I december 1826 inledde Anouvong sitt uppror då han skickade en 10 000 man stark armé mot Kalasin, där man började jaga de siamesiska ämbetsmän som tvångstatuerade befolkningen. I januari 1827 ledde Anouvong själv en andra större styrka från Vientiane och Champasak mot Nakhon Ratchasima, som intogs med list. Detta genom att påstå att de var på väg mot Bangkok för att försvara Siam mot en brittisk attack.

Nakhon Ratchasimas guvernör var inte hemma då Anouvongs styrkor anlände till staden och man lyckades evakuera befolkningen, med den ovan nämnda baktanken att flytta dem till kungariket Vientiane. Då dök det upp en hjältinna i Nakhon Ratchasimas historia som har fått en egen artikel, ”Thao Suranari”, litet längre fram i detta avsnitt.

En tredje laotisk armé skickades till Lom Sak och Chaiyaphum, innan den begav sig mot Saraburi för att befria de tvångsförflyttade laotierna där. I slutet av februari hade förtrupperna nått fram till Saraburi, som bara låg tre dagars marsch från Bangkok. En fjärde armé, som leddes av Anouvongs son Yo, fick i uppdrag att inta Ubon. Alla dessa fyra arméer fick under sina marscher felaktig information om omedelbart förestående attacker på Siam från andra grannländer.

Anouvongs planerade reträtter sinkades av alla civila och fångar som fanns på vägarna och de laotiska kommendanternas jakt på tatuerarna bidrog till den långsamma reträtten. Anouvong använde mer än en månad på att leta efter Nakhon Ratchasimas guvernör, som varit en av de huvudansvariga för tvångstatuerandet och för tvångsmässiga befolkningsförflyttningar.

Då upproret bröt ut hade det siamesiska hovet först drabbats av panik, men de tog sig snabbt samman och svarade kraftfullt på utmaningen. Tidigt i mars ledde Maha Uparat Sakdiphonlasep en styrka som satte stopp för laostyrkornas framryckning utanför Saraburi, samtidigt som en siamesisk huvudstyrka mobiliserades. Tidigt i april var tre siamesiska arméer på marsch. En mindre armé svepte uppför Pa Sak-dalen för att skydda Phetchabun och Lom Sak.

En andra större siamesisk armé ledd av general Phraya Ratchasuphawadi (Sing Singhaseni) พระยาราชสุภาวดี (สิงห์ สิงหเสนี) (13 januari 1776-24 juni 1849) drev tillbaka laotierna till Nakhon Ratchasima och Ubon. Under tiden avancerade den siamesiska huvudstyrkan ledd av Maha Uparat Sakdiphonlasep mot Vientiane. Phraya Ratchasuphawadi (Sing Singhaseni) kommer att dyka upp igen med titlarna Chaophraya Ratchasuphawadi (Sing Singhaseni) เจ้าพระยาราชสุภาวดี (สิงห์ สิงหเสนี) och Chaophraya Bodindecha (Sing Singhaseni) เจ้าพระยาบดินทร์เดชา (สิงห์ สิงหเสนี). Det kan vara intressant att veta att Sing Singhasenis pappa var den tidigare omtalade Pin Singhaseni.

Under den siamesiska framryckningen mot Vientiane hade skräckslagna laotier flytt åt alla håll och då siameserna nådde fram till Nakhon Phanom låg staden öde och ämbetsmännen hade flytt över floden till Mahaxai (Maha Chai) มหาไชย. Åttio kilometer söder om Vientiane stötte siameserna på laotiernas huvudarmé vid Nong Bua Lam Phu och här rasade ett tre dagar långt blodigt slag, som tvingade laoterna tillbaka över Mekongfloden tätt följda av siameserna. Anouvong skyndade till sin huvudstad, packade sina pinaler och flydde till Hué i Vietnam.

Några dagar senare nådde siameserna fram till Vientiane som belägrades. Vientiane föll efter fem dagars strider och siameserna plundrade staden och jämnade stadens försvarsvärn med marken. Phraya Ratchasuphawadi (Sing Singhaseni) lämnade dock templen och stora delar av staden intakt. Den berömda Buddhastatyetten Phra Bang fördes till Bangkok och man tog också en mängd fångar som skulle föras till Siam.

Samtidigt med belägringen av Vientiane hade en annan siamesisk styrka marscherat in i Champasak där man lyckats fånga Anouvongs son Yo. Han lyckades fly och blev förföljd till en religiös plats (en pagod enligt en källa), där han begick självmord genom att hoppa från ett tak.

Att Yo skulle ha dött på detta sätt stämmer inte riktigt med andra källor. De säger i stället att han 1827 fångades in av den blivande guvernören av Champasak, Huy (Hui) ฮุย, och att han därefter fördes till Bangkok. Där dog han efter att ha fallit ner från ett tempeltak då han försökte fly. Någon källa säger i stället att han blev nedkastad.

Då Vientiane föll förklarade härskarna i Chiang Mai, Lampang, Lamphun, Nan, Phrae och kungadömet Luang Prabang sin lojalitet till Siam. Men Phraya Ratchasuphawadi (Sing Singhaseni) konstaterade torrt att de hade “väntat för att se hur det gick och att deras agerande berodde på krigets utgång.” Phraya Ratchasuphawadi (Sing Singhaseni), som nyligen befordrats till Chaophraya Ratchasuphawadi, fick i uppdrag att fullfölja kuvandet av motståndet i regionen. Han hade också fått instruktioner om att fortsätta förstörandet av Vientiane, för att lära laotierna vilket pris man fick betala för uppror.

Efter att ha använt flera månader på att organisera bortforslandet av befolkningen från Vientiane och konfiskering av vapen och ammunition tyckte han att laotierna hade lidit nog. Han lämnade kvar en liten regering av laotiska adelsmän samt en siamesisk garnison på andra sidan floden mittemot Vientiane och drog sig tillbaka till Khoratplatån i februari 1828.

Rama III var inte emellertid inte nöjd med detta. Han ville fortfarande att Vientiane skulle fördärvas fullständigt. Dessutom var han orolig för att vietnameserna skulle ta chansen att gå in på både Vientianes, de svarta taiernas område och i Xiang Khouang. Rama III hade därför skrivit till Minh Mang och förklarat att Anouvong vägrat att visa honom lydnad och att det var han som påbörjat fientligheterna.

Chaophraya Ratchasuphawadi (Sing Singhaseni), som hade dragit sig tillbaka till Yasothon, omgrupperade därför sina styrkor och återvände till Vientiane. Oron för det vietnamesiska hotet var nog överdriven. Kejsare Minh Mang upplevde nämligen Anouvongs "besök" som besvärande och var inställd på en försiktig politik mot Siam. Minh Mang lät nu Anouvong återvända till Vientiane med omkring 1 000 soldater och 100 vietnamesiska observatörer. Denna lilla vietnamesiska styrka var dock bara ämnad att förhandla fram en överenskommelse med siameserna och skulle återvända hem så fort uppdraget var genomfört.

Då Anouvong fick vetskap om att en stupa hade uppförts som ett siamesiskt segermonument vid Wat Thung Sawang Chaiyaphum วัดทุ่งสว่างชัยภูมิ i staden Yasothon blev han rasande. Han korsade därför Mekongfloden och attackerade stadens 300 siamesiska soldater. Endast ett 40-tal av siameserna överlevde attacken. En lika rasande Rama III beordrade då Chaophraya Ratchasuphawadi (Sing Singhaseni) att återvända till Vientiane och jämna staden med marken och fånga Anouvong till varje pris.

Siameserna var tillbaka i Vientiane tidigt i augusti 1828 och Anouvong flydde ännu en gång. Den här gången till Xiang Khouang. En möjlig flyktväg söderut utmed Mekongfloden var nämligen alltför farlig då en siamesisk styrka slagit läger vid Nakhon Phanom. Förföljd av siameserna visade det sig snart att flykten varit förgäves och siameserna lyckades fånga in den jagade Anouvong. I mitten av oktober 1828 skickades han och hans familj till Bangkok av Chaophraya Ratchasuphawadi (Sing Singhaseni). Under resan dit var fångarna under sträng bevakning.

För att undgå en invasion av sitt eget rike påstås det att regenten i Xiang Khouang (Muang Phuan), Chao Noi เจ้าน้อย (r. 1802-1831), hade valt att avslöja för siameserna var Anouvong befann sig. Nois sonsonson Saykham (Saikham) สายคำ skrev senare i sina memoarer att detta svek bara var ett påhitt av den vietnamesiske kejsaren för att misskreditera Noi.

Enligt en annan källa hade Chao Noi arresterat Anouvong 1828 och lämnat över honom till siameserna. Då Vientiane också var en tributstat till Vietnam blev Noi kallad till Hué för att förklara sig, vilket han dock vägrade. Han slutade dessutom med att betala tribut till vietnameserna. Hur det sedan gick för Noi kan du läsa i den kommande artikeln ” Händelser efter Anouvongs upprorsförsök.”

Här kan du se vilka regenter, eller kungar, som regerade i Champasak efter Yo;

• Huy (r. 1828-1840) regerade Champasak som prins och guvernör. Han hade vuxit upp som page vid Rama I:s hov i Bangkok och hade sedan tjänstgjort i den siamesiska armén där han avancerat till general. Huy som var född 1780 ramlade ner från en elefant och dog 1840 eller 1841. Han lämnade efter sig sju söner och sju döttrar. Engelska Wikipedia har 1827-1841 som hans regeringstid.

  Här säger mina källor att Champasak var annekterat av Siam under perioden 1829-1893 alternativt 1829-1893.

• Nark (Nak) นาค (r. 1841-1851) som var en bror till Huy. Han dog 76 år gammal av kolera i Bangkok 1851.

• Boua (Bua) บัว (r. 1851-1853) var först regent och blev sedan utnämnd till kung 1853. En källa säger att han var en son till Huy och att han dog 1853. Men jag hittar ingen son till Huy med detta namn.

Här finns det källor som säger att det inte fanns någon kung under perioden 1853-1855/1856. En prins Suriya, som var uparat, fungerade som regent under denna tid fram till sin död 1855.

• Kung Kham Nai (Kham Yai) คำใหญ่, eller Yutitham Sunthon ยุติธรรมสุนทร (r. 1856-1858). Han var en son till Huy. Kham Nai var född 1830 och dog endast 27 år gammal 1858.

Därefter kommer ännu ett uppehåll i tronföljden 1858-1863. Under en del av denna tid fungerade Chou (Chu) จู som regent för den kommande underårige kungen. Chou var en son till den tidigare omtalade regenten Manoi. Han misskötte dock sitt ämbete så illa att Mongkut lät hämta honom till Bangkok. Vad som hände med honom därefter känner jag inte till.

• Kung Kham Souk (Kham Suk) คำสุก, eller Yutithamthon ยุติธรรมธร (r. 1863-1899) var också en son till Chao Huy. Det var innan hans regeringstid var över som Champasak integrerades i det övriga Laos av fransmännen. Kham Suk var född 1838 och dog 1900.

• Kung Ratsadanay (Yui) (Ratchadanai (Yui)) ราชดนัย (หยุย) (r. 1900-1904), alternativt Yutithamthon ยุติธรรมธร eller Yui na Champasak หยุย ณ จำปาศักดิ์, var en son till Kham Souk. Han var född 1874 och betraktas som Champasaks siste kung. Då fransmännen tog över makten i Champasak 1893 blev Ratsadanay nedgraderad till guvernör och efter 1904 kallades regenterna i Champasak för prinsar. Ratsadanay fortsatte att regera från den 22 november 1904 till november 1945.

  En källa säger att Ratsadanay hade titeln regionguvernör under perioden 1904-1934. En annan källa hävdar att Ratsadanay utsågs till kung under det franska protektoratet franska Indokina (Indochin Farangset) อินโดจีนฝรั่งเศส. Ratsadanay dog av cancer i november 1945. Han lämnade efter sig 10 söner och 16 döttrar.

  En källa säger att Ratsadanay hade titeln regionguvernör under perioden 1904-1934. En annan källa hävdar att Ratsadanay utsågs till kung under det franska protektoratet franska Indokina (Indochin Farangset) อินโดจีนฝรั่งเศส. Ratsadanay dog den 2 mars 1946.

• Prins Boun Oum (Bun Um) บุญอุ้ม (r. november 1945-26 augusti 1946), som var Ratsadanays äldste son, blev ny regent. Han är även känd som Boun Oum na Champasak (Bun Um na Champasak) บุญอุ้ม ณ จำปาศักดิ์. Han var född den 12 december 1911 och dog den 17 mars 1980 i Frankrike.

(Boun Oum na Champasak)

Den 18 augusti 1945, med effekt den 26 augusti, Boun Oum upp sina rättigheter som regent för att underlätta ett bildande av ett enat laotiskt kungarike under kungen av Luang Prabang. Han erkändes därefter som arvprins av Champasak den 27 augusti 1946.