Prinsen i shanstaten Mong Nai hade bett Siam om hjälp då han hotades av burmeserna. Den blivande kungen av Ava, Anaukpetlun (Ano-kha-petlun) อนอคะเปตลุน (r. 5 november 1605-9 juli 1628), var på väg att bli den mäktigaste burmesiske monarken och han var fast besluten på att återupprätta Burmas maktposition i shanstaterna.

Anaukpetlun var en son till den tidigare kungen kung Nyaungyan Min (Nayongyan) นยองยาน (r. 19 december 1599-5 november 1605) från Toungoodynastin. Nyaungyan Min var i sin tur en son till den tidigare omtalade kung Bayinnaung. Anaukpetlun var född 1578, men datumen varierar. Någon källa säger cirka maj och en annan den 21 maj. Han var 27 år gammal då han besteg tronen i Ava.

Shanstaterna hade betydelse både för Siams säkerhet, men även för rikets prestige, och kung Naresuan marscherade därför norrut för att hjälpa sin vasall. Naresuans armé som från början bestod av 20 000 man fick stora förstärkningar vid Chiang Mai och den 1 april 1605 korsade en armé på 200 000 man floden Salween.

(Naturbild från Shanstaterna)

Vid Mueang Hang Luang เมืองหางหลวง, 30 kilometer nordväst om Fang, fick Naresuan en brandböld på sin kind eller nacke. Hans tillstånd förvärrades snabbt då han fick blodförgiftning. Då Naresuan kände slutet nalkas sände han bud efter sin bror Ekathotsarot, som befann sig vid Mueang Fang 50 kilometer därifrån. Förväxla inte ovanstående Mueang Hang Luang med det tidigare omtalade Mueang Hang Luang i den nuvarande provinsen Chiang Mai. Lägg märke till att de två stavas olika på thai.

Kung Naresuan dog tre dagar senare, den 25 april 1605, med sin käre bror vid sin sida. Han blev 50 år gammal. Den planerade aktionen in i shanstaterna blev nu inställd. Naresuan dog förmodligen barnlös. Man vet inte med säkerhet om han någonsin hade någon fru. Kanske kan han ha blivit förälskad i en burmesisk prinsessa och insett det hopplösa i detta och offrat sin kärlek och personliga lycka för sitt land. Det låter väl romantiskt!

Kung Naresuan hade flera goda egenskaper som militär ledare, såsom mod och uthållighet. Men han hade också egenskaper som var mindre tilltalande. Den burmesiska krönikan påstår att han drev sina soldater så hårt i strid att de fruktade kungen mera än döden. En händelse, som vittnar om att kungen kunde vara grym, är också omtalad i Thailands egen historia. Det sägs att 100 fångar som förargat kungen brändes levande.

Ayutthaya hade länge varit ett viktigt internationellt handelscentrum och Naresuan uppmuntrade främmande handelsmän att utveckla handeln i riket. Ayutthaya importerade skjutvapen från portugiserna och andra vapen från Japan. Kungen hade också en kraftfull flotta och kanske hade han rekryterat chamfolk till denna, efter att Champa erövrats av Dai Viet) Vietnam 1471. Ayutthayas fartyg seglade långt hemifrån och kunde siktas vid Filippinerna, Taiwan och ända borta vid kungariket Ryukyu. Med den internationella handeln kom diplomatiska kontakter och nya idéer till Ayutthaya.

Det inträffade något extraordinärt 1592 som visar hur kung Naresuan såg på sitt rikes betydelse i världen. Japanerna hade börjat få expansionistiska tankar och hotade handeln i hela Östasien. I mitten på året invaderade de också Korea och Naresuan fick vetskap om detta, förmodligen genom handelskanaler. Trots att han var sysselsatt med krig mot både Burma och Kambodja beslöt Naresuan att skicka en ambassad till Kina i oktober 1592 som erbjöd sig att skicka en siamesisk flotta mot Japan.

Detta var ingen tom gest då Naresuan förstod betydelsen av internationella förbindelser. Han ville nämligen ha en maktbalans i området som gynnade en öppen internationell handel. Naresuan såg nämligen Kina som en stabil dominerande makt i området. Kineserna tackade till sist ändå nej till Naresuans erbjudande i februari 1593.

Ayutthayas krönikor från den här tiden tid är fyllda av berättelser om militära kampanjer och ger ett intryck av att kung Naresuan nästan på egen hand lade grunden till rikets framgångar. Helt säkert måste han ha haft ett starkt stöd som ledare.

Naresuan var en ättling till regenterna i Sukhothai och verkar ha varit besatt av tanken om ett enat rike och han betraktade också Ayutthaya som en viktig stat internationellt sett och han uppmuntrade Ayutthayas ökande handel. Naresuans unika egenskaper och framgångar gjorde att han liksom kung Ramkhamhaeng fått tillägget Maharat (den Store), vilket endast sju kungar i Siams (Thailands) historia förärats.

En del källor menar att thaiboxningens konst, muay thai (muai thai) มวยไทย, kan spåras tillbaka till kung Naresuan. Hans fiender, khmererna och burmeserna, hade goda vapen och då kungen inte hade råd att utrusta alla sina soldater med moderna vapen började han träna dem i närkamp utan vapen. Det blev uttänkt slag och sparkar och denna kampform lär ha överraskat fienden och varit medverkande till siamesernas segrar.

Andra källor säger att thaiboxningen i stället stammar från Sukhothaitiden, men sannolikt fanns det tidigt kampsporter som sedan utvecklades till thaiboxningen.

Enligt en litet mera romantisk och mindre trovärdig version skulle thaiboxningen ha fått sin början då Naresuan togs tillfånga av burmeserna. Han skulle ha erbjudits att bli fri om han kunde besegra de bästa boxarna i Burma. Därefter skall han ha besegrat 12 av landets bästa boxare och blev nationalhjälte på kuppen. Härefter skall thaiboxning ha blivit ett populärt nöje i Siam.

I fredstid lades vapnen undan och för att hålla sig stridsdugliga tränade soldaterna sig i närstrid utan vapen för att behålla skärpan. På den här tiden slogs boxarna barfota med händerna och underarmarna invirade i hamprep och kamperna var oerhört brutala.

Det var inte bara i Ayutthaya som det fanns boxningsvarianter som påminde om thaiboxning. Både Burma, Kambodja och Laos hade tidigt sina egna kickboxningsvarianter. Om thaiboxning och andra varianter kan du läsa i "Kungligheter, övriga personer & kuriosa,” "Kuriosa,” artikeln "Thaiboxning - Legender och historik" i toppmenyn.