Kung Borommaracha II skall ha drabbats av en allvarlig sjukdom under ännu ett fälttåg mot Chiang Mai. Han skall ha blivit så sjuk att han dog i fält 1448 och armén återvände till Ayutthaya. Detta fälttåg är dock inte nämnt i Chiang Mais krönika. Borommaracha II:s 17-årige son prins Ramesuan blev nu kung med titeln Somdet Phra Ramesuan Borommatrailokkanat Bophit สมเด็จพระราเมศวรบรมไตรโลกนาถบพิตร (r. 1448-1488). Han benämns dock ofta kung Trailokkanat ไตรโลกนาถ eller Trailok ไตรโลก, vilket får betraktas som en lättnad!

Han var den förste tairegenten som hade blod från både kungarna av Ayutthaya och Sukhothai. Hans mor var som tidigare nämnt en dotter till Maha Thammaracha III eller IV av Sukhothai, som i sin tur var en direkt ättling till Ramkhamhaeng. Detta minskade en eventuell rivalitet mellan de båda områdena.

Den nye kungen var mycket religiöst intresserad. Det första han gjorde var att bygga om sin föregångares paviljonger till ett tempel och lät bygga nya paviljonger för världsligt bruk. Det blev sedan tradition efter en kungs död att göra om paviljongen, där den tidigare kungen bott, till ett kapell eller tempel. Därefter lät han kremera Ayutthayas grundares balsamerade kropp, den gamle kung Ramathibodi, och byggde en stupa till hans ära. I denna förvarades kungens aska och det byggdes också ett tempel på den plats där han kremerats.

Fram till 1400-talet kunde inte ens de starkaste taifurstendömena utöva effektiv kontroll över mer än de områden som låg nära huvudstäderna. Administrationen och rättsväsendet, som grundlagts av rikets förste härskare, Ramathibodi, utvecklades dock vidare av kung Trailok. Före kung Trailok hade Siams provinser styrts som små självständiga stater, under prinsar eller högre ämbetsmän med egna arméer, och de skötte sin egen ekonomi och sina inre angelägenheter och visade bara obetydlig underkastelse mot de centrala myndigheterna.

Kung Trailok gjorde de första försöken att centralisera staten och lånade idéer från khmererna och delade byråkratin i två stora delar. Dessa delades senare i ett antal ministerier eller departement, som i sin tur delades i sektioner och undersektioner och han gav höga titlar till de viktigaste ämbetsmännen.

Det utsågs två chefsministrar (akkhara maha senabodi) อัครมหาเสนาบดี. Den första titulerades samuhakalahom (samuha-kalahom) สมุหกลาโหม och var i första hand ansvarig för militära ärenden och den andre titulerades samuhanayok สมุหนายก (samuha-nayok) och var främst ansvarig för civila ärenden. Samuhakalahoms ministerium kallas också kalahom กลาโหม och samuhanayoks för mahatthai มหาดไทย.

Senare blev kalahom en rent militär post och därför har man antagit att det alltid varit så. Under Ayutthayaperioden fram till tidig Bangkokperiod var kungens samtliga ministrar engagerade i både militärt och civilt arbete samtidigt. Den civila administrationen, mahatthai, bestod liksom under Ramathibodis tid av fyra ministerier (krom). Ledarna för dessa ministerier titulerades Senabodi เสนาบดี. Den här typen av administration kallades chatusadom จตุสดมภ์ på thai.

Man får bara inte förledas att tro att kung Trailok skapade en modern centraliserad stat. Den fortsatte att vara bräcklig på många sätt och kontakten mellan de styrande och folket var liten. Regeringen hade inget begrepp om offentlig service och i den mån det fanns någon begränsades denna till det absolut nödvändigaste för ett drägligt liv. Dessutom levde alla landets fria män, phrai ไพร่ i en slags livegenskap eller som trälar.

Alla vuxna män var tvungna att registrera sig som kungens män (phrai luang) ไพร่หลวง på ett regeringskontor, departement eller hos någon framstående medlem av kungahuset, som kallades krom กรม. Alternativt registrera sig hos en adelsman med titeln Mun Nai มูลนาย eller Chao Khun Mun Nai เจ้าขุนมูลนาย, som privata trotjänare (phrai som) ไพร่สม.

Dessa phrai hade vid den här tiden skyldighet att utföra sex månaders arbete för hovet, göra militärtjänst och betala skatt. Detta tvångsarbete kallades senare corvéearbete av européerna, som på svenska kallas för hoveri (raeng ngan ken) แรงงานเกณฑ์ eller hoveriarbete. Det finns dock källor som säger att systemet med hoveri inte fanns förrän 1518!

Andra källor säger att en phrai var tvungen att tjänstgöra för sin överordnade under tre månader varje år. En phrai suay ไพร่ส่วย var en man som i stället för hoveriarbete kunde betala för sig in natura, oftast med boskap. De som registrerades för militärtjänst kallades phrai tahan ไพร่ทหาร.

Hoveriarbetet kunde bestå av byggnadsuppdrag och dessa organiserades och samordnades av ämbetsmän utsedda av regimen. Ämbetsmännen var ansvariga för att hålla reda på undersåtarna och ställa dem till rådighet då så behövdes. Adeln såg också till att utnyttja hoveriarbetarna.

Den obligatoriska militärtjänsten för de fria männen omfattade alla mellan 18 och 60 år, men vanligtvis behövde man bara göra militärtjänst då det var krigstider. Förutom detta betalade de en mindre skatt i form av ris och andra produkter. De buddhistiska munkarna liksom adeln var befriade från hoveriarbete och munkar behövde heller inte göra militärtjänst.

Liksom i Sydostasiens övriga länder förekom det vid denna tid också slaveri i Trailoks Siam. Livet var ofta så hårt för bönderna att de ibland frivilligt föredrog en tillvaro som slavar. Det fanns enligt en källa sju olika kategorier av slavar.

Först hade vi slavar som föddes som barn till slavar, samt barn som såldes som slavar av sina föräldrar och en del lät sig, som ovan omtalat, frivilligt säljas till skuldslaveri. En annan kategori slavar, som utgjorde majoriteten, var krigsfångarna. Dessa tillhörde kungen, eller den som tagit dem tillfånga, och de kunde ges bort eller säljas. Barn till det vi kan kalla hushållsslavar (that nai ruean bia) ทาสในเรือนเบี้ย var i princip dömda att förbli slavar till evig tid, då priset de behövde betala för att bli frigivna var extremt högt.

Livet som slav var dock inte alltid så hårt som man kan tro. En dåligt behandlad slav kunde ju inte ge sin herre god service och slavar såldes faktiskt sällan vidare utan deras eget medgivande. Majoriteten av slavarna var krigsfångar, men det var inte någon skam i sig själv att vara slav. Liksom grekiska slavar hade blivit romarnas lärare blev khmerslavarna siamesernas.

Naturligtvis var det inte alltid så lätt att upprätthålla detta samhällssystem och folk försökte naturligtvis undgå sina plikter på olika vis. En del undgick som sagt sina plikter genom att bli slavar, medan andra flydde till områden som inte kontrollerades av Ayutthaya, eller helt enkelt bara ut i vildmarken. Sättet som Ayutthayas regenter behandlade sina undersåtar på stod i skarp kontrast till hur det varit i Sukhothai och andra taistater i norr. Den byråkratiska kontrollen över folket gav Ayutthaya vissa fördelar över sina grannar.