Följande intressanta berättelse härstammar till stor del från Jeremias van Vliets egna skrifter och den här gången var han personligen på plats i Ayutthaya;

Den 10 december 1636 begav sig ett sällskap på omkring tolv obeväpnade nederländare på en dagsutflykt. De åkte båt på Chaophrayafloden och steg sedan iland och besökte ett av Ayutthayas heligaste tempel. Här uppträdde de berusade och uppförde sig illa i templet. Vilket tempel det handlade om har jag ännu inte lyckats få information om.

Efter fortsatt dåligt uppträdande tog enheter från kronprinsen (kalahom) dem i förvar och förde dem till kronprinsens palats. Då kung Prasat Thong fick höra talas om vad som hänt blev han mycket upprörd och beordrade sin personliga vaktstyrka att bege sig till kronprinsens palats för att arrestera syndarna.

Vaktstyrkan tog sin uppgift på fullaste allvar och gjorde ett brutalt ingripande mot dem. Flera av dem blev allvarligt misshandlade och de berövades alla sin kläder, bands till händer och fötter och fördes därefter till kungens palats. Här dömde kungen dem till döden genom att trampas ihjäl av elefanter. Tidigt på morgonen den 11 december fördes nederländarna i kedjor till avrättningsplatsen. Här bands de fast vid stolpar och fick därefter stå hela dagen i den heta solen, blödande från sina sår och vänta på sin avrättning.

Här finns det en annan källa som säger att det handlade om två personer i sällskapet som hamnat i bråk med buddhistmunkar. De anklagades också för att ha attackerat kungens brors (kronprinsen?) palats och två av dem dömdes att bli ihjältrampade av elefanter.

Van Vliet vädjade om hjälp hos Okya Phrakhlang, som var ansvarig för utlänningarna i Ayutthaya, samt av Shahbandar (Chabanda) ชาฮ์บันดาร์ (hamnmästaren (chao tha) เจ้าท่า). Utöver detta skickade han också flera budbärare för att vädja om nåd hos både kronprinsen och kungen. Till van Vliets lättnad lyckades detta till sist, men inte förrän en rad gåvor presenterats i form av indiska tyger, guld och ädelstenar till kungen, Okya Phrakhlang, shahbandar med flera.

Van Vliet berättar vidare att kungen den 10 december, förutom att döma hans landsmän till döden, hade placerat ut soldater runt den nederländska handelsstationen och bemannat ett antal krigsfartyg nedströms floden.

Kungen förbjöd dessutom nederländarna att anställa siamesisk arbetskraft. Det sista förbudet var ett stort problem då nederländarna då inte skulle klara att lasta fraktbåtarna med trä, djurhudar, ris och andra produkter som kom från landsbygden. Dessa båtar skulle i sin tur frakta varorna 75 kilometer längre nedför floden, till dess mynning, för att där lastas över på kompaniets egna oceangående båtar som regelbundet kom dit.

Shahbandar och Okya Phrakhlang lät van Vliet förstå att kungen bara kunde tänka sig att upphöra med sina restriktioner om van Vliet personligen kunde garantera att hans anställda i fortsättningen skulle uppföra sig ordentligt. Van Vliet sökte upp Okya Phrakhlang flera gånger för att förklara att han inte kunde hållas personligen ansvarig för allt vad hans personal gjorde i landet, samt att förklara att meningsskiljaktigheter mellan hans anställda och siameserna inte alltid var deras fel.

Allt detta var dock förgäves. Van Vliet tvingades ändå skriva under en förbindelse om en sådan garanti och ålades också att delta i en senare ceremoni i Prasat Thongs palats, där han formellt skulle be kungen om ursäkt för händelsen och där han också skulle lova att se till att endast personal som kunde uppföra sig väl skulle få komma till Siam. Så här löd delar av den garanti som van Vliet tvingades skriva under;

"Jag lovar, så långt som det är i min makt, att åtlyda och iaktta alla order och rekommendationer som är utfärdade av Phrakhlang, Shahbandar och översättarna, enligt lagarna och sedvänjorna i detta kungarike. Och jag (som chef) kommer att hållas personligt ansvarig för alla lagbrott."

Några veckor efter att ha skrivit under denna garanti blev van Vliet kallad till det kungliga palatset. Han fick veta att Prasat Thong ville se honom krypa genom audienssalen med en liten träbricka med bland annat blommor och stekt ris. Då han nådde fram till kungens upphöjda tron skulle han tömma brickans innehåll över sitt huvud! Detta skulle symbolisera att han accepterade sin skuld och att han därefter formellt skulle be om ursäkt.

Van Vliet protesterade och bedyrade sin oskuld och vägrade att komma till palatset. Detta skapade stor ilska vid hovet och efter att ha varit utsatt för starkt tryck beslöt han sig ändå att svälja sin stolthet och genomgå ceremonin.

Vid flera tillfällen nämner van Vliet att flera av de siamesiska ämbetsmän och lokala handelsmän som han talade med alla var överraskade över hur starkt kungen reagerat på händelsen i templet. De var dock eniga om att nederländarnas uppförande i templet varit stötande, men att straffet inte stod i proportion till brottet. Restriktionerna mot kompaniet var också för hårda. Van Vliet påstår att även kung Prasat Thong hade varit berusad i samband med episoden med de fulla nederländarna. Kungen skall enligt van Vliet ha varit berusad väldigt ofta och i samband med detta ha begått grymheter.

Så frågan är varför Prasat Thong reagerade som han gjorde. Var det helt enkelt ett okontrollerat vredesutbrott eller var det ett uttryck av ogillande mot den nederländske generalguvernören Antonio van Diemen i Batavia. Det kan ha varit en hämnd för det ovan omtalade kritiska brevet och att händelsen den 10 december användes som skäl för att ge honom en läxa.

Van Diemen, som varit på en omfattande militär kampanj på Moluckerna, var ovetande om vad som hänt i Ayutthaya när han kom tillbaka till Batavia i augusti 1637. Under tiden som han varit borta hade van Vliet skrivit och skickat en kopia av sin Description of the Kingdom of Siam (Kan Phanna Rueang Ratcha-Anachak Sayam) การพรรณนาเรื่องราชอาณาจักรสยาม till Batavia för att förklara hur saker och ting fungerade i Siam.

Trots att van Vliet i sin förödmjukelse förmodligen hade räddat livet på sina landsmän blev van Diemen rasande när han fick höra om det inträffade. Han var speciellt upprörd över att kompaniets anställda dömts efter siamesisk lag och han anklagade van Vliet för inkompetens och feghet. I ett brev till van Vliet fick han veta att hans önskan om en befordran till överhandelsman inte hade beviljats och han kallades i stället till Batavia för att förklara sig. Bortsett från utskällningen stod det också i brevet hur han i stället skulle ha agerat. Dessutom beordrade han Van Vliet att utföra ett antal olika uppgifter.

Van Vliet skulle kedja samman de två unga assistenterna Joost Laurentsz och Daniel Jacobsz, som utpekats som mest skyldiga till incidenten den 10 december 1636, och föra dem ombord på Leyden i närvaro av siameserna så att Okya Phrakhlang och kungen skulle få vetskap om detta.

Om någon av siameserna skulle fråga vad som skulle hända med dem skulle van Vliet bara svara att han fått order från generalguvernören om att de skulle transporteras till Batavia. Samtidigt fick han instruktioner om att informera officerarna på Leyden att de skulle befria de två assistenterna från sina kedjor omedelbart efter att skeppet seglat i väg!

Van Vliet beordrades också om att be om ett möte med Phrakhlang och skulle då framföra att generalguvernören var extremt missnöjd med hur kungen behandlat hans landsmän och utplaceringen av siamesiska vakter vid handelsstationen ”som om vi var tjuvar och skurkar.” Det var därför som han som sedvanligt inte hade skickat något brev eller presenter.

Van Vliet skulle också förklara att van Diemen inte under några omständigheter var beredd att acceptera att hans undersåtar skulle dömas enligt siamesiska seder och lagar och att endast kompaniet skulle ha de juridiska rättigheterna att döma sina egna medborgare. Skulle kungen ännu en gång göra något oacceptabelt mot hans landsmän skulle alliansen med Nederländerna betraktas som avslutad och handelsstationen stängas. Till sist skulle van Vliet informera Phrakhlang att han själv hade kallats till Batavia för en direktrapport om det inträffade till generalguvernören.

Det är högst sannolikt att van Vliet, då han träffade Phrakhlang, förminskade van Diemens ultimatum och hot. Samtidigt måste det ha varit väldigt tydligt för de siamesiska ämbetsmännen och kung Prasat Thong att van Diemen var mycket missnöjd och att relationerna med kompaniet riskerade att bryta samman. Detta kunde i värsta fall innebära krigshandlingar från nederländsk sida.

Då van Vliet lämnade Ayutthaya för att resa till Batavia i februari 1638 hade han med sig försonande brev från kung Prasat Thong och Phrakhlang till van Diemen. I breven önskade man att van Diemen skulle få ett ”långt liv” och ”seger över alla sina fiender” och man försäkrade honom att man ville upprätthålla den sedan länge etablerade vänskapen med kungen av Nederländerna och van Diemen själv.

Van Vliet var framme i Batavia i april 1638 och fick då veta, förmodligen till sin lättnad, att van Diemen var ute på en ny militär kampanj på Moluckerna. Under tiden som han väntade på att van Diemen skulle komma tillbaka fortsatte van Vliet att skriva om Siam. Uppenbart var syftet att van Diemen skulle förstå hur det fungerade i Siam.

I juli 1638 var van Diemen tillbaka i Batavia och de två möttes. Det finns inget vittnesmål om vad som hände under mötet men det verkar som om van Diemen till sist insåg hur intelligent van Vliet var och hans djupa kunskaper om Siam. Han förlät honom därför för incidenten i Ayutthaya 1636. I stället för att skicka tillbaka van Vliet till Nederländerna i vanära, vilket han förmodligen tänkt sig från början, befordrade han honom i stället till överhandelsman och utnämnde honom till direktör för faktoriet i Ayutthaya de kommande tre åren.

De nästkommande åren skrev van Vliet ytterligare två arbeten om Siam, som båda tillägnades van Diemen. Den första var en historia om det siamesiska konungadömet och den andra handlade om det blodiga sätt som kung Prasat Thong kommit till makten och hur han befäste den.