Här kommer först litet bakgrundshistorik inför händelserna i Kengtung;

Jag har tidigare berättat att Kawila av Chiang Mai hade skickat sin yngre bror Thammalangka för att erövra Mong Hsat och Kengtung 1802 och att han tog mängder med fångar med sig hem till Chiang Mai. Kengtungs regent Sao Kawng Tai (Chao Kong Thai) เจ้ากองไท flydde först men valde 1804 att underkasta sig Chiang Mai.

Maha Khanan (Chao Maha Khanan) เจ้ามหาขนาน (1781-1857), som var en yngre bror till Sao Kawng Tai, etablerade sig i Mong Yawng som oberoende härskare. Han klarade att stå emot flera invasioner från Burma som försökte återta Kengtung. Efter ett utdraget gerillakrig beslutade Maha Khanan att acceptera burmesisk överhöghet 1813 och Kengtung hamnade återigen under burmesiskt styre. Lägg märke till att man ofta ser stavningsvarianten Sao Maha Hkanan.

Maha Khanan var sedan regent eller härskare i Kengtung från 1813 fram till i början av 1850-talet. Då han dog 1857 efterträddes han av sin son Sao Maha Phrom (Chao Nan Maha Phrom) เจ้าหนานมหาพรหม.

1802 dog prins Maha Vong (Chao Mom Maha Wong) เจ้าหม่อมมหาวงศ์, som var härskare över Chiang Hung. Hans tvåårige son prins Maha Noi (Chao Maha Noi) เจ้ามหาน้อย skulle efterträda sin far och fram till han blev myndig skulle hans farbror prins Maha Vang (Chao Maha Wang) เจ้ามหาวัง vara regent.

1817 övertog Maha Noi regentskapet från Maha Vang och kung Bodawpaya kallade till sig honom till Amarapura för att han skulle bekräfta sin vasallstatus. Maha Noi skickade i stället sin farbror Maha Vang vilket retade upp Bodawpaya så mycket att han i stället utnämnde Maha Vang som härskare över Chiang Hung. Det bröt sedan ut ett inbördeskrig mellan de två som varade till 1822 då Maha Nois armé blev besegrad.

Maha Noi tillfångatogs därefter av burmeserna och satt fängslad i Amarapura i tre år. Han släpptes och återvände till Chiang Hung 1825, men hyste fortfarande agg mot sin farbror Maha Vang och inbördeskriget bröt ut igen. 1834 blandade sig kineserna i striden och tog parti för Maha Vang. Maha Noi valde att fly till Mueang So เมืองสอ där han dog 1836.

Då Chiang Hungs härskare Chao Maha Vang också dog 1836 utsåg kinesena Chao Mom Suchawan เจ้าหม่อมสุชาวรรณ, eller Sarawan (Chao Sarawan) เจ้าสาระวัน, som var en son till Maha Vang till ny härskare över Chiang Hung. Maha Vangs yngre son Olanawut ออลนาวุธ, eller Arammawutha อรำมาวุทะ, blev uparat. Jag har i fortsättningen valt att använda namnet Sarawan, som också används i thailändska källor, i stället för Chao Mom Suchawan.

Men Maha Vangs tidigare fiende Maha Noi hade också en son som hette No Kham (Chao No Kham) เจ้าหน่อคำ och denne prins gjorde också anspråk som Chiang Hungs härskare och han fick stöd av den burmesiske vicekungen Tharrawaddy Min (Phra Chao Sarawadi) พระเจ้าสารวดี.

Tharrawaddy Min skickade 1836 en burmesisk armé på 3 000 man för att invadera Chiang Hung och sätta No Kham på tronen. Pinkaew (Nang Pin Kaeo) นางปิ่นแก้ว, Maha Vangs änka och mor till Sarawan och Arammawutha mutade då den burmesiska generalen. Sju dagar senare ledde en anhängare till Sarawan, Chao Maha Chai เจ้ามหาไชย från Mueang Phong เมืองพง, en militär expedition för att inta Chiang Hung. Den mutade burmesiske generalen låtsades då dra sig tillbaka tillsammans med No Kham. Sarawan sattes nu åter på tronen.

Prins No Kham gav dock inte upp och övertalade 1838 kung Tharrawaddy Min att skicka ytterligare en armé på 10 000 man för att inta Chiang Hung och ge honom tronen åter. Detta lyckades man också med, men 1842 uppmuntrade kineserna i Yunnan Chao Maha Chai att hjälpa Sarawan att erövra tronen, vilket han gjort första gången 1836. Den här gången fick Sarawan stöd av burmeserna i Ava och han hamnade på tronen en andra gång. No Kham flydde till Kengtung 1843.

Allt verkade fredligt tills No Kham åter anföll och intog Chiang Hung 1849. Sarawan flydde till Ava och hans bror Arammawutha, hans mor Pinkaew och Maha Chai flydde till Luang Prabang, som var under siamesisk överhöghet. Kungen här skickade sedan Arammawutha och Pinkaew till Bangkok.

En källa säger att Chao Maha Chai flydde till Wiang Phuka เวียงภูคา på gränsen till Nan. Guvernören i Nan ville sedan skicka ner Maha Chai till Bangkok, vilket han först vägrade att gå med på. Kung Mongkut skickade då upp en man med titelnamnet Phraya Sisahathep (Pan Surakhup) พระยาศรีสหเทพ (ปาน สุรคุปต์) för att övertala Maha Chai och han gick till sist med på att resa ner till Bangkok.

Här säger en av mina källor att det uppstod ett uppror i shanstaten Kengtung och luestaten Chiang Hung 1849, då det burmesiska inflytandet hade minskat i området. De två staterna började sedan kriga med varandra och Chiang Hung sökte stöd hos Siam. Rama III som såg en möjlighet att ta kontroll över shanstaterna skickade därför trupper som inledde en expedition i området 1849 som skulle testa burmesernas förmåga. Men om detta har jag inte hittat någon information.

Kung Rama III ville hjälpa Sarawan mot No Kham, men för att erövra Chiang Hung behövde man ockupera Kengtung först för att hålla försörjningslinjerna öppna. Bangkok skickade inte egna trupper utan gav i stället uppdraget till Lan Na. Kung Rama III beordrade Chiang Mais härskare att mobilisera arméer för en attack på Kengtung och han mobiliserade därefter 5 000 man från Chiang Mai, 1 500 man från Lamphun och 1 000 man från Lampang som delades upp i två arméer.

Arméerna sattes i rörelse i februari 1850 och i mars belägrades Kengtung. Problemet var nu att bara en av de två arméerna hade stannat upp innan den nådde fram till Kengtung och trots uppmaningar om att bege sig dit blev det inte så. Då Lan Na-styrkorna hade för få soldater och brist på krut kunde Kengtungs härskare hålla stånd mot Lan Nas arméer. Man beslutade därför att häva belägringen och därmed hade Lan Nas första invasion av Kengtung misslyckats.

Här säger en källa att en kinesisk armé begav sig till Chiang Hung för att försöka besegra No Kham och de lyckades faktiskt döda honom. Därmed kunde Sarawan återfå tronen i Chiang Hung ännu en gång. Något datum för denna händelse saknar jag.

Oenigheten mellan Lan Na-ledarna 1850 hade hindrat dem från att inta Kengtung vilket de hade lyckats med 1802. Chiang Mais regent Mahawong มหาวงศ์ skrev ett brev till Rama III där han bad om förlåtelse för misslyckandet och förklarade sig villig att göra ett nytt försök att inta Kengtung.

I brevet anklagade han Phraya Uparat Phimphisan พระยาอุปราชพิมพิสาร, som inte hade begett sig till Kengtung med sin armé trots uppmaningar om detta. Han bad också Bangkok om att hjälpa till med trupper och att Bangkok skulle uppmana Nan att göra det samma. Rama III var dock sjuk och dog i april 1851 och det skulle därför dröja en tid innan detta kunde bli verklighet.

Siam skulle fortsätta med sina försök att inta Kengtung. Detta kan du läsa mera om i avsnittet ”Kung Mongkut,” artikeln ”Krig mot Kengtung 1852-1854.”