Den 19 februari 1833 anlände det amerikanska sändebudet Edmund Roberts เอ็ดมันด์ โรเบิรตส์ (29 juni 1784-12 juni 1836), som skickats av president Andrew Jackson แอนดรูว์ แจ็กสัน (15 mars 1767-8 juni 1845), till Siam ombord på fregatten USS Peacock พีค็อก. Han anlände därmed då det fortfarande var krig mellan Siam och Vietnam.

(Edmund Roberts)

(USS Peacock)

Samtidigt med Edmund Roberts kom det en ambassad från Vietnam till Siam, men den fick till skillnad mot Roberts ett kyligt mottagande. Här säger min källa att vietnameserna krävde att få utlämnat Chaophraya Bodindecha (Sing Singhaseni), som var siamesisk armékommendant i Kambodja, till Vietnam. Den vietnamesiska ambassaden fick inte igenom sitt krav, vilket inte var helt oväntat.

Bakgrunden till detta var en mycket allvarlig incident som inträffat under upproret i Laos 1826-1828. Minh Mang hade då skickat ett sändebud och hundra man till Laos för att ta reda på vad vad siameserna hade för avsikter. Chaophraya Bodindecha hade då helt enkelt låtit döda dem alla utom en, som sedan fått återvända hem och berätta om det inträffade.

Edmund Roberts uppdrag var att förhandla fram ett handels- och vänskapstraktat. Amerikanerna fick också ett avtal samma år som liknade det brittiska från 1826. På thai heter traktatet Sonthi Sanya Maitri Lae Phanit Khor. Sor. 1833 สนธิสัญญาไมตรีและพาณิชย์ ค.ศ. 1833 eller Sonthi Sanya Roboet สนธิสัญญาโรเบิร์ต. Traktatet var skrivet på fyra språk; thai, portugisiska, kinesiska och engelska.

(Traktatet från 1833)

Roberts återvände ännu en gång 1836 för att verifiera traktatet. Han insjuknade i dysenteri kort tid efter att ha lämnat Siam och dog den 12 juni 1836 i Macao. Avtalet resulterade bara i en blygsam ökning av handeln mellan de båda länderna.

Handeln med tenn, socker och bomull låg i kinesiska händer och en väldig kinesisk invandring från södra Kina, speciellt från området vid Shantou, började nu. Denna invandring skulle komma att fortsätta ända fram till andra världskriget. Det ekonomiska livet utvecklades så att det blev staten och kineserna som ägde största delen av landets kapital, medan den övervägande delen av befolkningen var sysselsatt med jordbruk och byteshandel.

På 1840- och 1850-talet försökte britterna och amerikanerna att tvinga Siam till radikala förändringar i utrikes- och handelspolitiken och därigenom öppna upp den siamesiska handeln. Siameserna önskade inte att deras kultur och handel skulle bli allt för påverkade av västligt inflytande och Rama III stod på sig och vägrade. Trots Siams relativa styrka hotades nu rikets maktposition av britternas kommersiella intressen i malajstaterna. Väst hade nämligen blivit mera aggressivt efter det första opiumkriget mot Kina 1839-1842.

Britterna hade blivit mindre benägna att söka kontakt med asiaterna på deras egna villkor, vilket varit vanligare 10-20 år tidigare. Väst krävde nu ett slut på handelsrestriktionerna, upprättandet av konventionella diplomatiska förbindelser och exterritorialiteten.

Delvis på grund av okunnighet om asiatiska seder misslyckades den amerikanske diplomaten Joseph Balestier โจเซฟ บัลเลส เตียร์ (1788-1858) i mars och april 1850, och den brittiske ambassadören Sir James Brooke i augusti och september 1850, med att uppnå de hett önskade nya traktaten med Siam. Här finns det en källa som säger att Brooke kom till Siam den 10 april 1850 och stannade sex veckor.

(Joseph Balestier)

Joseph Balestier, som skickats av president Zachary Taylor แซคารี เทย์เลอร์ (24 november 1784-9 juli 1850), anlände till Siam den 24 mars 1850 ombord på ett krigsfartyg. Hans uppgift var att etablera ett amerikansk konsulat i Bangkok och förhandla fram ett nytt förmånligare traktat med siameserna. Joseph fick sedan en audiens vid det siamesiska hovet tillsammans med en amerikansk missionär vid namn Samuel Jones Smith แซมมวล โจนส์ สมิธ (6 juli 1820-10 oktober 1909), som skulle fungera som tolk.

(Zachary Taylor)

Samuel Jones Smith, som bott länge i Siam, bar ett paraply i ena handen och en låda som innehöll "de kungliga dokumenten" i den andra, vilket var ett klart misstag. Så respektlöst behandlades inte så viktiga dokument och Joseph fick därför aldrig träffa kungen! Sådana diplomatiska "tavlor" är otänkbara i dag, men de var långt ifrån ovanliga i de tidiga mötena mellan öst och väst.

Phraya Si Phiphat (That Bunnag) berättar att Joseph skall ha brusat upp och varit aggressiv under sina möten med siameserna och att det enda han lyckades ge siameserna var ett dåligt intryck under sin månadslånga vistelse i Siam. Det gick heller inte så bra för Sir James Brooke. Han lyckades förolämpa siameserna då han ville få en audiens hos kungen, utan att ha någon skrivelse med sig från drottning Viktoria. Sir James hade inget annat än ett dokument som underskrivits två år tidigare av generalguvernören av Indien.

Ännu mera förolämpande var Sir James Brookes överlägsna sätt mot asiaterna, som han tydligt räknade som underlägsna. Han skall liksom Joseph Balestier ha tappat humöret flera gånger, vilket inte var populärt bland siameserna. Siameserna erbjöd Sir James att förhandla med Chaophraya Phrakhlang (Dit Bunnag), men i början vägrade han att förhandla med någon annan än kungen själv.

Andra källor säger att kungens hälsa nu blivit så dålig att han inte kunde ta emot Sir James personligen. Joseph och Sir James tvingades i väg tomhänta och lämnade Bangkok uppretade över, vad de tyckte, siamesernas arrogans och oförmåga att ge med sig något som helst i förhandlingarna.

En anledning till svårigheterna att komma överens med västmakterna berodde förmodligen på att siameserna, inom en inte alltför avlägsen framtid, förväntade sig ett kommande tronskifte och en kommande kamp om tronen. Det var Chaophraya Phrakhlang (Dit Bunnag) och hans yngre bror Phraya Si Phiphat (That Bunnag) som varit huvudansvariga för förhandlingarna med Joseph Balestier och Sir James Brooke.

De båda hade en stark maktställning i phrakhlang och kalahom med stor tillgång till arbetskraft och pengar. De kunde därför tänkas ha stort inflytande på valet av tronföljare. De var redan förknippade med Mongkut, som emellertid av många traditionella siameser ansågs vara förbunden med oortodox buddhism och i kontakt med alltför främmande tankar.

Hade Bunnagfamiljen aktivt stöttat upprättandet av traktat gynnsamma för väst skulle detta ha kunnat användas mot dem av de konservativa främlingsfientliga rivalerna. Det var därför de motsatte sig nya traktat, men samtidigt skrev de privat till sina vänner utomlands och uppmanade dem att ha tålamod. Under samma period kunde folk i Bangkok också se att prins Mongkut och hans bror Chudamani faktiskt hade upphört med att ta emot besökande västerlänningar.

Sir James Brooke skrev följande till en kollega;

"Siam är emellertid ett land som är värt uppmärksamhet och i kommersiellt hänseende bara överträffat av Kina. Men regeringen är lika arrogant som den i Kina och kungen är fientligt inställd till européer."

"Vi måste kanske vänta till kungens frånfälle för att det skall ändra sig. Framför allt vore det bra att förbereda sig för detta och då placera vår egen kung på tronen."

Betydelsen av detta och hur allvarligt menat det var har jag inget bestämt svar på. Prins Chula Chakrabongse skrev långt senare följande; "Den allmänt utbredda uppfattningen var att om kung Nang Klao (Rama III) hade levt litet längre hade dispyten kunnat leda till mera allvarliga konsekvenser.”