Nakhon Si Thammarat i söder hade blivit en siamesisk provins omkring ett århundrade tidigare och hade varit en viktig källa för arbetskraft och soldater i krigen mot Burma i slutet på 1500-talet. Det välmående Nakhon Si Thammarat och andra vasallstater i söder frestades att spela självständiga roller i den internationella handeln och avståndet till Ayutthaya gjorde en striktare kontroll från huvudstaden Ayutthaya svårt.

Sultanatet Singora hade grundats 1613 av en malaj-perser och muslim vid namn Dato Mogol ดะโต๊ะ โมกอล (?-1620). Andra källor säger att staden grundades tidigt på 1600-talet och att Dato Mogol var en immigrant från Saleh (Sale) สาเลห์ i nuvarande Indonesien. Staden Singora var en starkt befäst hamnstad i södra nuvarande Thailand och föregångare till dagens Songkhla.

Singora accepterade siamesisk överhöghet och betalade tribut till Ayutthaya. Då Dato Mogol dog 1620 efterträddes han av sin äldsta son Sulaiman som blev till sultan Sulaiman Shah สุลต่าน สุไลมาน ชาห์. Staden blomstrade sedan under denne regent. Hamnens läge skall ha varit mycket strategisk och kunde ta emot fler än 80 stora fartyg samtidigt. Ett nätverk av landsvägar och floder möjliggjorde handel med sultanatet Kedah.

Jeremias van Vliet beskrev Singora (Songkhla) som en av Siams viktigaste hamnar med en stor export av peppar. Fransmannen Jean-Baptiste Tavernier ฌอง แบบติสต์ ตาแวร์นิเยร์ (1605-1689), som handlade med ädelstenar, skrev om stadens många tenngruvor.

Omkring 1630 slutade vasallhärskarinnan av Pattani att betala tribut till Siam och förklarade sig självständig. Det handlade om den tidigare omtalade drottningen Ratu Ungu. Inför nederländska besökare skall hon 1632 bland annat ha kallat Prasat Thong för en "skälm, mördare och förrädare.” Se även ”Forntid,” avsnittet ”Sydostasien före och under taifolkens ankomst,” artikeln ”Pattani.”

Ratu Ungu allierade sig därefter med portugiserna och Pattanis arméer invaderade Phatthalung och Nakhon Si Thammarat 1630. Prasat Thong hamnade därmed också i krig med Portugal och en av hans första handlingar skall ha varit att låta fängsla alla portugiser som fanns i hans rike. De skall sedan ha suttit internerade i tre år. Detta har jag också berättat om i den föregående artikeln ”Kung Prasat Thong (1629-1656).”

Liksom drottningen av Pattani vägrade nu även den nye guvernören av Nakhon Si Thammarat att betala tribut till Ayutthaya. Här finns det källor som menar att Yamadas son Onin var guvernör här ända fram till början av 1633. Detta verkar inte så troligt med tanke på vad jag skrivit i den föregående artikeln. Enligt ovanstående källa skulle Onin ha blivit lovad 3 000 soldater från Pattani för att stärka sin egen revolt.

Prasat Thong tänkte straffa Pattani redan 1631, men oron på hemmaplan förhindrade honom och det varade därför till 1632 innan han själv ledde en armé mot de upproriska vasallstaterna. Här talar Wikipedia om en armé på 60 000 man och att man hade hjälp av nederländska soldater! Van Vliet berättar att då kungen skulle påbörja sin kampanj mot Nakhon Si Thammarat lovade han att döda de fyra första kvinnorna han mötte som en offerhandling. Då han lämnade Ayutthaya mötte han fyra unga flickor i en båt och han höll sitt grymma löfte.

Siameserna skall ha genomfört en resultatlös belägring av Pattani, men Prasat Thong och hans 10 000 man lyckades återta kontrollen över Nakhon Si Thammarat tidigt 1633. Staden fördärvades och de flesta invånarna fördes till Ayutthaya. Singora (Songkhla) blev också indraget i oron i söder och hamnade i krig med Pattani och 1633 skickade Singora ett ombud till Ayutthaya för att be om hjälp. Vad denna vädjan resulterade i är okänt och nederländska källor säger att sultanatet Singora fick stora problem med att försvara sig och att sultanatets pepparskörd hade blivit fördärvad.

Inför en ny planerad expeditionen mot det upproriska Pattani i mars 1634 fick Prasat Thong löfte om hjälp av den nederländska flottan. Siameserna samlade därefter ihop en militär styrka på omkring 30 000 man. Soldaterna hade rekryterats från stora delar av riket och det fanns även utländska legosoldater bland dessa. Under tiden hade även Pattani samlat ihop fartyg och soldater från malajstaterna i söder.

Under ledning av Phraya Phrakhlang marscherade armén ner till Nakhon Si Thammarat. De hade med sig ett stort antal elefanter, hästar, vapen och ammunition. Där skulle de sammanstråla med ytterligare trupper som kom sjövägen och med andra trupper som skulle mobiliseras på Malackahalvön.

Den sammanlagda styrkan uppskattades till mellan 50 000 och 60 000 man. Nederländarna lovade att bidra med sex stora fartyg. Det finns emellertid källor som säger två fartyg och trupper. De få återstående japanerna i Ayutthaya beordrades också delta i denna expedition. Expeditionen mot Pattani inleddes i maj 1634 och vid ett tillfälle lyckades man ta sig ända in i Pattanis fort, men tvingades ut igen på grund av det hårda motståndet.

Genom omfattande inkompetens blev även denna kampanj ett komplett misslyckande. I stället för att invänta den nederländska flottan attackerade siameserna själva Pattani där de slogs tillbaka med stora förluster. Förnödenheterna tröt och de drog sig därför tillbaka till Singora (Songkhla) under mitten av året. Då den nederländska flottan nådde fram till Pattani hade siameserna redan retirerat.

Enligt ett nederländskt vittne berodde detta på den dåliga stridsledningen från den siamesiske generalens sida. Nederländarna fick ändå skulden då de misslyckats med att ge siameserna den utlovade flotthjälpen. En annan källa säger att den dåliga stridsledningen berodde på gräl och konkurrens mellan de olika siamesiska kommendanterna och att den siamesiska generalen beslöt sig för att retirera då förnödenheterna började sina.

En missnöjd kung Prasat Thong lät halshugga den ansvarige generalen och utdelade hårda straff till flera andra officerare. Kungen verkade trots allt nöjd med nederländarnas insats då han efterskänkte 5 000 floriner som de betalt samma år för rätten att få idka handel med Siam.

Beroende på behovet av en omfattande planering, som en ny expedition krävde, och en dålig risskörd 1635 dröjde det till tidigt 1636 innan siameserna var beredda att genomföra ännu en expedition för att kuva Pattani. I oktober 1635 hade man först skickat ner en siamesisk ambassad för att försöka förmå drottningen att erkänna sin status som vasallstat.

Drottning Ratu Ungu hade dött 1635 och hennes dotter Ratu Kuning hade nu blivit ny regent i Pattani. Då Ratu Kuning fick höra rykten om siamesernas planerade militära expedition hade hon fått medlarhjälp av Kedahs sultan. Det var uppenbart på hans inrådan som den siamesiska ambassaden kommit till Pattani.

Med hjälp av nederländska rådgivare blev ambassaden väl mottagen och Pattani skickade sedan en egen ambassad till Ayutthaya i mars och som var framme i april 1636. Ambassaden bad faktiskt Prasat Thong om förlåtelse och den traditionella seden med att skicka tribut i form av bunga mas återupptogs.

Prasat Thong visade sin uppskattning och det blev nu fred mellan de båda kungadömena. Ratu Kuning fick faktisk, till skillnad från sin mor, den kungliga titeln titeln Phra Chao พระเจ้า och hon besökte själv Ayutthaya 1641 för att bekräfta den tidigare ingångna freden. Det är lätt att tro att Pattani nu var kuvat, men Pattani blev i realiteten självständigt.

Efter årtionden av konflikter, fördärvades och brändes Singora (Songkhla) 1680 av kung Narai och staden övergavs. I dag finns det kvarlämningar efter befästningar, stadsmurar, en nederländsk kyrkogård och sultan Sulaimans grav i den gamla staden. En kanon med sultan Sulaiman Shahs sigill kan i dag också beskådas vid Royal Hospital Chelsea i London.