Den brittiske lantmätaren James Fitzroy McCarthy เจมส์ ฟิตซรอย แมคคาร์ธี (1853-1919) hade anställts i siamesisk tjänst 1880 och hade börjat arbeta i Siam 1881. Hans uppgift var viktig för att stå emot franska territoriella krav och han utbildade sina egna assistenter.

En annan källa säger att han var irländare och att han var verksam i Siam 1881-1893. Han hade ”lånats” ut av Indian Civil Service (Kha Ratchakan Phonrueüan India) ขาราชการพลเรือนอินเดีย och har fått äran för att ha utfört den första stora undersökningen och kartläggningen av Siam. Han var också delaktig i grundandet av en lantmäteriskola och kungliga lantmäteridepartementet, den 3 september 1885. I dag heter detta departement kungliga thailändska lanmäteridepartementet (Krom Phaenthi Thahan) กรมแผนที่ทหาร, som har det engelska namnet Royal Thai Survey Department.

James tjänster blev så uppskattade att han den 13 januari 1883 fick titeln Phra Wiphakphuwadon พระวิภาคภูวดล av kung Chulalongkorn. James var med i den siamesiska militära expeditionen mot hobanditerna 1884-1885 och tack vare honom har den blivit osedvanligt väldokumenterad. Men han var inte ensam europé under denna expedition. Några namn på de övriga känner jag dock inte till.

I sin bok, Surveying and Exploring in Siam (Banthuek Kan Samruat Lae Bukboek Nai Dindaen Sayam) บันทึกการสำรวจและบุกเบิกในดินแดนสยาม, som publicerades i England 1900 av Royal Geographical Society (Ratcha Samakhom Phumisat) ราชสมาคมภูมิศาสตร์, skrev James om sina svårigheter och ämbetsmännens ovilja att samarbeta då han gjorde sin undersökning. Han berättar också att han flera gånger sade upp sig under åren, men att kung Chulalongkorns charm fick honom att ändra sig och stanna kvar för att fullfölja sitt arbete.

Här kommer en litet mer detaljerad berättelse om expeditionen; James McCarthy hade börjat bekanta sig med gränsen mellan Laos och Tonkin 1884 då han var ledare för en lantmätarexpedition till Muang Phuan och Houaphanhs södra gränser. Detta som ett led i uppgiften att kartlägga det siamesiska kungariket. Under sin resa kom han till områden som var utsatta för regelbundna attacker från hobanditerna. Han fick då höra berättelser om banditernas härjningar. Det handlade om ångestfyllda berättelser om överfall på byar vars innevånare mördades, lemlästades eller fördes bort till fångenskap.

James var imponerad över områdets skönhet och välståndet i regionen, men han beskrev också invånarnas olyckliga tillvaro på grund av hobanditernas härjningar. Liksom i Vientiane tio år tidigare hade tempel plundrats och vanhelgats i sökandet efter byte. Han skrev att templen drabbats av meningslös förstörelse och att gamla texter skrivna på palmblad låg i högar som snart skulle vara bortom räddning om de inte togs till vara.

(Tempel som härjats av hobanditerna i Huaphan Thangha Thanghok)

James McCarthy reste till Luang Prabang för att konsultera de siamesiska militära kommendanterna och kung Oun Kham. Han fick höra att hobanditerna hade avancerat till Mueang You (Mueang Yio) เมืองยิว, som skulle ha försvarats av trupper ledda av Phraya Sukhothai พระยาสุโขทัย. Men denne adelsman, som drabbats av malaria, hade dragit sig tillbaka till Luang Prabang. Därför kunde hobanditerna erövra denna utpost och bränna det siamesiska försvarsvärnet där.

Då regntiden började i juni och juli månad blev malarian en mer skräckinjagande fiende än hobanditerna. James skrev att "regnet fortsatte att strömma ner och sjukdomarna fortsatte att frodas." Därför stannade de siamesiska styrkorna i Laos kvar i Luang Prabang, eller drog sig tillbaka över Mekongfloden till Nong Khai.

James reste till Bangkok för att informera kung Chulalongkorn om läget och för att invänta de torrare vintermånaderna. I slutet av regntiden beordrades James att återvända till Laos. Han lämnade Bangkok i november 1884 och reste till Laos via Uttaradit och Nan. Han kom fram till Luang Prabang den 14 januari 1885.

Därmed kom James fram i tid för att bevittna de strider som skulle vara i tre månader och sluta i ett siamesiskt fiasko. Hobanditerna var nämligen utrustade med moderna automatvapen och ammunition från Birmingham เบอร์มิงแฮม samtidigt som många av dem var erfarna gerillakrigare. En del av hobanditerna hade också moderna skjutvapen av märkena Winchester วินเชสเตอร์, Remington เรมิงตัน och Martini มาร์ตินี่, medan andra var dåligt rustade med uråldriga vapen. Men de var alla hänsynslösa då det gällde plundring och rån.

De använde sig av en demoraliserande taktik såsom lemlästning av fångar, antipersonalfällor och nattliga attacker. Båda sidor trodde på magi och trolldom och siare bland de siamesiska trupperna menade att klockan 10.00 på morgonen den 22 februari 1885 var den bästa tiden att påbörja en siamesisk attack. På det avtalade klockslaget avfyrades ett gevär som signal och de siamesiska styrkorna påbörjade sitt avancemang mot hobanditernas fort. Deras försvarsvärn bestod av en stockad som var 400 meter lång och 200 meter bred omringad av bambu, med sju övervakningstorn som var tolv meter höga.

Siameserna och laotierna avancerade i kompanier bestående av 50 man. Under den siamesiska vita elefantens flagga samlades man bakom en temporär palissad hundra meter från hobanditernas fort. Den attackerande styrkan var beväpnad med haubitsar av märket Armstrong อาร์มสตรอง, men man hade uppenbart inte tillräckligt med ammunition till dessa. James noterade att det mesta av eldgivningen verkade komma från hobanditernas vakttorn. Siameserna och laotierna var oerhört modiga och närmast dumdristiga, vilket resulterade i att många av dem dödades. Hobanditerna klarade sig mycket bättre.

Klockan två på eftermiddagen drabbades siameserna av ännu ett bakslag då deras kommendant, Phraya Raj (Phraya Rat) พระยาราช ฯ, sårades av en rikoschetterande projektil i benet. Till sist tvingades siameserna ge upp attacken mot fortet. Därefter lyckades James ta reda på varför hobanditerna kommit till Laos. Han slog fast att Yunnans guvernör hade skickat dit dem för att slåss mot fransmännen. Detta kanske stämde med de Svarta flaggorna i Tonkin, men det finns inget som tyder på en direkt kinesisk inblandning i Laos.

Hobanditerna skulle fortsätta sina plundringståg fram till mitten av 1890-talet då en kombination av siamesisk och fransk militärmakt tvingade tillbaka dem till Kina. Minnet av hobanditernas härjningar lever dock kvar. Ett minnesmärke över de siamesiska och laotiska soldaterna som dog under strider mot dem finns framför det gamla kommunalhuset i Nong Khai, som i dag är ett kultur- och fritidscentrum och museum.

Ett större nyare minnesmärke finns bakom polisens kaserner. Nere vid Mekongfloden, med utsikt över till Laos, finns Wat Angkhan วัดอังคาร. Angkhan, som är pali, betyder "de dödas aska.” Det betyder också planeten Mars (Dao Angkhan) ดาวอังคาร på thai, vilket de gamla romarna kallade sin krigsgud. I närheten finns en fin liten trädgård, Sorgernas trädgård (Suan Sok Sao) สวนโศกเศร้า, med skyltar som berättar att det är hit som änkor kommer för att sörja.