I mars 1593 var siameserna beredda att ta sig an sin östra granne igen. Den här gången blev det en invasion i en helt annan skala. De historiska källorna berättar att hela fyra siamesiska arméer invaderade Kambodja;

1. En nordlig armé från Khorat i norr skulle attackera Siem Reap och det nuvarande distriktet Kampong Svay (Kampong Sawai) กำปงสวาย i provinsen Kampong Thom.

2. En armé från söder anlände med båtar till Bassackflodens mynning efter att ha samlat soldater i Nakhon Si Thammarat, Phatthalung, Songkhla och Chaiya. De hade med sig proviant i form av 2 000 oxkärror med ris.

3. En armé från öster kom från Chanthaburi och skulle dra söderut via Banteay Meas.

4. Huvudarmén och den fjärde armén, under ledning av kung Naresuan, kom från Nakhon Nayok och hade samlat soldater och proviant på sin väg via Chachoengsao och Prachinburi. Denna armé fortsatte sedan mot Battambang, Pursat och Basan (Boribun). Någon källa uppger den samlade invasionsstyrkan till 50 000 man medan andra källor talar om 100 000 man.

Liksom tidigare hade Naresuan med sig Phra Rajamanu som kommendant för förtrupperna och hans uppgift var att inta Battambang och Pursat. Den slutliga målsättningen var sedan att omringa och attackera Longvek från alla sidor. Kambodjanerna stod beredda att möta sin fiende med inte mindre än sex arméer och flottstyrkor.

En kambodjansk armé på 10 000 man under ledning av Phraya Manomaitri skulle försvara Battambang, Phraya Sawankhalok พระยาสวรรคโลก och 20 000 man skulle försvara Pursat och den tidigare omtalade prins Srisuphanma skulle försvara Basan (Boribun) med 30 000 man.

Med 150 båtar och 10 000 man under ledning av Phraya Phimuk Wongsa พระยาภิมุขวงศา skulle kambodjanerna försvara Chaktomuk. Inloppet till floden vid Banteay Meas skulle försvaras med 5 000 man under ledning av prins An (Ponhea Anh?) och Phraya Chin Chantu (Ponhea Choen Chantok). På själva floden låg en kambodjansk flotta i beredskap och 2 000 oxkärror hade rekvirerats för att kunna underhålla försvararna med proviant.

Här blir det åter litet förvirrande. Är prins Ponhea An möjligen samma person som senare blir till kung Barom Reachea III (Phra Borommaracha 3) พระบรมราชา ที่ 3? Är ovanstående Phraya Chin Chantu samma person som tidigare nämnts i artikeln ”Krigen mot Kambodja 1570-1587?”

Då Phra Rajamanu närmade sig Battambang med sina förtrupper kom han till en flod med tre broar, med kambodjanska vaktstyrkor på båda sidorna av brofästena. Rajamanus spejare lyckades fånga några kambodjaner som var ute på rekognoscering och som därefter förhördes. Rajamanu fick då veta att kommendanten i Battambangs fort inte tänkte lämna fortet och konfrontera de siamesiska styrkorna siameserna utan tänkte stanna kvar inne i staden.

Rajamanu lyckades därefter erövra de ovan nämnda broarna och förföljde de retirerande kambodjanerna till Battambang. Hans styrkor tog sig in i staden och strider utkämpades här. Siameserna lyckades fånga den kambodjanske kommendanten samt beslagta kambodjanska kanoner, andra vapen, elefanter och hästar.

Därefter anlände Naresuans huvudarmé och den kambodjanske kommendanten fördes till kungen som förhörde honom om kambodjanernas försvar. Då han frågade om Longvek kunde klara sig om Basan (Boribun) och Pursat föll svarade kommendanten "att om en stor djonk hamnade i en storm och både fören och midskeppet tog in vatten skulle det bli svårt att hålla aktern över vattnet!" Naresuan var nöjd med svaret och beslöt sig för att skona kommendantens liv och dra vidare nytta av hans kunskaper längre fram.

Då kommendanten i Pursat hörde att Battambang fallit och att stadens kommendant hade valt att stanna i staden och kämpa mot fienden beslöt han sig själv för en annan taktik. Han organiserade därför sin armé utanför Pursat, med Pursatfloden (Maenam Phothisat) แม่น้ำโพธิสัตว์ i ryggen som en barriär för en attack bakifrån. Han bildade därefter sex gerillagrupper med 500 man i varje som skulle anfalla siameserna från olika håll. De sex gerillagrupperna kom snart i kontakt med Rajamanus förtrupper och de valde då att återvända till huvudarmén. Rajamanu förföljde gerillagrupperna och snart var striden i full gång.

Rajamanu spridde ut sina soldater på fiendens båda flanker och till sist skingrades kambodjanernas styrkor. Kommendanten själv flydde på sin elefant till Basan (Boribun) och siameserna intog Pursat. Siameserna lämnade kvar Phraya Prachinburi พระยาปราจีนบุรี här med 3 000 man med uppgiften att samla förnödenheter till huvudarmén.

Klockan tre, en fullmånenatt, började siamesernas armé röra sig mot Basan (Boribun). Här hade den tidigare kambodjanske kommendanten från Pursat rapporterat om stadens fall till prins Srisuphanma. Srisuphanma valde nu att använda sig av den brända jordens taktik och brände alla risfält och skickade spejare för att orientera sig om den siamesiska arméns rörelser. Kung Chey Chettha I skickade ytterligare 10 000 soldater under ledning av Phraya Ratchanaret (Phraya Ratcha-naret) พระยาราชนเรศร์ för att hjälpa sin bror att försvara Basan (Boribun).

Efter tre dagars marsch var Naresuan framme vid Basan (Boribun). Hans förtrupper hade mindre sammanstötningar med Srisuphanmas spejare, som därefter retirerade in till staden. Srisuphanma stängde stadens portar och hans män började skjuta på siameserna från stadens befästningar. Naresuan belägrade därefter staden på alla sidor och lät gräva upp en jordvall för att skydda sina soldater från pilar och skjutvapen och tog sig allt närmare stadens murar.

Därefter inledde siameserna en framgångsrik stormning av staden. Men prins Srisuphanma lyckades fly genom siamesernas linjer med tusen man och tog sig till Longvek. Naresuans armé slaktade därefter Basans (Boribun) återstående försvarare och tog ett stort krigsbyte såsom hästar, elefanter och vapen. Basans guvernör Phraya Senathibodi พระยาเสนาธิบดี, hans officerare och civila administration togs till fånga.

Den siamesiske guvernören Phra Wiset พระวิเศษ av Chachoengsao, utnämndes nu av Naresuan till ny guvernör av Basan (Boribun). Han lämnades kvar i den erövrade staden med 3 000 man med uppgiften att skaffa förnödenheter till den framryckande siamesiska armén.

Då kung Chey Chettha I fick höra att även Pursat fallit skyndade han sig till Longvek, som var starkt försvarat av dubbla linjer med befästningar och murar. Kanoner placerades på den yttre muren med 20 meters mellanrum och taggtråd och fotanglar placerades ut runt staden.

Prins Srisuphanma blev ansvarig för den nordliga yttre muren, hans son för den södra, prins Talaha för den östra och Phraya Ratchanaret för den östra. Den inre muren försvarades av fyra divisioner, som var och en bestod av 5 000 man, och som utgjorde huvudstyrkan. Chey Chettha I skickade också en ambassad till Dai Viet (Vietnam) för att be om hjälp. Angående prins Talaha så är han troligen identisk med prins Talaha som tidigare omtalats i artikeln ” Nya krig mot Kambodja 1587.”

Vid den här tiden fanns det spanska och portugisiska soldater i Kambodja som tränat kambodjanerna i modern krigföring. Bland dessa fanns portugisen Diogo Veloso คิอูกุ เวลูซุ (1558-1599) och spanjoren Blas Ruiz บลาสรุยซ์ och deras kamrater samt några missionärer. Diogo Veloso skall till och med ha gift sig med en av kung Chey Chettha I:s kusiner och kom så bra överens med kungen att man refererade till honom som kungens adopterade son.

Då Chey Chettha I insåg sitt utsatta militära läge skickade han en delegation, som leddes av Veloso, till guvernören av Manila มะนิลา för att be om spansk militär hjälp. Blas Ruiz och hans män stannade kvar som kungens livvakter. Delegationen till Manila bestod förutom av Veloso av de två männen Gregorio de Vargas och Carneiro. En källa säger att det var portugiserna och spanjorerna som hade förmått Chey Chettha I att söka hjälp i Manila. I utbyte skulle han låta sig döpas som kristen och acceptera visst spanskt beskydd.

Guvernören av Filippinerna hette vid den här tiden Gomez Perez Desmarinas โกเมซ เปเรซ ดัสมารีญัส (1 januari 1519-25 oktober 1593) och han hade blivit guvernör 1590. Guvernören förklarade att han inte kunde hjälpa till då han stod beredd att genomföra en expedition till Moluckerna och behövde alla sina soldater själv. I oktober 1593 seglade han i väg.

Veloso stannade kvar i Manila i förhoppningen om att guvernören skulle kunna avstå ett antal soldater då han kom tillbaka från sin expedition. Guvernör Gomez Perez Desmarinas blev emellertid mördad redan den 25 oktober 1593 av sin kinesiska besättning, som han behandlat illa under expeditionen. Veloso tvingades därför återvända tomhänt till Kambodja.

När Naresuan var klar med sina förberedelser i Basan (Boribun) marscherade han med sin armé mot Longvek, som låg två dagsmarscher bort. Nu anlände också den östra, den norra och den södra siamesiska armén och staden belägrades på alla sidor. Phra Rajamanu belägrade den västra sidan av staden, Phraya Siharat Decho (Thip) den södra, Phraya Thai Nam พระยาท้ายน้ำ den östra och Phraya Mahayotha พระยามหาโยธา den norra sidan av staden.

Den östra armén hade anlänt från Banteay Meas och kommenderades av en man med titeln Phraya Ratchawangsan พระยาราชวังสัน. I Banteay Meas hade han stött på motstånd från Phraya Chin Chantu, som dödats i striderna. Hans armé hade därefter fortsatt till Pakkasang (Mueang Pak Kasang) เมืองปากกะสัง, där ännu ett slag utkämpades mot den kambodjanske kommendanten Phraya Phimuk Wongsa vid det lokala fortet.

Den södra armén, som kommenderades av Phraya Phetchaburi พระยาเพชรบุรี, hade först nått fram till Bassackfloden vid staden Long Xuyen (Long Sawian) ล็องเซวียน där man utkämpade ett flottslag som kommenderades av Phya Wongsatirat (Phraya Wongsathirat) พระยาวงศาธิราช. Den norra armén, som kommenderades av Chaophraya Nakhon Ratchasima เจ้าพระยานครราชสีมา, anlände till Longvek via Siem Reap som också hade erövrats.

En av de kambodjanska kommendanterna dödades av en kanonkula under slaget och många fler kambodjanska soldater och officerare dödades av eldgivningen och många drunknade. Därefter gav kambodjanerna helt enkelt upp. Phraya Phetchaburi fortsatte sedan till Pakkasang och den östra armén och gemensamt besegrades de kambodjanska styrkorna här. De två siamesiska arméerna erövrade därefter Chaktomuk (1594) och förenade sig sedan med kung Naresuan vid Longvek.

Belägringen av Longvek hårdnade och siameserna placerade ut kanoner på varierande avstånd utanför staden och började en intensiv beskjutning av stadens försvarsvärn och stadsportar. Kung Naresuan skickade därefter ett brev till kung Chey Chettha I där han förklarade att Kambodja tidigare alltid varit vänligt inställt till Siam och där han frågade varför han ändrat inställning. Naresuan försäkrade också att han skulle skonas om han gav upp och kom ut från staden.

Om Chey Chettha I inte gick med på detta skulle Naresuan beordra sin armé att inta staden inom tre dagar. Brevet överlämnades till kungen av den tidigare kambodjanske guvernören av Basan (Boribun). Chey Chettha I blev upprörd över att guvernören fungerade som fiendens sändebud och lät omedelbart fängsla honom. Därefter lät han inspektera sin stads försvar och beordrade sina soldater att påbörja en ständig beskjutning av sina fienders ställningar.

Siameserna byggde då upp en jordvall som var mycket högre än stadsmuren och placerade sina kanoner på toppen av vallen för att kunna skjuta in i staden. Kambodjanerna kontrade med att bygga en inre mur som var mycket högre än den yttre stadsmuren för att skydda staden från beskjutningen. Siameserna och kambodjanerna besköt därefter varandra dag och natt utan uppehåll.

Naresuan bestämde nu att det var dags att storma Longvek. Raketer skulle avfyras som signal för en samlad attack. Då skulle siameserna vid stadens alla sidor rusa mot stadsportarna och kämpa sig igenom dessa. Under stormningen skulle man använda järnskodda elefanter med järnmasker och soldaterna hade hjälmar, jackor och skor av tjockt läder.

Alla tillgängliga siamesiska kanoner skulle användas samtidigt för en intensiv beskjutning av försvarsvärnen och portarna en timme och tjugo minuter före stormningen. Detta för att siameserna skulle kunna inta sina positioner och för att förhindra kambodjanerna att kunna se vad som var på gång.

Soldaterna på stadens alla sidor stod nu beredda. Några misstag tänkte Naresuan inte tolerera och skulle straffas med döden. Kung Naresuan och hans bror Ekathotsarot red nu på sina elefanter framför den norra stadsporten. Då man nått fram till det bestämda klockslaget för anfallet avfyrades raketer, det slogs på gonggongar och trummor, och man blåste i snäckskal.

De fyra arméerna som leddes av sina kommendanter sittandes på sina elefanter gick nu till anfall. Kommendanterna följde sina soldater till stadsportarna och använde sina elefanter för att forcera portarna. Portarna gav vika och siameserna tog sig in i staden. Striderna var hårda och förlusterna skall ha varit stora på bägge sidor. När Longvek föll varierar i olika källor. Jag har sett både januari och juli 1594. Kung Chey Chettha I lyckades faktiskt fly med två av sina söner till Stung Treng och sedan till Vientiane i Laos. En källa kallar de två sönerna Chestha och Ponhea Ton.

Prins Srisuphanma och hans familj samt många medlemmar av den kambodjanska kungliga familjen togs till fånga och fördes till Ayutthaya. Srisuphanmas dotter skall ha blivit en konkubin till Naresuan. Sammanlagt skall siameserna ha fört bort 90 000 kambodjaner som placerades i underbefolkade områden i Siam. Dessutom befriades många tai som khmererna tidigare tagit tillfånga. Förutom dessa tog man till fånga alla portugisiska och spanska legosoldater och missionärer som man kunde hitta och de fördes också till Ayutthaya.

Mitt i all denna röra återvände Veloso tomhänt från sin resa till Manila och hamnade mitt i getingboet och blev liksom Blas Ruiz och ett antal andra missionärer också infångade av siameserna. Blas Ruiz placerades tillsammans med landsmännen Pantaleon Carnero ปันตาเลอน การ์เนโร och Antonio Machado อนัโตนิโอ มาชาโด på ett fartyg med destination Siam. Ombord på fartyget fanns det också portugisiska och kambodjanska fångar.

Ombord på fartyget fanns det värdefullt krigsbyte vaktat av en siamesisk vaktstyrka. Blas Ruiz och de övriga fångarna hade inte tänkt ge upp så lätt och lyckades med hjälp av fartygets kinesiska besättning kapa fartyget och döda en del siameser i vaktstyrkan. Då man inte kunde komma överens om hur bytet skulle delas dödade spanjorerna de flesta av kineserna och seglade fartyget mot Manila dit man kom fram i juni 1594.

I Manila lade spanjorerna beslag på lasten och släppte de de kambodjanska fångarna och de kineser som överlevt resan. Diogo Veloso, som inte var med på detta fartyg, hade inte lyckats fly utan fördes till Ayutthaya.

Innan kung Naresuan återvände hem till Ayutthaya utsåg han en general som ansvarig för Longvek med en truppstyrka på 20 000 man. Longveks fall avslutade för evigt Kambodjas position som stormakt i Sydostasien och riket blev nu en mindre betydande tributstat till Siam. Förmodligen hade Naresuan inte för avsikt att inlemma Kambodja i sitt rike utan anledningen var troligen att få slut på Kambodjas ständiga terror mot Siam, då man var upptagen med att kämpa mot andra fiender.

Kungarna i Kambodja skulle i fortsättningen utnämnas av den siamesiske kungen eller i alla fall godkännas av Siam. De östra provinserna i Siam, som Kambodja tidigare gjort anspråk på, blev nu siamesiska än gång för alla. Det handlade om Khorat, Chanthaburi och Ubon Ratchathani (Ubon). Det lyckade kriget 1594 förde dock inte till någon helt avgörande seger över khmererna, utan betydde bara en tids uppehåll i striderna mellan de båda rikena.

Liksom Kambodja hade Siam lidit fruktansvärt under de många krigen och det är inte otroligt att Siams befolkning först på 1900-talet nådde upp på samma storlek som den varit i mitten på 1550-talet.