I den föregående artikeln har jag berättat om problemen med tronföljden i Lan Na och nu blandade sig också Burma i leken. Det började med att shanprinsen av Hsenwi skickade en armé mot Chiang Mai för att straffa Saen Dao för mordet på Ket Chettharat. Saen Dao lyckades samla försvarare i huvudstaden Chiang Mai och efter tre dagars försök att inta staden gav armén från Hsenwi upp.

Generalen som ledde styrkorna från Hsenwi, Muen Hua Khian หมื่นหัวเคียน, slog därefter läger vid Lamphun. Enligt en källa skickade han den 25 juni 1545 budbärare till kung Chairacha i Ayutthaya för att be om hjälp med att erövra Chiang Mai. Kung Chairacha gjorde sig genast beredd att tåga mot Chiang Mai, men innan han var klar med förberedelserna lyckades de adliga från det tidigare nämnda mötet vid Chiang Saen ta sig in i Chiang Mai.

Väl där avrättade de omedelbart Saen Dao och hans följeslagare. Medan de väntade på sin kandidat, prins Setthathirath från Lan Xang, regerade hans mormor Chiraprapha som tillfällig regent eller drottning.

En källa säger att kung Chairacha nådde fram till Chiang Mai i juni 1545 och slog läger utanför Chiang Mai. Detta stämmer emellertid dåligt tidsmässigt med det jag skrivit här ovan. Drottning Chiraprapha låtsades nu att hon trodde att Chairacha kommit för att visa sin respekt för hennes döde far. Hon lät därför några av sina officerare eller ämbetsmän att möta kungen och erbjuda honom gåvor.

Chiraprapha tackade Chairacha för att han kommit och bjöd in honom för att delta i begravningsceremonierna. Chairacha sägs då ha menat att det skulle vara ett dåligt omen, då han bjudits in att medverka i begravningsceremonierna, om han fullföljde sina planer om en attack på staden. Prinsessans diplomati hade därmed segrat och i stället för ett anfall skänkte Chairacha 5 000 silverstycken, som skulle användas för att bygga ett monument över kung Ket Klao. Längre fram skulle Chairacha ändå attackera Chiang Mai, men Chiraprapha hade vunnit en viktig andningspaus.

Enligt Chiang Mais krönika återvände Chairacha etappvis hem till Ayutthaya, men det finns källor som säger att Chairacha omringade Chiang Mai och att han efter stora förluster tvingades retirera i september 1545. Detta stämmer inte tidsmässigt med det jag skrivit här nedan.

Kung Chairacha hade inte varit borta länge från Chiang Mai då prins Mekuti av Mong Nai, med hjälp av prinsen av Yawnghwe (Yongchawe) ยองชเว, invaderade delar av Chiang Mais territorium. Mekuti hade tidigare erbjudits tronen i Chiang Mai, då Saen Dao fortfarande hade makt och var i livet. Yawnghwe låg i den nuvarande Shanstaten i Burma.

I slutet av augusti 1545 nådde de två prinsarna fram till Chiang Mai, men staden försvarade sig tappert. Visserligen lyckades de få över en bambubro över vallgraven och man plundrade den norra delen av staden. I en kamp man mot man lyckades Chiang Mais försvarare driva ut fienden och gräva upp den jord som fienden försökte fylla igen vallgraven med. I oktober tvingades trupperna från Mong Nai att dra sig tillbaka. Den 14 oktober 1545 kom trupper från Lan Xang till Chiang Mai för att ta kontrollen över riket. Trupperna från Lan Xang leddes av Phraya Klang och Phraya Sura.

Möjligtvis kan de båda prinsarna ha bett kung Chairacha om hjälp för kungen beslöt sig ännu en gång för att skicka en armé mot Chiang Mai. Först skickade han i väg en flottstyrka ledd av guvernören av Phitsanulok mot Lamphun. En annan källa säger att Chairacha lät Muen Sukhothai หมื่นสุโขทัย ge sig upp med en flotta till Lamphun. Är han möjligen identisk med guvernören av Phitsanulok?

Efter resultatlösa förhandlingar anföll siameserna Lamphun natten den 4 december 1545. Siameserna tog sig in i Lamphun och brände delar av staden. Dagen efter kom kung Chairacha själv fram till Lamphun med sin armé och tillsammans med guvernören av Phitsanulok drog man vidare mot Chiang Mai.

Den 3 januari 1546 skickades presenter till drottning Chiraprapha av Chiang Mai och hennes två barn. Chiraprapha och hennes rådgivare hade under tiden rådslagit huruvida man skulle bekämpa siameserna eller motta dem som allierade. Drottningen bestämde sig till sist för det senare alternativet. Då Chiraprapha fick höra om anfallet på Lamphun ändrade hon sig och beslöt sig för att ta strid mot siameserna.

Därefter gick siameserna till attack mot västra delen av staden Chiang Mai den 19 januari 1546. Striderna gick dock inte som siameserna hade tänkt sig och efter tre dagars strider tvingades de retirera. Muen Kamphaengphet หมื่น กำแพงเพชร hade kommit till siamesernas undsättning utan att läget förbättrats. Siameserna drog sig därefter tillbaka till floden Pings östra sida.

Den 8 februari gjorde siameserna ytterligare ett försök att inta Chiang Mai. Denna gången anfölls den södra delen av staden, men man misslyckades återigen. Kung Chairacha beslöt sig för att dra sig tillbaka och på vägen därifrån fördärvade han några tempel och en mängd hus i närheten av huvudstaden.

Den 11 februari 1546 drog sig alla siamesiska styrkor hemåt. Omkring 30 000 siameser försökte ta sig hem nedför floden, men de blev förföljda av styrkor från Chiang Mai på sin väg söderut. Vid ett slag vid Wat Chiang Khang วัดเชียงขาง, i nuvarande Saraphi สารภี cirka 8 kilometer från Chiang Mai, led siameserna ännu ett nederlag och ett stort antal siameser togs tillfånga eller dödades.

(Distriktet Saraphi i provinsen Chiang Mai)

Siameserna fortsatte sin reträtt genom Mueang Li เมืองลี้ och Mueang Pom till Huai Hat ห้วยหาด. Mueang Li låg längst söderut i dagens provins Lamphun och blev 1917 ett distrikt med namnet Li ลี้. Mueang Pom och Huai Hat har jag för närvarande inte kunnat placera geografiskt.

(Distriktet Li i provinsen Lamphun)

Under sin fortsatta reträtt förföljdes siameserna av prinsen av Nan, Yi Mangkala (Yi Mangkhala) ยีมังคละ, assisterad av trupper från Chiang Mai och Lampang. De hann ifatt de retirerande siameserna och tillfogade dem ytterligare stora förluster. Guvernörerna av Kamphaengphet och Phichai พิชัย dödades under dessa strider. Längre söderut hade Chiang Mai ytterligare en armé som väntade i bakhåll. Denna tredje attack påstås ha kostat siameserna tre generaler, 10 000 man och 3 000 båtar. Efter dessa förkrossande nederlag lyckades kung Chairacha till sist ta sig hem till Ayutthaya.

En portugis vid namn Fernao Mendes Pinto เฟอเนา เมนเดส ปินโต (cirka 1509-1583) hävdar att han själv var med under kung Chairachas andra fälttåg mot Chiang Mai. Detta är emellertid fri fantasi och hans berättelser bygger på vad andra berättat för honom. Han talar om 40 000 hästar och 4 000 elefanter! Denna grova överdrift gör honom inte speciellt trovärdig. Pinto kommer att dyka upp med fler fantastiska ”ögonvittnesskildringar” längre fram.

(Fernao Mendes Pinto)

I juli 1546 anlände kung Setthathirath (r. 17 juli 1546-20 augusti 1547) av Lan Xang till sitt rike Chiang Mai där han välkomnades på tronen. En källa säger att han anlände tillsammans med sin mor Phra Nang Yot Kham Thip. Det finns andra källor som säger att han anlände med sin far, Lan Xangs nio högsta ämbetsmän, 300 000 följeslagare, 2 000 elefanter och en armé på 200 000 man! Detta är naturligtvis en oerhörd överdrift då en sådan mängd personer skulle vara mer eller mindre omöjligt att förse med mat.

Den väldiga processionen från Lan Xang passerade Chiang Saen och Chiang Rai där man stannade i nio dagar för ceremonier och firande innan man fortsatte till Chiang Mai. I denna källa verkar det som om han kom fram 1547. Efter att ha lämnat sin son i Chiang Mai återvände Phothisarath till Lan Xang. Under hemresan slog han och hans ministrar läger på olika ställen där de roade sig med att fånga vilda elefanter. De skall enligt källorna ha fångat 2 000!

Då Setthathirath befann sig i Chiang Mai skickade kung Tabinshwehti en delegation till Chiang Mai där han föreslog en allians mellan Burma och Chiang Mai mot Ayutthaya. När alliansen var klar skulle man gemensamt attackera Ayutthaya. Av någon anledning valde Setthathirath att förhala det hela genom att skicka en delegation bestående av tre ämbetsmän till Toungoo för att utvärdera allianserbjudandet och sedan avlägga rapport till honom. Någon ny allians blev därefter inte av. Du kan läsa mera om Setthathirath och hans öde längre fram i artikeln ”Setthathirat återvänder till Lan Xang.”