Ayutthaya - Ayutthaya och kontakterna med väst
Highslide JS
Stridsscen från slaget vid Nong Sarai
Krig mot Burma (1592-1594)

Kung Nanda Bayin fortsatte envetet sina försök att krossa de ståndaktiga siameserna. Han beslöt sig för att göra ett sista ambitiöst försök och samlade i december 1592 sina följeslagare och förebrådde dem. 

Han sade till dem att hans söner, ministrarna och adelsmännen alla njöt gott av hans kungliga givmildhet, men att han själv och riket inte fick något av dem i gengäld. Därefter uppmanade han sina följeslagare att göra ännu en väldig framstöt mot fienden. Han skall ha sagt följande till sin kronprins Mingyi Swa: "Krossa dem min son, innan de krossar dig."

Enligt den burmesiska krönikan rekryterades en armé på 240 000 man. Till armén införskaffades också 1 500 elefanter och 20 000 hästar. Vasallkungarna av Prome, Toungoo och Chiang Mai ledde varsin del av den väldiga armén. 

Andra källor kallar de tre härförarna för regenten av Prome, sonen till Toungoos regent och den burmesiske kungen av Lan Na. Denne son till Toungoos regent är känd som Natshinnaung นัดจินหน่อง eller พระสังขทัต (1579-1613).

Kronprinsen var befälhavare över den samlade styrkan och armén marscherade iväg från Pegu i december 1592. Kung Nanda Bayin som nu var gammal drog inte själv ut i strid den här gången.

Uppenbart har en del av den väldiga armén kommit genom passet Chedi Sam Ong och en annan del via Mae Sot. Kung Naresuan, som själv planerat en attack mot Kambodja, fick nu annat att tänka på.

Tyvärr skiljer sig burmesernas och siamesernas källor åt om denna invasion. Den burmesiska krönikan slår fast att den burmesiska armén nådde fram till Ayutthaya i februari 1593 och att striderna började utanför själva staden. 

Kronprins Mingyi Swa skall ha dödats av en gevärskula då han befann sig på en elefant i slagets centrum och burmeserna anser själva att de stod som segrare, trots att de återvände till Burma efter kronprinsens död.

Den thailändska krönikan har en betydligt mera dramatisk version och berättar följande; Kung Naresuan beslöt sig för att attackera den del av armén som kom först. Burmeserna hade än en gång gjort det ödesdigra misstaget att dela sin väldiga armé och inte genomföra en gemensam attack.

Då kung Naresuan upptäckte att kronprins Mingyi Swas styrkor var numerärt överlägsna ändrade han sina planer och väntade på burmeserna i en starkare försvarsposition vid Nong Sarai, 50 kilometer öster om den burmesiska armén.

Kung Naresuan använde sig återigen av den brända jordens taktik och offrade städerna i norr, såsom Tak, och flyttade hela befolkningen söderut. Fort och andra befästningar avlägsnades eller fördärvades så att dessa inte skulle kunna användas av fienden och all tillgänglig mat fördes till Ayutthaya. 

Befolkningen från norr placerade man antingen i Ayutthaya eller i stadens närhet. Här fick de militär träning och fungerade sedan som reservtrupper. Överallt i de delar av riket, som kung Naresuan hade kontroll över, inkallades alla män mellan 18 och 60 år. 

Vid denna tids primitiva krigföring fick de ta med sina egna vapen, som de redan visste hur de skulle använda, och de behövde bara en kortare tids träning i exercis och hur man stred i tropp. Med tiden bildades en stor arméreserv öster om Ayutthaya. Kungens elittrupper fanns väster om huvudstaden. 

Kung Naresuan skyndade att möta den burmesiska kronprinsens styrkor vid Suphanburi. Striderna började i mindre skala för att sedan öka i intensitet och trycket på Naresuans huvudstyrka ökade. I stället för att förstärka sina förtrupper stod Naresuan kvar medan burmeserna rusade framåt genom de försvagade förtrupperna. 

Kung Naresuan förberedde nu en skenreträtt. Han skickade fram Phra Rajamanu (Phra Ratchamanu) พระราชมนู för att rekognoscera burmesernas ställningar utan att attackera dem.

Men mot sina order hamnade Phra Rajamanu i strid och då Naresuan kunde höra eldgivningen på avstånd skickade han en ny order till honom om eld upphör och ett tillbakadragande till huvudstyrkan, där kungen själv befann sig.

Denna huvudstyrka skulle därefter delas upp i två halvor och lägga sig i bakhåll i ett smalt djungelpass. Men Rajamanu var så framgångsrik i sin attack att han glömde bort att retirera. Han skickade till och med ett meddelande till Naresuan att han klarade av att hålla stånd mot burmeserna och bad kungen att han skulle komma och följa upp framgången med sina egna män. 

Naresuan gav då sitt eget svärd till en hovstallmästare och sade till honom: ”Bege dig till Rajamanu. Säg till honom att han omedelbart skall återvända till mig. Om han tvekar hugg då av hans huvud med detta svärd och ta med det tillbaka till mig." General Rajamanu förstod att det var allvar då han såg kungens svärd och inledde snabbt reträtten. 

Burmeserna tog segerrusiga upp jakten på siameserna och trängde in i djungelpasset. Då anföll kung Naresuans trupper och burmeserna led ett stort nederlag med stora förluster. 

Det som nu hände känner alla skolbarn i Thailand till; Kung Naresuan och prins Ekathotsarots elefanter hamnade i sken och råkade hamna mitt ibland fienden. Elefanterna var i brunst och därför mer svårhanterliga än vanligt. Av ljudet från striderna blev de galna och rusade in bland burmeserna i riktning mot kronprins Mingyi Swa.

De drog upp ett moln av damm vilket gjorde att siameserna inte kunde se vart de tog vägen. Dock hade några stycken från deras personliga livgarde i sina röda dräkter lyckats följa efter till fots.

Då de äntligen lyckades stoppa sina elefanter befann de sig mitt framför den burmesiske kronprinsen. Styrmannen på den ena elefanten var död och signalisten på den andra. De hade bägge blivit skjutna. 

Då dammet lagt sig upptäckte kungen till sin överraskning sin gamla studiekamrat på en elefant i skuggan av ett stort träd. Kung Naresuan skrek då till honom; ”Kom ut och låt oss mötas i en elefantduell för våra kungarikens ära,” vilket kronprinsen accepterade. 

Enligt andra källor skall samtalet ha låtit så här;

”Äldre bror, varför sitter du under detta träd? För ut din elefant och låt oss mötas i en duell man mot man såsom vi gjorde då vi var studenter. Låt det bli en syn för våra trupper så det kommer till vetskap att modiga dåd bland prinsar ännu inte har upphört och att de ännu inte har mist sin skicklighet och att de fortfarande kan utföra konsten att duellera man mot man på elefantrygg." 

Den burmesiske kronprinsen hade bara behövt ge order om att kung Naresuan skulle dödas eller infångas, men han var en tapper man och en gentleman som accepterade att duellera. 

Duellen började inte så bra för kung Naresuan. Med sitt svärd, eller sabel, högg kronprinsen av en bit av Naresuans stridshjälm av läder, i form av en halvmåne. De anföll varandra ännu en gång och den här gången träffade kung Naresuans svärd kronprinsens skuldra och formligen klöv honom ända från axeln ner till midjan och han föll död till marken.

Siamesiska trupper hade nu nått fram till platsen, men Naresuan gav order om att burmeserna skulle tillåtas hämta den döde kronprinsens kropp. 

Prins Ekathotsarot hade fått ett sår i handen under striderna och han och en handfull följeslagare hade slagits desperat mitt bland de burmesiska styrkorna, men de hade till sist lyckats ta sig ut med livet i behåll. Slaget stod den 25 januari 1593 vid Nong Sarai, som låg 23 kilometer söder om dagens Suphanburi.

(Andra källor säger att slaget stod den 18 januari 1593.)

Burmeserna blev demoraliserade efter kronprinsens död och retirerade mot Kanchanaburi. Siameserna drog sig också tillbaka mot sina västra gränser och följde inte upp sitt övertag av rädsla för att bli attackerade i ryggen av styrkorna vid Mae Lamao. 

Denna fruktan visade sig dock ogrundad då armén vid Mae Lamao återkallades då kung Nanda Bayin fick besked om sin sons död. Wyatt säger emellertid att siameserna förföljde burmeserna och åsamkade dem stora förluster. 

Naresuan lät resa en stupa över den döde kronprinsen. Den återupptäcktes 1913 som en obetydlig ruin i distriktet Don Chedi ดอนเจดีย์ i Suphanburi. Men moderna historiker menar att man inte lyckats finna den korrekta platsen för stupan.

Den förmodade stupan blev dock restaurerad 1952 och man byggde en ny över den gamla som blev 66 meter hög. Den 25 januari 1959 invigdes den av kung Bhumibol Adulyadej (Phumiphon Adunyadet) ภูมิพลอดุลยเดช (5 december 1927-13 oktober 2016).

Ayutthayas självständighet var nu säkrad och Burma skulle nu istället tvingas i defensiven mot Ayutthaya. Krigslyckan hade äntligen vänt för siameserna. Året 1593 markerar denna vändpunkt i de siamesiska självständighetskrigen som pågick mellan 1584-1605. Burma var nu inte längre ett lika allvarligt hot och så skulle det förbli de kommande 150 åren.

Kung Naresuan var missnöjd på vägen tillbaka till Ayutthaya. Han anklagade några av sina militära ledare för att de inte följt honom genom de burmesiska linjerna då elefanterna skenade. En utredning om detta påbörjades och kungen ville ha dödsstraff för de skyldiga, men en buddhistisk förbön mildrade kungens vrede. 

Det var en munk vid namn Somdet Phra Wannarat สมเด็จพระวันรัต som ingripit.

Naresuan gick med på att förlåta dem på ett villkor; De anklagade skulle erövra Tenasserim, med städerna Mergui och Tavoy, som berövats Siam 1568 av den tidigare kung Bayinnaung. Två siamesiska arméer på vardera 50 000 man marscherade därefter mot Burma 1593 för att återta Tenasserim. 

Phraya Chakri belägrade Mergui och efter 15 dagars strider erövrades staden. Phraya Phrakhlang พระยาพระคลัง var också framgångsrik och efter hårda strider och 20 dagars belägring föll också Tavoy.

(Titeln Phrakhlang kommer att få en närmare förklaring längre fram.)

Under tiden hade burmeserna utrustat en 170 båtar stor flotta för att transportera trupper till Tenasserim. Denna flotta råkade på en siamesisk flotta bestående av 150 skepp, ledd av Phraya Chakri, som trodde att Phraya Phrakhlang behövde hjälp med att erövra Tavoy. 

Ovetande om denna händelse skickade också Phraya Phrakhlang en flotta på 100 fartyg för att assistera Phraya Chakri längre söderut. Då burmeserna, som redan hamnat i strid med Phraya Chakris flotta, plötsligt hamnade i underläge flydde de till Irrawaddys mynning. 

Då siameserna hörde från tillfångatagna burmeserna att en stark burmesisk armé var på väg mot Tavoy marscherade Phraya Chakri norrut med 30 000 man. Han kom sedan fram till Tavoy, som nu var hotad av en motattack från burmeserna. 

Manskapet från den segerrika siamesiska flottan och en styrka på 90 000 man väntade nu på burmeserna vid Tavoy. Burmeserna led ett förkrossande nederlag och ockupationen av Tavoy och området Tenasserim var säkrad.

Hamnstaden Mergui skulle få mycket stor betydelse för Siam utrikeshandel. Härifrån skulle det med tiden exporteras en rad produkter såsom sappanträ, elefanter och kryddor. De två generalerna och några andra lägre officerare som tidigare pådragit sig kung Naresuans vrede togs nu åter till nåder.

Burmas krafter var nu slut och landet stod på randen av en revolt. Tusentals mon lämnade sitt eget land för att undgå den burmesiske kungens krav om militärtjänst. De mon som försökte undgå militärtjänsten genom att gå i kloster tvingades lägga av sig sina munkkåpor. Samtidigt hotade hungersnöd i Irrawaddydalen, som var den rikaste delen i Burmas imperium. 

Uppror skakade snart den en gång så starka staten. Ett uppror i Bassein misslyckades emellertid. De tillfångatagna upprorsmakarna torterades till döds och de som kom undan flydde till Arakan och Siam. Kanske hade Nanda Bayin kunnat hålla ihop sitt rike om han inte hade offrat så mycket av sina krafter på de ständiga krigen mot Siam.

Under åren som följde efter slaget vid Nong Sarai var Naresuan och Ekathotsarot mindre framgångsrika med sina offensiver än de varit då de var på defensiven. 

Deras handlingar och politik visade emellertid på självförtroende och mental styrka och detta skulle följa med dem in i det kommande århundradet då Ayutthaya började hävda sig i en allt mera internationell värld. Om inte annat hade de tidigare 50 årens krig visat på Ayutthayas utsatta läge i regionen. 

Burmeserna hade lyckats förena Pegu, Toungoo och Ava och utvidgat sin makt till Lan Na medan Lan Xang och Kambodja hade utnyttjat Siams svaghet och härjat i öster då siameserna varit upptagna med krig mot Burma.

1594 revolterade monguvernören av Moulmein. Han var trött på att se sitt folk massakrerat och undertryckt av Nanda Bayin och han bad siameserna om hjälp. Det var hotet från guvernören av Martaban, som ville stoppa revolten, som gjorde att man bad om hjälp från Siam. Kung Naresuan ledde en styrka på 30 000 man som inte bara drev bort burmeserna från Moulmein utan också från Martaban.

Kungen av Toungoo förväntades nu göra ett motangrepp mot siameserna, efter att han fått order om detta. Den burmesiska krönikan säger att kungen av Toungoo förfogade över en styrka på 80 000 man, 400 elefanter och 4 000 hästar. Denna väldiga armé klarade dock inte av att besegra de kombinerade styrkorna av siameser och mon från Moulmein. 

Enligt Wood tvingades kungen av Toungoo att retirera till Thaton. Detta inträffade antingen i november eller i december 1594. Nederlaget resulterade i att en stor del av det gamla kungariket Pegu accepterade siamesisk överhöghet.


Stavningsvarianter;

Don Chedi; Amphoe Don Chedi อำเภอดอนเจดีย์.

Bhumibol Adulyadej; Bhumipol Adulyadej, Phumiphol Aduldet, Pumipon Adunyadet, Somdet Phra Praminsamaha Phumiphon Adunyadet สมเด็จพระปรมินทรมหาภูมิพลอดุลยเดช.

Somdet Phra Wannarat; Somdej Phra Wannarat.

Phraya Phrakhlang; Phra Klang.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-08-14, 18.42
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.