha blivit politiskt instabilt, med en mängd olika kungar på tronen som inte tycks ha intresserat sig för regionen i söder. I och med denna instabilitet i huvudstaden började rikets södra gränser försvagas.

Hur vet vi då att Nanzhaos och Dalis regenter inte var tai? Wyatt ger följande förklaring;

Regenterna i Nanzhao följde ett speciellt system då de valde sina namn. Den första stavelsen i en ny härskares namn var samma som den sista stavelsen i faderns namn. Därför fick namnen följande utseende; Pi-lo-ko, Ko-lo-feng, Feng-chia-i (Feng-ka-i) เฟงกาอี (r. 779), I-mou-hsuen och så vidare.

Ovanstående är ett vanligt system bland lolo och andra tibetoburmanska folk, men okänt bland taifolken. Lägg dock märke till att Feng-chia-i faktiskt inte är nämnd i min kungalängd!

Det finns en lista bevarad med ord, i den ovan omtalade kinesiska källan Man Shu, som användes i riket och dessa har också identifierats som tillhörande lolospråket och kan inte spåras som tai. Intressant är att lolohövdingar, i centrala Yunnan på 1800-talet, uppgav att de var ättlingar till Nanzhaos gamla kungahus.

Nanzhaos krigståg in i nuvarande Burma, och kanske också in i nordöstra Indien, öppnade vägar för kommunikation och handel mellan Indien och Kina. Förmodligen uppmuntrade Nanzhao den lokala handeln i norra Sydostasien, vilket naturligt nog medförde ett kulturellt utbyte.

Nanzhao blev, liksom Tangdynastin i Kina och det kinesiska protektoratet Annam อันนัม i nuvarande norra Vietnam, en buddhistisk stat och måste ha bidragit till buddhismens spridning i regionen. Sannolikt handlade det om en form av mahayanabuddhism (mahayan) มหายาน. Men samtidigt blockerade Nanzhao effektivt de norra delarna av inre Sydostasien från direkt kinesiskt inflytande.

Du kan läsa mera om buddhismen längre fram i avsnittet "Buddhismen och den tidiga buddhismens historia."

Det intressanta med Nanzhao och taifolkens historia är hur Nanzhao kan ha påverkat livet för de taifolk som levde i de södra och östra delarna av riket, eller i rikets närhet. Det finns dock väldigt få ledtrådar om taifolkens historia i Yunnans egen historia. Nanzhao blev emellertid den första stora staten som påverkade livet i norra inre Sydostasien. Det vill säga i nuvarande norra Burma, norra Thailand, norra Laos och nordvästra Vietnam.

Lokala ledare hade säkert tagit vara på sina politiska möjligheter vid den här tiden. Genom att underkasta sig eller alliera sig med Nanzhao kunde de få en stark bundsförvant eller beskyddare och använda sig av denna fördel mot sina grannar. De försökte kanske också imitera Nanzhaos administration och militära system, som var modernt för sin tid.

Bevarade källor från Nanzhao, eller Dali, nämner inga taistater i övre Sydostasien på 800- och 900-talet. Däremot kan vi identifiera de stater som skulle bli taifolkens södra grannar och rivaler under de kommande århundradena.

Det handlade om en vietnamesisk stat vid Röda flodens dalgång och delta, kungadömet Champa vid nuvarande centrala Vietnams kust, khmerernas Angkorrike, monkungarikena i centrala och norra Thailand och monfolkets och pyufolkets (payu) ปยู kungariken i Burma.

I början av 800-talet växte dessa rikens makt och territorier och taifolken kom alltmer i kontakt med dessa folk, deras liv och politik. Du kan läsa mer om alla dessa riken i avsnittet "Thailand och omkringliggade länder före och under taifolkens ankomst."


Stavningsvarianter;

Bai; Chao pai ชาวไป๋.

Erhai; Er Hai, Thalesap Oe-hai ทะเลสาปเอ้อร์ไห่, Thalesap Oe-hai ทะเลสาบเอ๋อรไห่.

Nong Sae; Nongsae หนองแสร์.

Xi-nu-luo; Chao Suea Luk Lao เจ้าเสือลูกหลาว, Du Luo, Hsi now Lo, Hsi-nu-lo, Hsi Nu Lo, Khun Luang Sinulo ขุนหลวงสินุโล, Meng Xinuluo Duluo, Meng Xi-nu-luo, Phra Chao Sinulo พระเจ้าสีนุโล, Si Nu Lo, Thu Lo, Xinulu, Xinuluo, Xì Nú Luó.
Alternativ regeringstid för Xi-nu-luo; 651-674, 653-674.

Tibet; Tubo.

Sichuan; Monthon Sechuan มณฑลเสฉวน, Se-chuan, Setchuen, Szechuan, Szechwan, Tche-Chwan.

Lo Sheng-Yen-ko; Chao Lao Saeng เจ้าหลาวแสง, Laosheng, Luo Cheng, Luó Shèng, Meng Luosheng, Meng Luo-sheng, Phra Chao Cheng Yen พระเจ้าเชงเยน, Phra Chao Lo Cheng Yen พระเจ้าโลเชงเยน.

Luo-sheng-yen; Chao Lao Saeng เจ้าหลาวแสง, Laosheng, Lo Sheng-yen-ko, Luo Cheng, Luó Shèng, Meng Luosheng, Meng Luo-sheng, Phra Chao Cheng Yen พระเจ้าเชงเยน, Phra Chao Lo Cheng Yen พระเจ้าโลเชงเยน.

Sheng-Lo-Pi; Chao Saeng Lao Wi เจ้าแสงหลาวหวี, Cheng Gepei, Meng Shengluopi, Meng Sheng-luo-pi, Phra Chao Cheng Lo Phi พระเจ้าเชงโลพี, Sheng-lo-P'i, Sheng Lo P'i, Shèng Luó Pí, Shengluopi.

Yen Ko; Yán Gé, Yangé.
Alternativ regeringstid för Yen Ko; ?-712.

Pi-lo-ko; Chao Pi Lao Khun เจ้าปีหลาวขุน, Khun Borom ขุนบรม, Meng Guiyi, Meng Piluoge, Meng Pi-luo-ge, Philako, Philoko พีล่อโกะ, Philokoe พีเล่อเก๋อ, Phoeiloko เผ่ยหล่อเก้าะ, Phra Chak Philokk, Phra Chao Philoko พระเจ้าพีล่อโก๊ะ, Pilaoko, Pilawko, Pileguo, Pi Logo, Piloko ปิล่อโกะ, P'i Lo Ko, P'i-lo-ko, Pí Luō Gé, Piluoge.
Alternativ regeringstid för Pi-lo-ko; 738-748.

Mengshe; Meng, Meng-she, Mengsae เหม่งแซ, Moengsi เหมิงชี่, Mong She, Mong-she.

Mensui; Moengsui เหมิงสุ่ย, Mongsui ม่งซุย, Mong Sui.

Langqiong; Langsuang หลางซวง.

Dengtan; Toengtan เติ้งตาน.

Shilang; Chilang ชี่หลาง.

Yuexi; Ia-se เอี้ยเซ่, Yesi เย่ว์ซี.

Taihe; Yangjumie.

Dali; Daiho, Dali ดาลี, Da-li, Dtah Lee Fu, Dta Lee, Tali ต้าลี่, Ta Li, Ta-li, Tali-fu, Taho.

Ko-lo-feng; Chao Khun Lu Phong เจ้าขุนหลู่พง, Gé Luō Fèng, Geluofeng, Go Lofeng, Khun Luang Fa, Kolofeng, Ko Lo Feng, Meng Geluofeng, Meng Ge-luo-feng, Phra Chao Kolofong พระเจ้าโก๊ะล่อฝง, Phra Chao Kuan Kung Cheng พระเจ้ากวนกุงเชง.
Alternativ regeringstid för Ko-lo-feng; 748-778.

David K. Wyatt; David Kent Wyatt.

Chang’an; Ch’ang-an.

Xi’an; Sian, Xian.

I-mou-hsuen; Imaosun อีเหมาซุน, Imohsun, Imoshun, I-mou-hsun, I Mou Hsun, Meng Yimouxun, Meng Yi-mou-xun, Phra Chao Imusun พระเจ้าอีมูซุน, Yimouxun, Yì Móu Xún.
Alternativ regeringstid för I-mou-hsuen; 778-808.

Chengdu; Chengtu.

Man Shu; Man-chu, Manchu, Manshu.

Fan Chuo; Chou Fan, Fan Ch’e, Fan Ch’o (Hao), Fan Chou, Fan-Cho, Fan Zhou.

Hsuen Ko Chuan; Chuan-lung-sheng, Chuan Lung Sheng, Hsun Ko Chuan, Meng Xungequan, Meng Xun-ge-quan, Xún Gé Quàn.
Alternativ regeringstid för Hsuen Ko Chuan; 808-829.

Chuan Lung Shen; Chuan-lung-sheng, Chuan Lung Sheng, Meng Quanlongcheng, Meng Quan-long-cheng, Quàn Lóng Chéng.
Alternativ regeringstid för Chuan Lung Shen; 810-816.

Chuan Li Shen; Chuan-li, Meng Quanli (Sheng), Meng Quan-li-(sheng), Quàn Lì Chéng, Quanlisheng.

Feng Yu; (Quang) Fengyu, Meng Quanfengyou, Meng Quan-feng-you, Quàn Fēng Yòu.
Alternativ regeringstid för Feng Yu; 824-859.

Chiu Lung; Chiu-lung, Meng Shilong, Shì Lóng.

Fa; Da-feng-min, Lóng Shùn, Lung-Shan, Meng ”Dafengmin" Longshun, Meng Longshun, Phra Chao Fa พระเจ้าฟ้า, Phra Chao Lung Chun พระเจ้าลุงชุน.
Alternativ regeringstid för Fa; 878-897.

Shun Hua; Meng Shunhuazhen, Meng Shun-hua-zhen, Phra Chao Chun Wa Cheng พระเจ้าชุนวาเชง, Shun-hua, Shùn Huà Zhēn.

Da Changhe; Da Zhanghe, Dazhanghe.

Da Tianxing; Datianxing.

Da Yaning; Dayaning.

Duan Siping; Tuansiphing ต้วนซีผิง, Tuan Ssu-p’ing.

Houli; Hou Li.

Feng-chia-i; Feng Chia I, Fèng Jiā Yì, Fengjiayi, Feuangkai, Phra Chao Feng Ka-i พระเจ้าเฟงกาอี.

Annam; Anam, An-nam, An Nam, An-nan (kinesiska), Annan, ”pacificerade södern,” Guan-nan, Trung Ky (vietnamesiska).

Buddhismen; Phra phutthasatsana พระพุทธศาสนา.

Mahayana; Yan yai ยานใหญ่.

Angkor; Anchor.

Pyufolket; Chao payu ชาวปยู, chao phayu ชาวพยู, payu ปยุ, p’iao.

Denna artikel senast uppdaterad: 2021-01-14, 18.13
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.