Ayutthaya - Siam isolerar sig från väst
Kung Borommakot (1733-1758)

Kung Thai Sa hade tre söner; prins Naren (Chao Fa Narenthon) เจ้าฟ้าพระนเรนทร, prins Aphai (Chao Fa Aphai) เจ้าฟ้าอภัย och prins Parames (Chao Fa Poramet) เจ้าฟ้าปรเมศวร์. Thai Sa betraktade så småningom sin bror och Maha Uparat, prins Phon, som opålitlig och då han själv blev allvarligt sjuk beslöt han sig i stället för att utse prins Aphai till tronföljare.

Thai Sas äldste son, Narenthon, som befunnit sig i kloster sedan 1716, beslöt att inte blanda sig, men andra grupperingar bestämde sig för att ta upp kampen mot detta beslut. Då kung Thai Sa dog av sin sjukdom befann sig Aphai och Parames i palatset och de hade stöd av de flesta ledande ämbetsmännen, inklusive den kinesiske phrakhlang.

Någon kilometer österut i Främre palatset (Wang Na) fanns Maha Uparat Phon med sina följeslagare. Han kunde bara uppbringa omkring 4 000 soldater mot det kungliga palatsets 20 000-30 000. Då det utbröt strider visade det sig snart att prins Phon stod inför ett oundvikligt nederlag. Då erbjöd sig en ledande ämbetsman i Främre palatset att ta befälet över prins Phons styrkor.

Ämbetsmannen var känd som Khun Chamnan Channarong (U) ขุนชำนาญชาญณรงค์ (อู่) (1686-1753) och i en snabb attack lyckades han oskadliggöra ledarna för det kungliga palatsets trupper, som därefter tog till flykten. Prins Phon och Khun Chamnan Channarong (U) intog därefter palatset. Prins Aphai och prins Parames som också hade flytt infångades i ett träsk och prins Phon lät därefter avrätta sina brorsöner.

Prins Phon besteg nu tronen som kung Borommakot (Somdet Phra Chao Yu Hua Borommakot) สมเด็จพระเจ้าอยู่หัวบรมโกศ (r. januari 1733-13 april 1758). Han var född 1684 och var då närmare 50 år vid sitt trontillträde. Redan innan Borommakot blev kung led han av struma, vilket var en vanlig åkomma i Siam vid denna tid.

När Phon till sist erövrat tronen påbörjade han en skoningslös utrensning ut alla motståndarprinsarnas sympatisörer och belönade de som hade bidragit till hans framgångsrika kampanj. Phrakhlang som försökt komma undan genom att bli munk blev emellertid utsläpad och avrättad.

Khun Chamnan Channarong befordrades och fick titeln Chaophraya Chamnanborirak (U) เจ้าพระยาชำนาญบริรักษ์ och han fick ta över phrakhlang och en Luang Chasaenyakon หลวงจ่าแสนยากร befordrades till Chaophraya Aphaimontri เจ้าพระยาอภัยมนตรี och fick ta över mahatthai.

En ämbetsman i kalahom, Phraya Ratchasongkhram พระยาราชสงคราม, hade förhållit sig neutral i tronstriden och kanske något motvilligt tvingades kungen belöna honom och han fick ta över kalahom.

Kung Borommakot förändrade villkoren för dessa tre mäktiga ministerier. Kontrollen av de södra provinserna övergick till phrakhlang från att tidigare ha varit kalahoms ansvarsområde. Kanske var denna förändring bara politisk. Den förre ledaren för phrakhlang hade trots allt tagit parti för prinsarna och skulle bort. Det starka kinesiska samfundet i Ayutthaya förlorade därmed sin talesman i phrakhlang.

Utnämnandet av Chaophraya Chamnanborirak introducerade nu en ny viktig familj i Siam. Chamnanborirak var son till guvernören av Phitsanulok som i sin tur var ättling till en indisk-brahmansk släkt som hade kommit till Siam under Prasat Thongs regeringstid, där de hade deltagit i ceremonier vid hovet under 1600-talet.

Titeln på hans fars bror, Chaophraya Mahasombat (Phon) เจ้าพระยามหาสมบัต (ผล), indikerar att han kan ha varit Phrakhlang, antingen före den kines som senare hade posten, eller mera troligt efter Chaophraya Chamnanborirak.

Förutom Chamnanborirak själv fick hans båda bröder, två av hans kusiner och tre av hans söner också titeln Chaophraya och en av hans döttrar gifte sig med den Phrakhlang som verkade under Ayutthayaperiodens sista regent. Då mahatthai dog 1742 fick Chamnans son, Sawang สว่าง, ta över denna post med titeln Chaophraya Ratchaphakdi เจ้าพระยาราชภักดี. Sawang efterträddes på denna post av sin yngre bror 1757.

Därmed hade nu två av de tre viktigaste ministerierna övergått i en enda familjs händer. Vi kommer att berätta mera om representanter för denna familj längre fram och vi kallar den från och med nu, för enkelhetens skull, den brahmanska familjen.

Då kung Borommakot var på en jaktexpedition 1734 anföll en styrka på 300 kineser det kungliga palatset i Ayutthaya. Förmodligen gjorde de detta i frustration över att de hade förlorat sin kinesiske phrakhlang och i förhoppningen om att få en ny kung på tronen.

De blev emellertid jagade på flykten och tillfångatagna och många av dem blev sedan avrättade och andra straffades med piskning. En källa anger i stället året 1733 för denna händelse. Borommakot skickade en mission till den kinesiske kejsaren för att förklara det inträffade och kineserna gjorde heller inget för att straffa Siam.

Det kinesiska inflytandet i phrakhlang fortsatte ändå att vara starkt och Chamnanborirak gifte sig själv med dottern till en kines som sedan blev hans efterträdare på posten som phrakhlang.

Året efter, 1735, blev den äldste av kungens söner, prins Senaphithak (Chao Fa Kromma Khun Senaphithak) เจ้าฟ้ากรมขุนเสนาพิทักษ์, inblandad i ett försök att mörda Borommakots brorson, prins Narenthon, trots att denne valt att stanna kvar i sitt kloster under tronstriden 1733.

Senaphithak är kanske bättre känd som prins Thammathibet Chaiyachet Suriyawong (Chao Fa Thammathibet Chaiyachet Suriyawong) เจ้าฟ้าธรรมธิเบศร์ไชยเชษฐสุริยวงศ์. Men han är också känd som prins Narathibet นราธิเบศร์ eller prins Kung (Chao Fa Kung) เจ้าฟ้ากุ้ง. I fortsättningen kommer jag därför att referera till honom under namnet Thammathibet.

Kung Borommakot hade kommit till Narenthons räddning och han tycks härefter ha blivit ett starkt stöd för kung Borommakot. Thammathibets medskyldiga avrättades, men Thammathibet själv lyckades tack vare sin mors inblandning fly och undgå ett dödsstraff genom att gå i kloster.

Mamman, som är känd som prinsessan Aphainuchit (Kromma Luang Aphainuchit) กรมหลวงอภัยนุชิต eller Phra Phan Watsa Yai พระพันวัสสาใหญ่ hade sedan vid sin död (1737?) bett sin man kung Borommakot att benåda sonen Thammathibet villkorslöst, vilket också blev fallet.

Thammathibet utsågs faktiskt till Maha Uparat 1741. Han gifte sig med prinsessan Inthasudawadi (Chao Fa Inthasudawadi) เจ้าฟ้าอินทสุดาวดี, som faktiskt var hans egen yngsta helsyster! Hon hade också titeln Kromma Khun Yisanseni กรมขุนยิสารเสนี. Thammathibet har faktiskt blivit känd som en av Thailands stora poeter.

Förföljelserna av de kristna i Ayutthaya som inträffat under kung Thai Sas regeringstid fortsatte under Borommakots regeringstid i slutet av 1743 och början av 1744.

I slutet av kung Borommakots regeringstid var Ayutthaya inte utsatt för några allvarligare yttre hot. Det hade dock inträffat en del inre episoder som bådade illa för den framtida stabiliteten. Dessa ”episoder,” som börjat i mindre allvarlig grad i början av Borommakots regeringstid, blev med tiden allt allvarligare.

År 1746 startade ännu en ”helig” man ett uppror i Lopburiregionen. Men den interna oron blev långt allvarligare från och med 1753, då kungen regerat i tjugo år. På så kort tid som två år ändrades maktfördelningen i Ayutthayas översta elit väsentligt.

Thammathibets senare livsöde varierar en hel del beroende på källan. Jag kommer här nedan att berätta några varianter. Här kommer den första varianten;

Enligt en källa började Maha Uparat Thammathibet tillsammans med sina halvbröder, som var födda av drottningar, att vidta åtgärder för att stävja tre andra halvbröders, vad de menade, allt för högtflygande ambitioner. Dessa tre halvbröder var nämligen födda av kungliga bihustrur.

De tre unga halvbröderna hade i hemlighet utvidgat sina departement, befordrat sina ämbetsmän och därmed skaffat sig ytterligare anhängare. Då Thammathibet gick så långt som att låta arrestera och prygla några av dessa halvbröders anhängare avslöjade de tre halvbröderna att Thammathibet haft en kärleksaffär med prinsessan Sangval (Chao Fa Sangwan) เจ้าฟ้าสังวาลย์, som var en av hans fars hustrur.

Maha Uparat Thammathibet erkände faktiskt sin skuld och han och den otrogna hustrun skall ha piskats till döds 1746. Detta resulterade nu i att frågan om tronföljden åter stod öppen. Nu hör det till saken att andra källor anger Thammathibets dödsår till både 1755 och 1756!

Nu till en andra version om Thammathibets livsöde; Enligt denna version skulle Thammathibet ha haft affärer med två av Borommakots konkubiner. De två var den ovan nämnda prinsessan Sangval och prinsessan Nim (Chao Fa Nim) เจ้าฟ้านิ่ม. Detta var ett mycket allvarligt brott och prinsessorna och Thammathibet arresterades 1746.

De tre straffades med spöstraff och Thammathibet fick sammanlagt 120 slag och de två konkubinerna fick 30 vardera. Thammathibet dog av misshandeln och Sangval dog tre dagar senare. Prinsessan Nim överlevde, men bannlystes från hovet.

Den tredje betydligt mera detaljerade versionen från Wikipedia skiljer sig en del från de två tidigare. Framför allt vad det gäller årtalen;

Thammathibet och hans halvbror prins Sunthonthep (Kromma Muen Sunthonthep) กรมหมื่นสุนทรเทพ hade börjat bråka om en elefant och detta bråk skulle få vittgående oväntade konsekvenser. Sunthontheps mamma var inte någon högt rankad hustru till Borommakot.

I april 1756 belägrade Thammathibet sin halvbrors palats och hindrade alla från att komma in eller ut. Sunthonthep och hans söner lyckades ändå ta sig ut och begav sig till den ovetande kungen för att klaga. Thammathibet skyndade sig därför också till kungapalatset, men blev inte insläppt.

Senare blev Thammathibet utfrågad av sin far om sitt märkliga beteende, men Thammathibet svarade inte och förblev tyst. Detta retade upp Borommakot så mycket att han lät fängsla sonen utan att någon fick besöka honom. Under tiden växte anklagelserna mot honom.

Kung Borommakot lät märkligt nog de båda prinsarna Sunthonthep och Sepphakdi (Kromma Muen Sepphakdi) กรมหมื่นเสพภักดี sköta förhören med Thammathibet tillsammans med Okya Chakri och Phraklang. Detta bådade naturligtvis inte gott för Thammathibet, som fortsatte att vara tyst. Två gånger fick straffades han med 20 piskrapp och hans fotsulor brändes.

Thammathibets viktigaste rådgivare blev också fängslade och ”förhörda.” De erkände att Thammathibet hade låtit tillverka nyckelkopior till kung Borommakots, drottningens och de kungliga konkubinernas kammare. Därmed kunde han besöka dessa kammare nattetid.

Dessutom erkände de att lojala följeslagare till Thammathibet hade köpt och gömt vapen, som kunde användas vid lämpligt tillfälle. Till sist erkände de att Thammathibet var ansvarig för flera munkars död och för att ha stympat en del av sina underordnade. Efter att ha hört detta beordrade kung Borommakot att Thammathibet skulle straffas med 50 piskrapp.

Efter vidare förhör erkände Thammathibet att han besökt fyra av de många kungliga konkubinerna nattetid och att han planerat att lönnmörda sin far och hans familj och ta makten i Ayutthaya. Kung Borommakot beordrade nu att Thammathibet skulle ha ytterligare 50 piskrapp och att hans panna, armar och ben skulle brännas.

Flera av Thammathibets rådgivare och de fyra konkubinerna blev också utsatta för tortyr och under denna tortyr dog både Thammathibet de fyra konkubinerna och flera av Thammathibets rådgivare.

Prins Thammathibet kremerades sedan vid Wat Chai Watthanaram วัดไชยวัฒนาราม i Ayutthaya samtidigt med konkubinerna och prinsessorna Nim och Sangval.

Under den här tiden inträffade det också en väsentlig förändring av de ledande ministrarnas ställning. Då Chaophraya Chamnanborirak (U) dog 1753 övergick Phrakhlang åter till en ämbetsman med kinesiskt ursprung. Denne Chaophraya Phrakhlang (Chim ฉิม) hade gift sig med Chamnanboriraks dotter.

Ledarna för både kalahom och mahatthai dog 1755. Källorna är inte helt tydliga, men det verkar som om kalahom nu hamnade hos en ättling till den persiska familjen vid namn Chaophraya Phetphichai (Chai) เจ้าพระยาเพ็ชร์พิไชย (ใจ). Chaophraya Phetphichai var en son till den tidigare omtalade Chaophraya Chamnanphakdi (Sombun).

Mahatthai lämnade nu den brahmanska familjens händer och hamnade hos en nykomling. För närvarande vet jag inte till vem.

Med tanke på det stora antal höga titlar som fanns bland chefsministrarna under Ayutthayaperiodens sista årtionde (1758-1767) måste det ha varit ett riktigt tjuv- och rackarspel om makten bland en liten grupp av mäktiga familjer, som var fast etablerade i den centrala administrationen. Trots att en del av dessa fraktioner hade en viktig bas i handeln över haven var liksom tidigare den avgörande fördelen i alla maktkamper tillgången på arbetskraft.

Speciellt gällde detta den kinesiska gruppen representerad av Chaophraya Phrakhlang (Chim) och den persiska familjen, som fortsatte att dominera den del av Phrakhlang som sysslade med de muslimska handelsmännen. I denna maktkamp var alla inblandade, såväl prinsar som adelsmän.

Att det var problem med tillgången på arbetskraft hade visat sig tidigt under Borommakots regim. Då Chaophraya Ratchaphakdi (Sawang) blev Mahatthai 1742 upptäckte han ganska omgående att registren över tillgången på arbetskraft i hans provinser, norr om huvudstaden, innehöll väldigt få män.

Hans ministerium registrerade härefter männen i Wiset Chai Chan วิเศษชัยชาญ, Suphanburi, Nakhon Chai Si, Phromburi พรหมบุรี, Inburi, Singburi, Chai Nat, Manorom มโนรมย์, Uthai Thani och Nakhon Sawan och tiotusentals livegna eller trälar (phrai) registrerades för statlig tjänst.

Under en stor del av seklet hade flera kungliga lagar och påbud visat på hur liten tillgång staten hade på arbetskraft. Det framgår tydligt att många fria män som var förpliktade till årligt hoveriarbete undgick denna plikt på olika sätt. En del lyckades helt enkelt undgå registrering och andra underkastade sig individuella prinsars eller ämbetsmäns beskydd.

Dessutom verkar det troligt, med regeringens tilltagande intresse av att öka exporten, att många fria män tilläts slippa sin arbetsplikt genom att lova att leverera en viss årlig mängd varor till staten. Antingen genom formella avtal, eller med informella arrangemang med olika ämbetsmän.

Oavsett omfattningen av problemet står det klart att det i slutet av Borommakots regeringstid rådde stor brist på arbetskraft i Ayutthaya. Dessutom var kontrollen över arbetskraften uppdelad på en mängd små departement och de viktiga reserverna i de södra provinserna kontrollerades av Phrakhlang, som kanske var mera upptagen med att prestera goda handelsresultat än att syssla med provinsiell administration.

Efter att prins Thammathibet hade dödats förblev titeln som Maha Uparat vakant. Tre ledande ministrar bad 1757 kungen om att utse sin son prins Uthumphon (Chao Fa Uthumphon) เจ้าฟ้าอุทุมพร till ny Maha Uparat. Prins Uthumphon är också känd som Chao Fa Dok Duea เจ้าฟ้าดอกเดื่อ, alternativt Dok Maduea ดอกมะเดื่อ, och Kromma Khun Phonphinit กรมขุนพรพินิต. Dok Duea, Dok Maduea samt Uthumphon kan översättas till fikonblomma.

Uthumphons mamma var rankad som hustru nummer två till Borommakot och hennes titelnamn var Phiphitthamontri (Kromma Luang Phiphitthamontri) กรมหลวงพิพิธมนตรี, eller Phra Phan Watsa Noi พระพันวัสสาน้อย.

Kung Borommakot var mycket religiös och under hans regeringstid fick buddhismen en starkare ställning i Ayutthaya. Ayutthayas utseende förändrades väldigt mycket genom alla nybyggda och renoverade tempel. Hans regeringstid är kanske bäst känd för sin utväxling av missioner mellan Ayutthaya och kungariket Kandy (Kanti) กัณฏิ på Sri Lanka.

En mission från Kandy anlände 1751 till Ayutthaya som bad om hjälp med att återupprätta den singalesiska buddhismen, som hade fört en tynande tillvaro under inbördeskrig och portugisiskt och nederländskt styre. Någon källa säger i stället 1753, eller kom det ytterligare en mission detta år?

Då Kandy led stor brist på munkar bad Sri Lankas kung att några siamesiska buddhistmunkar skulle få resa dit för att reorganisera den singalesiska buddhistorden och etablera ett buddhistiskt kloster på Sri Lanka.

Detta beviljades också och den siamesiska delegationen, som inkluderade 14 munkar, reste till Sri Lanka ombord på ett nederländskt handelsfartyg vid namn Olankha. De mottogs med pompa och ståt och de siamesiska buddhistmunkarna reste till Kandy där de reordinerade singalesiska munkar och etablerade en siamesisk orden. Efter att ha utfört sitt uppdrag återvände de hem till Siam.

En andra mission skickades 1755 till Sri Lanka. Siameserna hade flera århundraden tidigare betraktat Sri Lanka som buddhismens högborg. Kanske tyder ovanstående missioner på att Ayutthaya nu hade övertagit denna position.

Det påstås att en av de singalesiska ambassaderna till Siam hade med sig ett speciellt träd som skänktes till kung Borommakot. Detta som tack för att han skickat munkar till Sri Lanka. Trädet skall uppenbart ha planterats vid Wat Rakhang, som nu fick det nya namnet Wat Worapho. Jag har tidigare berättat att detta skall ha inträffat på 1750-talet.

Som sammanfattning kan sägas att kung Borommakot genomförde en rad förändringar i statens politik. Han tog först itu med problemet med att balansera den kungliga makten mot eliten i den centrala administrationen. Då kungariket drabbades av tronstrider, som det senast gjort 1733 och ett otal andra tillfällen i historien, blev utgången alltid att den vann som hade störst tillgång på arbetskraft.

Eftersom den centrala administrationens uppgift just var att kontrollera tillgången på arbetskraft hade ledarna för nyckelministerierna också tillgång till ett stort antal soldater och reserver. Detta gällde i synnerhet mahatthai och kalahom. Därför hade kungarna i Borommakots dynasti, åtminstone från och med kung Phetrachas regeringstid, försökt skapa fler självständiga departement (krom) under prinsars ledning.

Detta hade gjorts för att ge några få kungliga prinsar, som kunde tänkas bli tronföljare, tillgång till sin egen arbetskraft, utanför det byråkratiska etablissemanget.

Borommakot ändrade på tidigare praxis. Där hans företrädare bara hade tillåtit några få sådana departement, i genomsnitt vanligtvis tre under varje regeringstid, som vart och ett hade kontroll över några tusen man, skapade Borommakot inte mindre än 13 departement.

Detta skulle försvåra för enskilda prinsar att på egen hand kunna erövra tronen. Anledningen till denna förändring var kanske att få tronskiftena att flyta bättre, men det splittrade också statens kontroll över den begränsade tillgången på arbetskraft.

Kung Borommakot hade blivit sjuk 1757. Krönikorna skriver att under detta år kunde en komet observeras på himlen. Det handlade om Halleys komet ดาวหางฮัลเลย์ som visar sig vart 76:e år. Den gamle kung Borommakot dog den 13 april 1758.

Borommakot lämnade efter sig två söner och helbröder; prinsarna Anurakmontri (Kromma Khun Anurakmontri) กรมขุนอนุรักษ์มนตรี och Uthumphon. Hans äldste son, prins Thammathibet, hade som tidigare nämnt avrättats. Anurakmontri är även känd som prins Ekkathat (Chao Fa Ekkathat) เจ้าฟ้าเอกทัศ.


Stavningsvarianter;

Naren; Chao Fa Naren เจ้าฟ้านเรนทร์, Kromma Khun Surendra Phitak, Kromma Khun Surentharaphithak กรมขุนสุเรนทรพิทักษ์.

Aphai; Chao Fa Aphai เจ้าฟ้าอภัย.

Parames; Pharamet.

Borommakot; Baroma Kot, Boromakot, Boromgot, Boromma Gotr, Boromakos, Boromokot, Boromoraja III, Mahathammaraja I, Phra Anucha พระอนุชา, Phra Chao Borommakot พระเจ้าบรมโกศ, Somdet Phra Chao Yoo Hua Borommakoht, Somdet Phra Boromaracha Dhiraj III, Somdet Phra Borommarachathirat III สมเด็จพระบรมราชาธิราชที่ 3, Somdet Phra Maha Thammaracha Thirat, Somdet Phra Maha Thammarachathirat III, บรมกฏ, บรมโกษฐ์.

Chaophraya Chamnanborirak (U); Chamnan Borirak.

Chasaenyakon; Phraya Chasaenyakon พระยาจ่าแสนยากร (Sen เสน).

Senaphithak; Krom Phra Ratchawang Bowon Maha Senaphithak กรมพระราชวังบวรมหาเสนาพิทักษ์, Krom Phra Ratchawang Bowon Sathan Mongkhon กรมพระราชวังบวรสถานมงคล, Somdet Chao Fa Kromma Khun Senaphithak สมเด็จเจ้าฟ้ากรมขุนเสนาพิทักษ์.

Thammathibet Chaiyachet Suriyawong; เจ้าฟ้าธรรมธิเบศร์ ไชยเชษฐสุริยวงศ์.

Chao Fa Kung; Chaofa Kung Rattanakawi, Goong.

Inthasudawadi; Kromma Khun Yisanseni กรมขุนยิสารเสนี.

Sangval; Chao Sangwan.

Sunthonthep; Chao Sakaeo, Phra Ong Chao Rot พระองค์เจ้ารถ, Sunthon Thep.

Kromma Muen: Kromma Muen.

Sepphakdi; Chao Krommun Poon, Krommuen Seppakdi, Phra Ong Chao Pan พระองค์เจ้าปาน, Sep Phakdi, Sep Phra Racha Kosapan.

Chaophraya Phetphichai (Chai); Chao Phya Petr Pichai (Jai), Phya Petr Pichai, เจ้าพระยาเพชรพิไชย, เจ้าพระยาเพ็ชรพิไชย.

Chai; Jai.

Wiset Chai Chan; Mueang Wisetchaichan, Mueang Viset Chaicharn.

Phromburi; Phrom Buri.

Uthumphon; Udombhara, Udumbara, Uthomphon, Utomporn, Uthoomporn, Uthumphon Mahaphon Phinit อุทุมพรมหาพรพินิต, Uthumphorn, Utoomporn, Utumporn.

Chao Fa Dok Duea; Chao Fa Dok Maduea เจ้าฟ้าดอกมะเดื่อ, Dok Duea, Dok Madua, Dorkmadua, Dokduea.

Kromma Khun Phonphinit; Phon Phinit, Pornpinit, Porn Pinit.

Phiphitthamontri; Kromma Luang Phichitmontri กรมหลวงพิจิตรมนตรี, Krom Phra Thepphamat กรมพระเทพามาตุ.

Anurakmontri; Anurak Montri, Krom Khun Anurak Montri, Kromma Khun Anurak Montri.

Ekkathat; Egatat, Ekatat, Eka-that, Ekkatat, เจ้าฟ้าเอกทัศน์.

Denna artikel senast uppdaterad: 2020-09-16, 13.28
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.