Som om Rama II inte hade nog med bekymmer började västerländska makter återigen att sätta press på Siam i slutet av hans regeringsperiod. Jag har tidigare berättat att kontakterna med européer hade varit mycket sparsamma efter kung Narais död. De hade inte varit helt borta från Siam, men närvaron hade varit nästan omärkbar.

Nederländarna hade fortsatt att ha en handelsstation i Ayutthaya fram till 1760 och hade även efter detta då och då skickat fartyg till Siam från sin bas Batavia på Java. Man levererade till exempel en last kanoner till Taksin 1770.

Det brittiska Ostindiska kompaniet hade länge förlitat sig på privata handelsmän och asiater för att sköta den minimala handeln med Siam. Även några få portugisiska och franska romersk-katolska missionärer hade stannat kvar i landet, där de tog hand om de små kristna församlingarna.

Den portugisiske guvernören Miguel de Arriaga มิกูเอล เดอ อาร์เรียกา (22 mars 1776-13 december 1824) i Macao skickade 1818 sändebudet Carlos Manuel da Silveira การโลศ มันโนเวล ดา ซิลเวรา till Bangkok. Da Silveira var en handelsman som handlade med tropiska träslag och vapen och hans uppdrag var att etablera en handelsstation i Siam.

Da Silveira anlände till Siam den 11 mars 1818 och fick en audiens den 24 september samma år. I april 1820 reste da Silveira ännu en gång till Siam och i november 1820 fick portugiserna ett efterlängtat handelstraktat. Enligt traktatet fick de öppna en handelsstation där alla portugiser var välkomna att handla med Siam ”då hans majestät favoriserar den portugisiska nationen mer än alla andra”.

Traktatet som var skrivet på thai och portugisiska, med en kopia för varje språk, skickades sedan till Goa och prins Damrong förmodar att det var skrivet på en traditionell guldplatta försett med ett sigill kallat tra bua kaew (tra bua kaeo) ตราบัวแก้ว.

Rama II visste vilken roll portugiserna tidigare hade spelat och förutom handel kunde de bidra med kanoner, vilket var betydelsefullt om det burmesiska hotet uppenbarade sig igen. Carlos Manuel da Silveira fick därefter lov att stanna kvar i Bangkok som konsul. Han fick med tiden den siamesiska titeln Luang Abhaiwanich (Luang Aphaiwanit) หลวงอภัยวานิช. Det finns källor som i stället säger att titeln var Luang Abhaipanich (Luang Aphaiphanit) หลวงอภัยพานิช.

Da Silveiras första residens byggdes av bambu och stuck och förföll därför snabbt i det varma och fuktiga klimatet. Byggandet av ett nytt residens började 1860, med sten och glas som skeppats över från Goa. Efter många fördröjningar, bland annat på grund av en skeppsförlisning med byggnadsmaterial, tog det hela 15 år innan det var färdigt.

Resultatet blev en elegant tvåvåningsbyggnad som finns kvar än i dag. Den 26 meter långa framsidan har tre stora välvda fönster och en veranda på övervåningen. Blåa och vita keramiska plattor från Portugal dekorerar ingången och en gräsmatta leder ner till flodbanken.