Ayutthaya - Ayutthaya och kontakterna med väst
Highslide JS
Filmaffisch från filmen Suriyothai
Krig mot Burma (1549) - Drottning Suriyothai

Någon gång omkring 1547 eller möjligen 1548 hade kung Tabinshwehti av Burma tvingats avbryta sin tidigare nämnda kampanj mot Arakan. (Se den tidigare artikeln ”Inledande krig mot Burma (1538”)). Detta berodde på en överraskande siamesisk attack på Tavoy (Dawei).

Enligt burmesiska källor skall siameserna ha erövrat Tavoy i januari 1547, vilket blev inledningen på nya krig mellan Burma och Siam. Senare under året skall burmesiska styrkor, under ledning av vicekung Saw Lagun Ein av Martaban (r. maj 1441-maj 1450), ha återerövrat den övre delen av Tenasserimkusten ner till Tavoy.

Kung Tabinshwehti av Burma anföll sedan Siam tidigt under 1549. Men här finns det källor som säger att han anföll i oktober 1548 och en annan som talar om åren 1547-1548.

Burmeserna skall, enligt siamesiska källor, ha gått över gränsen med 300 000 man, 3 000 hästar och 700 elefanter.

Dessa tal låter väldigt stora, men vår gamle vän Pinto låter sig inte nöjas med detta. Han drar till med 800 000 man, 40 000 hästar och 5 000 elefanter! Dessutom påstår han att burmeserna hade 1 000 kanoner som drogs av 1 000 spann bufflar och noshörningar(!?). Men även Wyatt menar att armén kan ha varit enorm och omfattat flera hundra tusen man.

Den burmesiska armén kom till Siam via Martaban och hade marscherat över bergen via passet Phra Chedi Sam Ong (de Tre pagodernas pass). Detta tidigare omtalade pass låg mellan Moulmein och Tavoy och var det pass som låg närmast Ayutthaya.

Då kung Chakkraphat fick vetskap om invasionen lät han mobilisera sina styrkor och samlade dem vid Suphanburi strax väster om Ayutthaya.

Då Tabinshwehti och hans armé kom fram till Kanchanaburis stadsmur upptäckte de att siameserna evakuerat staden och lämnat den fullständigt öde. Han fortsatte därefter sin marsch österut och intog bland annat byarna Ban Thuan บ้านทวน, Kaphang Tru กะพังตรุ och Chorakhe Sam Phan จรเข้สามพัน.

Tabinshweti lät nu dela upp sin armé i tre delar och den första kommenderades av hans svåger Bayinnaung (Burengnong) บุเรงนอง, den andra av hans svärson vicekungen av Prome, Thado Dhamma Yaza I (Thado Thammaracha I) ตะโดธรรมราชาที่ 1 (r. 1542-30 ap ril 1550), och den tredje av guvernören av Bassein.

Burmeserna fortsatte sedan sin framryckning och erövrade den gamla staden U Thong och byarna Don Rakhang ดอนระฆัง och Nong Sarai หนองสาหร่าย och närmade sig Suphanburi. Då burmeserna var framme vid Suphanburi genomförde de en attack som försvararna inte kunde stå emot och siameserna retirerade mot Ayutthaya.

Tabinshwehti beordrade sin armé att bege sig i sydöstlig riktning utmed två kanaler och korsade Chaophrayafloden nära Phong Phaeng พงแพง. I juni slog hans armé läger omedelbart norr om Ayutthaya på ett fält vid namn Lumpli (Thung Lumphli) ทุ่งลุมพลี. Enligt en källa kunde befolkningen se burmeserna från Ayutthayas stadsmur.

Ayutthaya blev sedan, enligt Pinto som själv hävdar att han var där, belägrad i nästan fyra månader. Striderna blev ytterligt hårda och vid flera tillfällen var det nära att burmeserna lyckades ta sig in i staden. Kung Chakkraphat skrev under belägringen till Maha Thammaracha i Phitsanulok och bad om hjälp.

Tidigt i februari beslöt sig Chakkraphat för att lämna huvudstaden med sina styrkor för en kontraattack mot Tabinshwehti för att testa burmesernas styrka.

Bland de kungliga var det inte bara kung Chakkraphat och hans söner som ville delta i denna kontraattack. Hans hustru, drottning Suriyothai, och en av hans döttrar, prinsessan Boromdhilok (Phra Boromdilok) พระบรมดิลก (?-3 februari 1549), ville också vara med. Kungen motsatte sig först detta men gav till sist med sig.

Utklädda till män, sittande på samma elefant, slogs drottningen och prinsessan därefter sida vid sida med männen. Kungaparets båda söner prins Ramesuan och prins Mahin มหิน (1539-1569) deltog också med sina elefanter.

Under striderna blev kung Chakkraphat inblandad i en duell med vicekungen av Prome och hamnade i ett utsatt läge. Hans elefant råkade i panik och flydde och vicekungen förföljde honom.

Drottning Suriyothai kastade sig då emellan med sin elefant, men hon blev dödad av vicekungens spjut och föll död till marken. Även dottern Boromdhilok sårades dödligt.

Prinsarna Ramesuan och Mahin tog sig sedan fram till vicekungen och lyckades driva bort honom och hans styrka. Därefter bärgade de sin mammas och sin systers döda kroppar och tog med dem till Ayutthaya. Chakkraphat fick samlat sin armé och retirerade under god ordning tillbaka till huvudstaden.

Suriyothai betraktas efter denna händelse som en av den thailändska historiens största hjältinnor. Mängder av tavlor har målats för att visa hennes hjältemod och många dikter har skrivits till hennes ära.

2003 hade en mycket påkostad thailändsk film om hennes livsöde premiär. Filmen heter kort och gott Suriyothai. Denna nationalromantiska berättelse om drottningens öde har starkt ifrågasatts av flera historiker och några menar att hela historien är fri fantasi.

Filmens regissör var prinsen Chatrichalerm Yukol (Mom Chao Chatrichaloem Yukhon) หม่อมเจ้าชาตรีเฉลิม ยุคล (29 november 1942-).

Den burmesiska krönikan nämner heller inget om att vicekungen av Prome skulle ha varit inblandad i någon duell sittandes på sin elefant.

Det visade sig snart att burmesernas armé var dåligt utrustad och soldaterna plågades av regntiden. Samtidigt kom det nyheter om att Maha Thammaracha stod klar att marschera iväg från Phitsanulok med en stor armé. Dessutom fick burmeserna nyheter om oroligheter i sitt eget rike och Tabinshwehti beslöt sig då för att dra sig tillbaka.

Men siamesiska bakhåll under reträtten åsamkade burmeserna stora förluster. Men även burmeserna ordnade bakhåll och ett av dessa i Kamphaengphets närhet blev speciellt lyckosamt då burmeserna hade den stora turen att fånga Maha Thammaracha och kung Chakkraphats två söner Ramesuan och Mahin.

Kung Chakkraphat vädjade om att de skulle friges och kung Tabinshwehti gick med på detta, men på två villkor. För det första skulle den burmesiska armén få lov att dra sig tillbaka oantastad och för det andra ville Tabinshwehti ha två bestämda elefanter av siameserna.

De två elefanterna överlämnades också till burmeserna, men var så svåra att kontrollera att de skapade stor oreda i den burmesiska armén. Därför återlämnades de faktiskt till siameserna och burmeserna vände tomhänta hem genom passet Mae Lamao (Dan Lamao) ด่านแม่ละเมา. Detta pass ligger i den nuvarande provinsen Tak i distriktet Mae Sot.

Härefter började ett slags kallt krig mellan de två rikena.

Den holländske historikern Barend Jan Terwiel (24 november 1941-) är inte riktigt överens med ovanstående beskrivning av vad som hände efter burmesernas attack på Ayutthaya. Han menar istället att det som jag berättat här ovan är en nationalistisk förskönad bild, som uppstått relativt nyligen.

Siameserna stod visserligen emot belägringen av Ayutthaya, men enligt Terwiel och de burmesiska krönikorna fick kriget betydligt allvarligare konsekvenser för siameserna än det jag berättat här ovan.

De burmesiska krönikorna berättar att Ayutthaya belägrades i över en månad. Men då siameserna fick hjälp av sina portugisiska legosoldater med kanoner och andra moderna vapen lyckades man inte inta staden.

Burmeserna drog sig därefter tillbaka, men under de sammandrabbningar som följde efter belägringen drabbades siameserna av allvarliga nederlag. Burmeserna lyckades lägga beslag på ett stort antal elefanter och hästar samt stora mängder vapen och ammunition.

Enligt de burmesiska krönikorna begav sig kung Chakkraphat till burmesernas läger där han bad om att Maha Thammaracha och hans två söner skulle friges. I utbyte erbjöd han sig att svära den burmesiske kungen trohet och årligen förse honom med 30 stridselefanter, en stor mängd silver och intäkterna från hamnen i Tenasserim.

Tabinshwehti accepterade erbjudandet och för att visa vem som var herre tog han med sig två vita elefanter från Siam.

Vilken version av ovanstående händelser som är den mest troliga får du själv avgöra. Kanske ligger sanningen någonstans där emellan.

Under de följande åren blev Maha Thammaracha faktiskt självständig i Phitsanulok. Han hade fått två söner med kung Chakkraphats dotter och hos dessa söner fanns det blod från både Phra Ruang- och U Thong-kungarna.

Kung Chakkraphat hade nu fått en föraning om vad som kunde väntas i framtiden. Klokt nog använde han de kommande åren att förbereda sig för hotet från väster. Tidigt 1550 revs Ayutthayas gamla lermur, som byggts under Ramathibodi I, och ersattes av en tegelmur. Muromgärdade fort byggdes också utmed stadsmuren.

Prins Damrong menar att forten Pom Phet ป้อมเพชร (i sydöst) och Pom Sat Kop ป้อมซัดกบ (i nordväst) byggdes under kung Chakkraphats regeringstid, kort tid efter det burmesiska anfallet 1549. Pom Phet var det viktigaste fortet och skyddade hamnen, där utländska fartyg var tvungna att ankra upp för inspektion och lossning.


(Pom Phet)

Pom Phet låg där floderna Pa Sak och Chaophraya strålade samman och på östra sidan av en kanal vid namn Nai Kai (Khlong Nai Kai) คลองในไก่. Det ursprungliga fortet var cirkulärt till formen och byggdes förmodligen med hjälp av portugisisk vägledning. Arkeologiska undersökningar pekar mot att de ursprungliga väggarna var upp till 6.5 meter tjocka bestående av tegel och laterit ศิลาแลง.

Dessutom lät Chakkraphat gräva ännu en yttre vallgrav, känd som Khlong Maha Nak คลองมหานาค, för att skydda stadens norra del. Därefter uppgav han en del gränsstäders försvar, som han ansåg alltför svåra att försvara, samtidigt som andra mera lättförsvarade städer i provinsen befästes ytterligare.


(Khlong Maha Nak)

Militärkommandot omorganiserades, han granskade registret över män som stod till förfogande för militärtjänst och han utökade och förbättrade flottan med en ny typ av småbåtar som var lämpliga att användas på floderna.

Städerna Nonthaburi นนทบุรี, Nakhon Chai Si นครชัยศรี och Tha Chin ท่าจีน grundades under denna tid för att tjäna som rekryteringscentra.


(Karta över provinsen Nonthaburi)

Namnet Tha Chin ändrades till Sakhonburi สาครบุรี då staden grundades 1548. Sedan ändrades namnet till Mahachai มหาชัย 1704 och sedan till det nuvarande namnet Samut Sakhon สมุทรสาคร av kung Mongkut. Men lokalt används ännu idag namnet Mahachai.


(Karta över provinsen Samut Sakhon)

Tabinshwehti hade deprimerad återvänt till Burma 1549 och hade dessutom hamnat i ”dåligt sällskap.” En portugis vid namn Diogo Soares ดิโอโก้ โซอารืช hade lockat honom att dricka alldeles för mycket starka drycker och snart blev han helt oduglig att regera.

1549 revolterade en monprins vid namn Smim Htaw (Samin Tho) สมินธอ. Han var för övrigt en bror till den tidigare kungen Takayutpi. Tabinshwehti gav sin svåger Bayinnaung uppdraget att ta itu med honom.

Då Bayinnaung var ute och jagade Smim Htaw blev Tabinshwehti plötsligt lönnmördad den 30 april 1550 av en annan monprins och nära rådgivare.

Denne monprins lät därefter utropa sig till kung Smim Sawhtut av Pegu (Samin Sothut) สมินสอธุท (r. mitten av juni 1550-augusti 1550). Men den jagade Smim Htaw samlade en armé som besegrade och lät halshugga Smim Sawhtut nära Pegu.

Smim Htaw lät nu utropa sig till ny kung (r. augusti 1550-12 mars 1552). Men hans självständiga monrike och hans karriär blev tämligen kort då Bayinnaung lyckades störta honom. Smim Htaw flydde, men efter ett år på flykt lyckades man fånga honom. Han fördes till Pegu där han blev avrättad den 27 mars 1553.

Detta fick till följd att även andra monregenter kapitulerade, men Bayinnaung kunde ändå inte förhindra att Burma återigen splittrades i flera småstater.

Bayinnaung Kyawhtin Nawrahta (Phra Chao Burengnong Kayodin Noratha) พระเจ้าบุเรงนองกะยอดินนรธา (r. 30 april 1550-10 oktober 1581) som blev ny kung i Toungoodynastin fick kämpa för att behålla tronen och tvingades slå ner flera uppror bland den tidigare kungens släktingar och bland monpartisaner.

(Alternativ regeringstid; 1551-9 november 1581.)

Wikipedia säger att Bayinnaung var född den 16 januari 1516 och att han dog den 10 oktober 1581. En källa anger Bayinnaungs död till den 12 november 1581.

Bayinnaung är i Thailand även känd som Segraren i tio riktningar (Phra Chao Chana Sip Thit) พระเจ้าชนะสิบทิศ och liksom sin föregångare valde även han Pegu till huvudstad. Som kuriosa kan nämnas att tailegenden påstår att Bayinnaung hade en svart tunga.

Bayinnaung visade sig vara bättre organiserad och mera aggressiv än Tabinshwehti hade varit. Hans väldisciplinerade stora armé, som skickades mot shanernas Ava 1554, hade inga större svårigheter att kuva Övre Burma och Ava.

1555 hade han återigen fått kontroll över större delen av Burma, vilket omfattade Toungoo, Prome, Pegu och Ava. Han fortsatte sedan med en kampanj mot shanstaterna i slutet av 1550-talet och Hsenwi och Kengtung blev vasallstater.

Dessa erövringar gav honom inte bara ära. Förutom värdefull tribut och tvångskommenderad arbetskraft fick han en strategisk position vid taivärldens norra flank som satte ytterligare press på Ayutthaya.


Stavningsvarianter;

Kaphang Tru; Kaphan Tru.

Bayinnaung Kyawhtin Nawrahta; Braginoco (Brachinnokho) บราจินโนโค่, Phra Chao Bureng Nong, Phra Maha Thammaracha Chang Phüak พระมหาธรรมราชาช้างเผือก, Poeng Phawa Min Taya (av Pegu), ตะละพะเนียเธอเจาะ, เซงพะยูนีมยาตะเกง ภะวะเชงเมงตะยาจีพะยา.

Nong Sarai; Mong Sarai (felaktigt), Nong Sa Rai, Nongsarai, Nohng Sarai.

Mae Lamao; Mehlamo, Melamo, Mae Low.

Laterit; Mae rang แม่รัง.

Nonthaburi; Nontaburi.

Nakhon Chai Si; Nakhon Chaisri, Nakorn Chaisri, Nakhon Chaisi.

Tha Chin; Tachin, Thajeen.

Sakhonburi; Sakhon Buri.

Samut Sakhon; Samut Sakorn.

Smim Htaw; Saming Taorama สมิงเตารามะ, Saming Tho สมิงทอ.

Diogo Soares; Diego Suarez, Diego Suárez, Diego Soares de Melo ดิโอโก้ โซอารืช เดอ เมลู, Diogo Soares de Albergaria.

Smim Htaw; Saming Taorama สมิงเตารามะ.

Smim Sawhtut; (Saming Sohasut) สมิงสอหะสุต av Pegu.

Bayinnaung Kyawhtin Nawrahta; Braginoco (Brachinnokho) บราจินโนโค่, Phra Chao Burengnong พระเจ้าบุเรงนอง, Phra Chao Bureng Nong, Phra Chao Burengnong Kayodin Noratha พระเจ้าบุเรงนองกะยอดินนรธา, Phra Maha Thammaracha Chang Phüak พระมหาธรรมราชาช้างเผือก, Poeng Phawa Min Taya (av Pegu), ตะละพะเนียเธอเจาะ, เซงพะยูนีมยาตะเกง ภะวะเชงเมงตะยาจีพะยา.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-06-02, 21.03
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.