Som om Rama II inte hade nog med bekymmer började västerländska makter återigen att sätta press på Siam i slutet av hans regeringsperiod. Jag har tidigare berättat att kontakterna med européer hade varit mycket sparsamma efter kung Narais död. De hade inte varit helt borta från Siam, men närvaron hade varit nästan omärkbar.

Nederländarna hade fortsatt att ha en handelsstation i Ayutthaya fram till 1760 och hade även efter detta då och då skickat fartyg till Siam från sin bas Batavia på Java. Man levererade till exempel en last kanoner till Taksin 1770.

Det brittiska Ostindiska kompaniet hade länge förlitat sig på privata handelsmän och asiater för att sköta den minimala handeln med Siam. Även några få portugisiska och franska romersk-katolska missionärer hade stannat kvar i landet, där de tagit hand om de små kristna församlingarna.

Den portugisiske guvernören Miguel de Arriaga มิกูเอล เดอ อาร์เรียกา (22 mars 1776-13 december 1824) i Macao skickade 1818 sändebudet Carlos Manuel da Silveira การโลศ มันโนเวล ดา ซิลเวรา till Bangkok. Da Silveira var en handelsman som handlade med tropiska träslag och vapen och hans uppdrag var att etablera en handelsstation i Siam.

Da Silveira anlände till Siam den 11 mars 1818 och fick en audiens den 24 september samma år. I april 1820 reste da Silveira ännu en gång till Siam och i november 1820 fick portugiserna sitt efterlängtade handelstraktat. Enligt traktatet fick de öppna en handelsstation där alla portugiser var välkomna att handla med Siam ”då hans majestät favoriserar den portugisiska nationen mer än alla andra.”

Traktatet som var skrivet på thai och portugisiska, med en kopia för varje språk, skickades sedan till Goa och prins Damrong förmodar att det var skrivet på en traditionell guldplatta försett med ett sigill kallat tra bua kaew (tra bua kaeo) ตราบัวแก้ว.

Rama II visste vilken roll portugiserna tidigare hade spelat och förutom handel kunde de bidra med kanoner, vilket var betydelsefullt om det burmesiska hotet uppenbarade sig igen. Carlos Manuel da Silveira fick därefter lov att stanna kvar i Bangkok som konsul. Han fick med tiden den siamesiska titeln Luang Abhaiwanich (Luang Aphaiwanit) หลวงอภัยวานิช. Det finns källor som i stället säger att titeln var Luang Abhaipanich (Luang Aphaiphanit) หลวงอภัยพานิช.

Carlos Manuel da Silveiras första residens byggdes av bambu och stuck och det förföll snabbt i det varma och fuktiga klimatet. Byggandet av ett nytt residens började 1860, med sten och glas som skeppats över från Goa. Efter många fördröjningar, som bland annat berodde på en skeppsförlisning med byggnadsmaterial, blev residenset klart först efter 15 år.

Resultatet blev en elegant tvåvåningsbyggnad som finns kvar än i dag. Den 26 meter långa framsidan har tre stora välvda fönster och en veranda på ovanvåningen. Blåa och vita keramiska plattor från Portugal dekorerar ingången och en gräsmatta leder ner till flodbanken.

Situationen vid Siams södra gräns hade gradvis börjat förändras då Penang blev en brittisk besittning 1785 och senare också fastlandet mittemot ön 1800. Vid den här tiden var européerna emellertid upptagna med sina egna krig i Europa och med handeln på Kina och var ännu måttligt intresserade av Siam. Sedan hände två saker som radikalt skulle ändra på detta.

Först återupptogs handeln efter Napoleonkrigen och rivaliteten mellan engelsmännen och nederländarna, om handeln i Sydostasien, växte. Det brittiska Ostindiska kompaniet grundade Singapore som en frihamn 1819 och Singapores kommersiella framtid låg i utvecklingen av handeln mellan Malackahalvön och Siam. I nästa artikel har jag valt att berätta litet om Singapores historia.

Enligt européerna var dock den siamesiska internationella handeln dåligt skött, monopolstyrd, antikommersiell och närmast medeltida. Så här sade Sir Thomas Stamford Raffles 1819;

”När man betänker att Siam har inflytande över hela Malackahalvön, med undantag av Johor, och att vår koloni på Penang bara är en liten ö underlydande en av Siams vasallstater och att Siams inflytande råder över stater, med vilket vårt umgänge är oumbärligt, är det uppenbart av stor vikt att vi förstår detta hov."

För det andra så bröts relationerna mellan Siam och Kedah 1821. Tre år tidigare, då burmeserna hade skickat en expedition nedför västkusten av Malackahalvön, hade sultan Ahmad Tajuddin av Kedah på något outgrundligt sätt fallit i armarna på burmeserna.

Det skall nämnas att Kedah 1813, 1816 och 1818 hade tvingats att bidra med tusentals soldater, hundratals båtar och tonvis med ris till Siam för att hjälpa riket att kasta ut burmeserna från Siam. 1818 hade Rama II gått så långt att han beordrade Kedah att attackera Perak då sultanen här inte hade skickat några bunga mas på flera år. Sultan Ahmad Tajuddin förstod dock att det riktiga anledningen till detta var att försvaga både Kedah och Perak. Men han attackerade ändå Perak och sultanen här började åter skicka bunga mas till Siam.

I mars 1820 drabbades Siam av en pågående kolerapandemi och i maj hade sjukdomen spridit sig till Bangkok. Det finns källor som uppger att hela 30 000 av Bangkoks 150 000 invånare kan ha dött! Enligt en av mina källor lär det allvarligaste utbrottet av kolera ha inträffat 1840 då var tionde person i Siam och omkringliggande områden dog av sjukdomen. Den sista stora epidemin inträffade 1881 med flera hundra döda varje dag.

Siamesiska officerare på Phuket hade 1820 kommit över ett burmesiskt brev som uppmanade sultan Ahmad Tajuddin att revoltera mot siameserna som ett led i en kommande stor burmesisk attack på Siam. Senare samma år hade en av sultan Ahmad Tajuddins rivaler rest till Bangkok för att anklaga denne för maktmissbruk och illojalitet mot Siam. Sultanen kallades till Bangkok 1821, men han förstod att det kunde sluta med avrättning för hans egen del och vägrade därför komma.

Här säger en källa att Rama II beordrade Chaophraya Nakhon (Noi) att leda en armé som skulle erövra Kedah 1821.

På eftermiddagen söndagen den 12 november 1821 kastade en stor siamesisk flotta ankar utanför Kedahs viktigaste hamnstad Kuala Kedah. Siameserna förklarade sin stora militära närvaro med att de bara tänkte bunkra ris som förberedelse för en överraskningsattack mot sin fiende Burma.

Den verkliga anledningen till besöket blev snart uppenbar då siameserna landsatte en tungt beväpnad styrka och då andra militära enheter gick in över Kedahs norra och östra gräns. Redan den 18 november erövrades fortet Kuala Kedah (Pom Kuala Koeda) ป้อมกัวลาเกอดะฮ์i. Fortet är också känt under namnet Pom Pak Nam Sai Buri ป้อมปากน้ำไทรบุรี.

Den siamesiska attacken hade varit välkoordinerad, snabb och grym och inledningen på en ockupation som skulle avslutas först 1841. Kedah skall ha lagts i ruiner och befolkningens storlek minskade drastiskt då stora delar av befolkningen valde att fly.

Sultan Ahmad Tajuddin flydde till Penang och försökte åberopa sina traktat med det brittiska Ostindiska kompaniet, för att få brittisk assistans att återta tronen i Kedah. Som kuriosa kan nämnas att Ahmad Tajuddin skall ha kastat ut mynt då han flydde på sin elefant för att sinka sina förföljare! Samtidigt med sultanen flydde tusentals av hans landsmän.

Det uppskattas att omkring 11 000 malajer flydde till Penang som då hade omkring 40 000 invånare. Ytterligare 9 000 flydde till den dåvarande provinsen Wellesley พรอวินซ์เวลส์ลีย์ som låg på fastlandet mittemot ön Penang. Wellesley hade innan dess en befolkning på 4 000-5 000 invånare. Denna flykt eller utvandring inträffade under åren 1821-1823. Wellesley är numera känt som Seberang Perai เซเบรัง เปไร.

En källa säger att många av de flyende malajerna också hade tagit sin tillflykt till ön Langkawi เกาะลังกาวี och Chaophraya Nakhon (Noi) genomförde en attack på ön 1822, som också intogs. Wan Muhammad Ali (Wan Muhamat Ali) (Wan Muhamat Ali) หวันมูฮาหมัดอาลี, eller Wan Mali วันมาลี, som var en son till Langkawis regent, flydde från Langkawi till öar utanför Myeik (Mergui) och Tanintharyi (Tenasserim) i nuvarande Burma. En annan vanlig namnvariant för Wan Mali är Wan Matli หวันหมาดหลี. Jag har valt att använda namnet Wan Mali i den fortsatta texten.

En brorson till Ahmad Tajuddin, Tengku Muhammad Saad (Tonku Muhamat Sa-at) ตนกูมูฮาหมัดซาอัด, flydde till Aceh på Sumatra. Du kommer att höra mera om honom och flera andra personer, nämnda här ovan, längre fram.

Kort tid efter invasionen sattes en farbror till sultan Ahmad Tajuddin på tronen i Kedah. Varken britterna och lokalbefolkningen ville erkänna honom och siameserna gjorde sig därför av med honom och han dog 1822. Därefter försökte siameserna styra Kedah utan någon malaj som ledare fram till 1839. I stället utsågs siamesiska guvernörer.

Phra Phakdi Borirak (Saeng) พระภักดีบริรักษ์ (แสง), som var en son till Chaophraya Nakhon (Noi), blev den förste siamesiske guvernören över Kedah. I samband med detta fick han den nya titeln Phraya Aphaithibet (Saeng) พระยาอภัยธิเบศร์ (แสง).

Kedah skulle bli ett stridsäpple mellan England och Siam, tillsammans med Kelantan och Terengganu, intill engelsmännen så småningom tog över dessa malajstater 1909. Se även ”Bangkok-Rama I-Rama VII,” avsnittet ”Kung Chulalongkorn,” artikeln ”De fortsatta förhandlingarna med Frankrike och Storbritannien.”

På grund av störningar av Penangs handel, kaoset i Kedah och ämbetsmän från Singapore som bad om kommersiella och diplomatiska förbindelser med Siam skickade generalguvernören i Brittiska Indien en man vid namn John Crawfurd จอห์น ครอวฟอร์ด (13 augusti 1783-11 maj 1868) från Penang till Bangkok i slutet av 1821.

(John Crawfurd)

Han kom fram 1822, men det siamesiska hovet var dock inte villigt att inta en defensiv och ödmjuk hållning. Prinsarna och ministrarna menade att de var i sin fulla rätt att göra vad de gjort i Kedah. De tänkte naturligtvis också på sina egna affärsintressen i den redan existerande handeln och hade ingen lust att underlätta handeln för britterna.

Misstänksamheten mot britterna var stor och kineserna hade innan besöket varnat siameserna för dem. Kineserna hade sagt att britterna först började sina förhandlingar med vänliga tal om goda relationer och handelsförbindelser för att sedan erövra landet och göra det till en brittisk koloni. Rama II ville först inte ha något med Crawfurd att göra och Crawfurd blev mycket frustrerad över mottagandet. I en bok som han senare skrev hade han en mycket negativ syn på siameserna.

Då Crawfurd till sist fick träffa Rama II var den första frågan som han fick om han skickats med den brittiske kungens medgivande. Crawfurd blev då tvungen att svara att så inte var fallet, då kungen befann sig så långt borta, vilket inte var någon bra start på förhandlingarna.

När Crawfurd lämnade Bangkok hade han bara fått ett siamesiskt erkännande av den brittiska besittningen Penang. Detta nästan 40 år efter att britterna tagit över här! Ett problem var naturligtvis språkförbistringen. Crawfurd hade haft med sig en malaj som talade engelska och siameserna hade en tolk som kunde malaj och han översatte sedan till thai.

Crawfurd skrev ner andra iakttagelser i sin rapport, där han berättade att Chaophrayafloden var fullt navigerbar ända upp till Bangkok och längre än så. Han berättade också om båtar från andra delar av Siam som kom till Bangkok med varor såsom ris, salt, bomull, ädelträ och timmer. Han hade också sett djonker från Kina som låg för ankar på floden och han beskrev staden som ”en enda stor fruktträdgård.” Landet beskrev han som bördigt, men relativt glest befolkat.

Efter invasionen av Kedah 1821 hade siameserna utvidgat sin intressesfär och också lyckats skaffa sig suveränitet över grannstaten Perak. Perak bad 1824 om hjälp mot Selangor och kort därefter förberedde guvernören av Nakhon Si Thammarat en expedition för att gå söderut via Kedah in i dessa två stater. Detta ökade nu risken för en konflikt med britterna. Problemet med britterna skulle den kommande kungen Rama III få ärva olöst och tvingas ta itu med några år senare.

Utmärkande för Rama II:s regim är att han i huvudsak bara blivit ihågkommen som en av de stora thaipoeterna.