Onsdagen den 15 november 1933, en dryg månad efter det misslyckade kuppförsöket, hölls de första allmänna valen till en utvidgad nationalförsamling. Nationalförsamling hade nu fått 156 platser och hälften av dessa medlemmar (78) skulle vara folkvalda, vilket gav det nya styret ett slags demokratiskt utseende, och hälften var valda i kungens namn.

Vid den här tiden fanns det 4 278 231 röstberättigade väljare i Siam och av dessa var det 1 773 532 som använde sin rösträtt. Detta motsvarade 41.45 procent av väljarkåren. Provinsen med högst valdeltagande var Phetchaburi med 78.82 procent och provinsen med lägst valdeltagande var Mae Hong Son med 17.71 procent.

Det fanns 70 provinser i Siam 1933 och det valdes representanter från de flesta av dessa. Det krävdes dock en folkmängd på 200 000 per representant. Från Chiang Mai, Roi Et, Maha Sarakham มหาสารคาม, Nakhon Ratchasima kom det därför två representanter och från Phra Nakhon och Ubon Ratchathani tre. Phra Nakhon var vid den här tiden en provins och inte som i dag ett Bangkokdistrikt.

(Karta över provinsen Maha Sarakham)

Den folkvalda delen i nationalförsamlingen bestod mest av ansedda civila. Många av dem var advokater och tidigare ämbetsmän och alla hade kandiderat individuellt till platserna då det ännu inte fanns några politiska partier. Förmodligen var majoriteten av dessa (i motsats till de lika många utnämnda) anhängare till Pridi som gjorde come back i en framträdande roll i regeringen då han blev inrikesminister 1935. Den andra halvan av nationalförsamlingen bestod mest av militärofficerare. Phraya Phahon fortsatte att leda regeringen som premiärminister.

Den konstitutionella regimens början var spännande speciellt för de som inte hade någon riktig uppfattning av vad orden författning och demokrati innebar. Det fanns de som trodde att "prachathipatai" (demokrati), var kung Prajadhipoks bror och att ratthathammanun รัฐธรรมนูญ, som betyder författning, var en släkting till Phraya Phahon!

Att de valda medlemmarna kunde ha en ledande roll visade sig då de tvingade regeringen att avgå i september 1934. Det som fällde den var frågan om Siams deltagande i en internationell plan för att stabilisera gummipriset. Phraya Phahon återvände dock med en något förändrad regering.