Då första världskriget bröt ut sommaren 1914 förklarade sig Siam först neutralt. Trots att kung Vajiravudhs sympatier låg på Storbritanniens och de allierades sida var stämningen bland arméns officerare för Tyskland. Det berodde på att många av dem, inklusive flera kungliga prinsar, hade fått sin militärutbildning i Tyskland.

Dessutom var den siamesiska överklassen hatiskt inställd till britterna och fransmännen på grund av det som hänt på 1890-talet. Tyskland hade ju heller aldrig besvärat Siam och de var lätta att idka handel med och hade hjälpt Siam med den interna utvecklingen, speciellt med järnvägsbyggen.

Kungen beslöt sig snart för att stärka Siams militära kapacitet genom att utrusta flottan med ett modernt krigsfartyg. Det drogs igång en kampanj för att samla in pengar till detta köp. Intresset för militären och militära värden ökade efter hand som kriget pågick och ställningstaganden för de allierade syntes i pressen och i regeringens handlingar.

De allierade, Storbritannien och Frankrike, ökade sina ansträngningar att få med neutrala länder på sin sida. Anledningen till att man ville ha med just Siam var förmodligen för att landet kunde leverera stora mängder livsmedel och att de båda allierade då kunde ta hem trupper från Sydostasien till Europa.

Den siamesiska regeringen blev också orolig för att de allierade skulle betrakta det neutrala Siam som en svikare om man inte anslöt sig till de allierade. Om de gick med de allierade kunde de kanske också få fart på förhandlingarna om de gamla orättvisa traktaten.

Det stod klart 1917 att de allierade klarade sig bäst speciellt efter att USA förklarat Tyskland och Österrike-Ungern krig. Den 22 juli 1917 förklarade därför Siam krig mot centralmakterna och som grund angavs tyskarnas ohämmade ubåtskrig. Då den siamesiska krigsförklaringen lämnades över till Tyskland låg det ett antal tyska fartyg på Chaophrayafloden och dessa konfiskerades som fientlig egendom.

En källa talar om 12 tyska fartyg, en annan säger 40 fartyg och en tredje säger ett 50-tal! Besättningarna och medborgare från de övriga centralmakterna skickades till civila interneringsläger i Indien.

Siam och Frankrike kom sedan överens om att Siam skulle skicka soldater till kriget och i september 1917 började man samla ihop en styrka som valts ut bland tusentals frivilliga. Den sammanlagda styrkan var 1 284 man som på grund av materialbrist blev utrustad med franska uniformer och hjälmar. Hur och när de utrustades med etta vet jag inte. I styrkan, som kallades Kong Thahan Asa Sayam กองทหารอาสาสยาม på thai, ingick en ambulanssektion, en 414 man stark flygskvadron som skulle tränas av fransmännen och en grupp chaufförer och mekaniker som bildade en transportfordonsstyrka på 870 man.

Under tiden som trupperna samlades, tränades och blev vaccinerade mot smittkoppor reste en fem man stark militär mission till Frankrike i januari 1918. Ledare för denna var generalmajor Phraya Pijaijarnrit (Phraya Phichaichanrit) พระยาพิไชยชาญฤทธิ์ (6 februari 1877-7 juli 1951). Han utnämndes senare till generallöjtnant och fick också den nya titeln Phraya Devahastin (Phraya Thephatsadin) พระยาเทพหัสดิน. Hans ursprungliga namn var Phat Devahastin na Ayudhya (Phat Thephatsadin na Ayutthaya) ผาด เทพหัสดิน ณ อยุธยา.

(Phraya Devahastin)

Phraya Pijaijarnrits uppgift var att förbereda de siamesiska truppernas ankomst. Detta var han i högsta grad lämpad för då han själv hade tillbringat flera år i Belgien och Frankrike där han hade fått en militär utbildning. I Europa togs Phraya Pijaijarnrit och hans officerare emot av den brittiske kungen Georg V จอร์จที่ 5 (3 juni 1865-20 januari 1936) och den franske premiärministern Georges Clemenceau จอร์จ เคลมองโซ (28 september 1841-24 november 1929). De besökte fronten och förberedde de siamesiska styrkornas ankomst till Marseilles och där de skulle stationeras.

Den 19 eller 20 juni 1918 skickade Siam i väg styrkan mot Frankrike, som nu uppgick till nästan 1 230 man. Fartyget SS Empire เรือเอ็มไพร์ vinkades av av kungen och höga prinsar och hurrande folkmassor utmed Chaophrayafloden. Via Singapore, Colombo โคลัมโบ och Port Said พอร์ตซาอิด anlände SS Empire till Marseilles den 30 juli 1918, drygt tre månader före vapenvilan den 11 november 1918.

Ankomsten till Marseilles blev inte alls lika glamorös som avskedet i hemlandet. Till att börja med chockades siameserna då franska ämbetsmän en kortare tid trodde att det handlade om Indokinesiska soldater. Deras franska uniformer spelade säkert en stor roll. Dessutom kom siameserna fram under en period då tio tusen amerikanska soldater anlände till Frankrike varje dag. Därför blev deras ankomst ganska anonym.

Efter att ha gått iland skickades flygskvadronen till olika träningsläger i Istres อิสต์รส์, Avord อาวอร์ด och Pau โป, medan transportfordonsstyrkan skickades till Lyon ลียง, där de fick grundläggande träning. Efter två månader här skickades fordonsstyrkan i oktober 1918 till en plats vid Chalons ชาลง i regionen Champagne ช็องปาญ, som låg bakom fronten. Härifrån började de köra förnödenheter till fronten med franska lastbilar.

Det hade uppstått spänningar mellan de siamesiska trupperna och de franska officerarna redan under de tidigare lägerveckorna, men under de mera krigsliknande omständigheterna blev läget allvarligare. Språkbarriären var ett problem trots att både siameserna och fransmännen hade skaffat fram så många tolkar som möjligt.

Bidragande var att fransmännen var dåligt förberedda med att integrera de siamesiska trupperna i den militära operationen. Det fanns också en underliggande rasistisk attityd från de franska officerarnas sida och de började allt mer lämna sina roller som rådgivare och i stället ge direkta order till siameserna, utan att involvera de siamesiska officerarna.

Detta blev förödande för truppmoralen och förargade de höga siamesiska officerarna, diplomater i Paris, höga militära och civila ämbetsmän i Bangkok och även kung Vajiravudh själv. Då man öppet konfronterade det franska utrikesdepartementet förstod ämbetsmännen allvaret i situationen.

Tanken att skapa goda politiska och handelsmässiga relationer till sina grannar i Indokina, genom de siamesiska truppernas närvaro i Frankrike, höll nu på att gå om intet. Situationen var så allvarlig att kung Vajiravudh och hans rådgivare lekte med tanken att ta hem sina styrkor.

Efter vapenvilan den 11 november 1918 minskade dock spänningen då fransmännen lät den siamesiska transportstyrkan bege sig in i Tyskland bakom sina egna trupper. Detta gjorde man inte av taktiska militära skäl utan det var ett politiskt försök att minska det spända läget. Detta uppskattades av alla parter inklusive militärkommendanterna och kungen själv i Bangkok.

Siameserna var nu villiga att förbättra relationerna med fransmännen och koncentrera sig på de politiska fördelarna av att ha skickat trupper till Europa. Kung Vajiravudh gick så långt att han beskrev den dag som hans trupper gick in i Tyskland som den stoltaste dagen i hans liv. Huvuddelen av transportfordonsstyrkan stannade sedan kvar i Tyskland från december 1918 till juli 1919. Siameserna marscherade in i staden Neustadt นอยชตัทท์ den 7 december som blev deras bas.

En källa påstår att den gamla siamesiska flaggan med elefanten skulle ha väckt en viss munterhet på västfronten och att detta skulle ha varit en av anledningarna att modernisera den. Men siameserna kom ju först till Europa efter flaggändringen den 28 september 1917! Hur som helst så använde siameserna en flagga där en elefant fortfarande fanns avbildad under sin tid i Europa.

(Framsidan på den siamesiska flaggan)

I juli 1919 marscherade siamesiska soldater genom Triumfbågen (Pratu Chai Farangset) ประตูชัยฝรั่งเศส i Paris för att fira segern i kriget. De deltog också i segerparader i London och Bryssel. Dessa parader i de europeiska huvudstäderna var viktiga symbolhandlingar för siameserna.

(Siamesiska trupper vid Triumfbågen 1919)

En källa säger att de siamesiska soldaterna lämnade Europa ombord på ett fartyg vid namn Mitow (Mintao) มินเตา och att de var hemma i Siam igen den 10 april 1919! Wikipedia däremot säger att styrkan återvände hem i två omgångar. De 400 officerarna och manskapet från flygvapnet lämnade Frankrike utan att ha varit vid fronten och kom hem till Siam igen i maj 1919. Transportfordonsstyrkan var hemma igen i september.

Totalt hade 19 soldater mist livet i den siamesiska expeditionsstyrkan, men ingen av dem hade dött i strid. Hälften av dem dog i pandemin spanska sjukan (khai wat yai sapen) ไข้หวัดใหญ่สเปน och de övriga dödsfallen handlade om olycksfall. Två soldater hade dött redan under förberedelserna i Bangkok, nio dog i Frankrike och åtta i Tyskland.

I officiella fredsparader i Bangkok och på andra platser runt om i landet hyllades de som kommit hem som hjältar och de fick alla medaljer av kungen. Festligheter pågick i fyra dagar och den 24 september 1919, i slutet av den fjärde dagens festligheter, genomfördes en religiös ceremoni där de döda siamesiska soldaternas aska placerades i en minnesplats nära kungliga palatset (Grand Palace) och dåvarande krigsministeriet.

Som kuriosa kan nämnas att den siste siamesiske veteranen från den siamesiska expeditionsstyrkan till Frankrike 1918 avled den 9 oktober 2003. Det handlade om en fänrik och mekaniker vid namn Yod Sangrungruang (Yot Sangrungrueang) ยอด สังข์รุ่งเรือง och han blev hela 104 år gammal. Någon källa säger 106. 2000 fick han Frankrikes högsta statsorden Hederslegionen (Khrueang Isariyaphon Lechiyongdonoe) เครื่องอิสริยาภรณ์เลฌียงดอเนอร์ av president Jacques Chirac ฌัก ชีรัก (29 november 1932-26 september 2019).

(Yod Sangrungruang)

(Jacques Chirac)