Bönder i Khon Kaen revolterade 1895 mot Bangkoks starka inflytande. Under tre år lyckades de faktisk hindra de siamesiska ämbetsmännen som kungen skickat dit från att inta sina poster. Det uppstod ett nytt uppror i Chiang Mai 1899-1900. Revolten började som en protest mot en ny skatt som skulle betalas kontant eller i form av lokala grödor. Lokala ämbetsmän protesterade och en av dem, Phaya Phap (Phraya Prapsongkhram) พญาผาบ (พระยาปราบสงคราม), började praktisera rituell magi.

(Phaya Phap)

Två munkar gav dem stöd genom att utföra speciella ritualer, som skulle producera heligt vatten, vilket skulle skydda dem från att skadas vid eventuella strider. Phraya Phap och en släkting drack detta heliga vatten och bad ämbetsmän och bönder att slå sig samman med dem. Både rebelledarna och bönderna kom från den nordliga minoritetsgruppen tai khoen. Antalet upprorsmän kan ha varit omkring 3 000.

Phaya Phap gav de upproriska bönderna militär träning och rituella bad i det heliga vattnet. Stärkta av detta förberedde sig nu bönderna på att attackera myndigheterna, men staten satte in trupper och kväste upproret innan de hann genomföra sina planer. Det var inte så märkligt att tidigare vasallstater i kungariket Siam fortsatte med sina uppror tidigt på 1900-talet. Det märkliga var att upproren, eller upprorsförsöken, i princip inträffade samtidigt och att de hade folkligt stöd.

Det kritiska året var 1902. Vid denna tid hade prins Damrongs reformer av provinsernas administration påskyndats och höll snabbt på att radera ut den gamla ordningen i provinserna. Bangkoks ämbetsmän, som var välklädda självsäkra och välutbildade unga män från städerna, arbetade aggressivt mot de lokala regentfamiljernas sämre sidor från sina monthonhuvudstäder i norr, nordöst och söder.

Att de gamla regenterna på landet missbrukat och utsatt sina undersåtar för godtyckligheter var uppenbart. De hade skott sig på böndernas svett och bara en liten del av det de lagt beslag på hade vandrat vidare upp i hierarkin och nått fram till huvudstaden för omfördelning till allmänhetens nytta. Hur orättvist och utnyttjande det gamla systemet än var så var det likväl den gamla ordningen. Denna hade gett stadga till den lokala eliten och vanligt folk visste vad de kunde förvänta sig.

Ett nytt uppror uppstod 1901 i nordost som även den här gången var riktat mot myndigheterna i Bangkok. Här talar källorna om 2 500 rebeller. Ytterligare ett uppror inträffade 1902 som kallats shanupproret och i Pattani i söder inträffade ungefär samtidigt också ett försök till uppror. Alla dessa tre händelser har fått egna artiklar efter denna.

I början av 1902 protesterade flera hundra människor i Chiang Mai mot det hoveriarbete som fortfarande krävdes. För att slippa hoveriarbete kunde män som uppnått värnpliktig ålder betala en årlig skatt till den siamesiska staten. Men även de som betalade skatten beordrades att utföra obetalt arbete, trots instruktioner från Bangkok om att arbetet skulle avlönas. Därför vägrade de en tid att bygga vägar och broar eller lyda order från regeringstjänstemännen. Denna protest resulterade dock bara i en mindre skärmytsling.

Dessa lokala uppror var inte några större problem för den reguljära armén, som hade betydligt bättre vapen än rebellerna. Ibland mötte de välbeväpnade siameserna rebeller beväpnade med knivar, spjut och primitiva gevär och de kunde inte mäta sig med regeringstruppernas moderna gevär och kanoner. Under en militär aktion i nordöst hävdade armén att de dödat 200 rebeller utan att själva ha förlorat en enda man. I Lan Na greps vid ett tillfälle 13 rebelledare som i tre dagar satt bundna vid skampålar i Chiang Mai, innan de avrättades.

Upprorsförsöken klingade långsamt ut då det visade sig omöjligt att sätta sig upp mot överheten, men Chulalongkorn var uppenbart chockad över motståndet och det skulle ta många år innan Lan Na hade kuvats.