Sedan 1782 hade det varit tradition att de siamesiska kungarna bodde i Grand Palace (Phra Borom Maha Ratchawang) vid Chaophrayafloden. Palatsområdet var dock inte bara hem för kungarna och deras familjer utan även säte för den kungliga regeringen. Under Chulalongkorns regeringstid hade det skett en kraftig ombyggnad av palatsområdet och det hade tillkommit en rad nya byggnader. Detta med avsikten att modernisera området och skapa plats för alla nytillkomna tjänstemän.

Detta innebar att palatsområdet hade blivit kraftigt överbefolkat och under årets varmaste månader blev det extremt hett här. Detta på grund av alla byggnader som hindrade luftcirkulationen. Då det bröt ut epidemier så spreds sjukdomar också lätt i det överbefolkade området. Kung Chulalongkorn, som tyckte om att ta långa promenader för sin hälsas och sitt höga nöjes skull, kände sig ofta sjuklig efter att ha tillbringat längre perioder inne på palatsområdet. Det var därför som han ofta reste ut på landsbygden för att återhämta sig.

Chulalongkorn började umgås med tankar om ett palats med stora trädgårdar som låg på bekvämt avstånd från Grand Palace. Han köpte därför upp jordbruksmark och fruktodlingar som låg mellan kanalerna Phadung Krung Kasem och Samsen (Khlong Samsen) คลองสามเสน och döpte området till Suan Dusit สวนดุสิต. Man började bygga det första permanenta residenset i Suan Dusit 1900. Det handlade om en teakbyggnad med 72 rum. Denna byggnad fick namnet Vimanmek (Phra Thi Nang Wimanmek) พระที่นั่งวิมานเมฆ och invigdes officiellt den 27 mars 1901.

Vimanmek byggdes genom att ett tidigare residens vid namn Munthatu Rattanaroj (Phra Thi Nang Manthatu Rattanarot) พระที่นั่งมันธาตุรัตนโรจน์ monterades ner och skickades till Bangkok. Detta residens hade tidigare legat på ön Ko Sichang i provinsen Chonburi.

Bortsett från sina promenader var Chulalongkorn också intresserad av cykling. Redan innan Vimanmek blev klart kunde han ta med sig sitt kungliga följe på cykelturer fram och tillbaka från Grand Palace till Suan Dusit. Sådana utflykter kunde vara hela dagen. Det blev snart uppenbart att Chulalongkorn föredrog att stanna kvar i Suan Dusit och bara återvända till Grand Palace för statliga och kungliga ceremonier och området blev känt som Dusitpalatset (Phra Ratchawang Dusit) พระราชวังดุสิต. Chulalongkorn bodde kvar i Vimanmek fram till år 1906.

Redan 1890 hade man börjat skissa på planer om mera storslagna byggnader i Suan Dusit. När dessa planer senare förverkligades blev det Chulalongkorns halvbror, prins Narisara Nuwattiwong (Krom Phraya Naritsara Nuwattiwong) กรมพระยานริศรานุวัดติวงศ์ (28 april 1863-10 mars 1947) som blev ansvarig för att övervaka projekten. Narisara Nuwattiwong, ofta förkortat till Naris, var tidigare känd som prins Chitracharoen (Chao Fa Chitcharoen) เจ้าฟ้าจิตรเจริญ.

(Prins Narisara Nuwattiwong)

Den tyske arkitekten Carl Sandreczki คาร์ล ซันเดรสกี (7 maj 1847-4 juli 1929) blev ansvarig för byggandet av palatsbyggnaden Boromphiman (Phra Thi Nang Boromphiman) พระที่นั่งบรมพิมาน under åren 1897-1903.

(Boromphiman)

Boromphiman hette ursprungligen Phanumart Chamroon (Phra Thinang Phanumat Chamrun) พระที่นั่งภาณุมาศจำรูญ och var ursprungligen tänkt som kronprins Vajirunhis residens, men han hade som tidigare nämnt dött 1895. Det var den blivande kung Vajiravudh som senare gav byggnaden sitt nuvarande namn. Förväxla inte namnet Phanumart Chamroon med byggnaden med samma namn där kung Mongkut hade somnat in.

Chulalongkorn flyttade från Vimanmek till tronsalen Amphorn Sathan (Phra Thinang Amphon Sathan) พระที่นั่งอัมพรสถาน 1906. Ett år senare beordrade Chulalongkorn byggandet av tronsalen Ananta Samakhom (Phra Thi Nang Anantasamakhom) พระที่นั่งอนันตสมาคม, som först stod färdig 1915 fem år efter hans död.

(Amphorn Sathan)

(Ananta Samakhom)

Det fanns ytterligare en träbyggnad på palatsområdet som hette Ruean Ton (Phra Tam Nak Ruean Ton) พระตำหนักเรือนต้น. Denna byggnad, som inte längre finns kvar, skall ha legat mittemot Vimanmek. Här tillbringade Chulalongkorn och hans hustrur uppenbart en hel del av sin tid, vilket dokumenteras av gamla fotografier.

(Chulalongkorns hustru Arb Bunnag i köket i byggnaden Ruean Ton)

(Chulalongkorn lagar mat på verandan till byggnaden Ruean Ton)

Den väg som förenade Grand Palace med Dusitpalatset blev med tiden känd som Ratchadamnoenavenyn. Byggandet av det nya palatsområdet Dusit och Ratchadamnoen blev en viktig milstolpe i Bangkoks utveckling, då dessa två projekt fick Bangkok att växa utanför den gamla stadsmuren. Ratchadamnoenavenyn består egentligen av tre delar; Ratchadamnoen Nai ถนนราชดำเนินใน, Ratchadamnoen Klang ถนนราชดำเนินกลาง och Ratchadamnoen Nok ถนนราชดำเนินนอก och byggdes under perioden 1899-1903.

(Ratchadamnoen Nok)

Vägen började vid Grand Palace och gick sedan norrut utmed Sanam Luang, sedan österut över bron Phanbipob Liela (Saphan Phan Phiphop Lila) สะพานผ่านพิภพลีลา och sedan norrut igen över broarna Phan Fa Lilat (Saphan Phan Fa Lilat) สะพานผ่านฟ้าลีลาศ och Makkhawan Rangsan (Saphan Makkhawan Rangsan) สะพานมัฆวานรังสรรค์ till Royal Plaza (Lan Phra Ratchawang Dusit) ลานพระราชวังดุสิต och tronsalen Ananta Samakhom.

(Phanbipob Liela-bron 1902)

(Makkhawan Rangsan-bron)

(Royal Plaza)

Royal Plazas formella namn är Dusit Palace Plaza (Lan Phra Ratchawang Dusit) ลานพระราชวังดุสิต och är även känt under namnet Equestrian Plaza (Lan Phra Borommarup Song Ma) ลานพระบรมรูปทรงม้า.

Sanam Luang var tidigare officiellt känt som Thung Phra Mane (Thung Phra Meru eller Thung Phra Men) ทุ่งพระเมรุ (det kungliga kremeringsområdet). Platsen hade använts för kremering av kungar, drottningar och högt rankade prinsar sedan Rama I:s regeringstid. Rama IV (Mongkut) hade 1855 döpt om platsen till Thung Sanam Luang ทุ่งสนามหลวง, men namnet kortas numera ner till Sanam Luang.

Då Chulalongkorn återvände från sin andra resa till Europa 1908 utvidgade han palatsområdet norrut och skapade en privat trädgård som han kallade Suan Sunandha (Suan Sunantha) สวนสุนันทา. Detta till ära för sin första hustru Sunandha Kumariratanas ära. Jag har tidigare berättat att hon och hennes dotter drunknade 1880 och att Chulalongkorn 1901 hade byggt ett minnesmärke över sin hustru och dotter. Se även den tidigare artikeln ” Kung Rama V (Chulalongkorn) (r. 1868-1910).”