Ayutthaya - Konungariket Ayutthaya
Highslide JS
Kung Trailok
Kung Trailok (r. 1448-1488)

Kung Borommaracha II skall ha drabbats av en allvarlig sjukdom under ett fälttåg mot Chiang Mai. Men heller inte detta fälttåg är nämnt i Chiang Mais krönika. Han skall ha blivit så sjuk att han dog i fält 1448 och armén återvände till Ayutthaya.

Borommaracha II:s 17-årige son prins Ramesuan blev nu kung med titeln Somdet Phra Ramesuan Borommatrailokkanat Bophit สมเด็จพระราเมศวรบรมไตรโลกนาถบพิตร (r. 1448-1488). Han benämns dock ofta kung Trailokkanat ไตรโลกนาถ eller Trailok ไตรโลก, vilket får betraktas som en lättnad!

Han var den förste tairegenten som hade blod från både kungarna av Ayutthaya och Sukhothai. Hans mor var som tidigare nämnt en dotter till Maha Thammaracha IV av Sukhothai, som i sin tur var en direkt ättling till Ramkhamhaeng. Detta minskade en eventuell rivalitet mellan de båda områdena.

Den nye kungen var mycket religiöst intresserad. Det första han gjorde var att bygga om sin föregångares paviljonger till ett tempel och lät bygga nya paviljonger för världsligt bruk. Det blev sedan tradition efter en kungs död att göra om paviljongen, där den tidigare kungen bott, till ett kapell eller tempel.

Därefter lät han kremera Ayutthayas grundares balsamerade kvarlåtenskaper, den gamle kung Ramathibodi, och byggde en stupa till hans ära. I denna förvarades kungens aska och det byggdes också ett tempel på den plats där han kremerats.

Fram till 1400-talet kunde inte ens de starkaste taifurstendömena utöva effektiv kontroll över mer än de områden som låg nära huvudstäderna. Men administrationen och rättsväsendet, som grundlagts av rikets förste härskare, Ramathibodi, skulle komma att utvecklas vidare av kung Trailok.

Före kung Trailok hade Siams provinser styrts som små självständiga stater, under prinsar eller högre ämbetsmän med egna arméer, och de skötte sin egen ekonomi och sina inre angelägenheter och visade bara obetydlig underkastelse mot de centrala myndigheterna.

Kung Trailok gjorde de första försöken att centralisera staten och lånade idéer från khmererna och delade byråkratin i två stora delar. Dessa delades senare i ett antal departement, eller ministerier, som i sin tur delades i sektioner och undersektioner och han gav höga titlar till de viktigaste ämbetsmännen.

Det utsågs två chefsministrar (akkhara maha senabodi) อัครมหาเสนาบดี. Den första titulerades samuhakalahom สมุหกลาโหม och var i första hand ansvarig för militära ärenden och den andre titulerades samuhanayok สมุหนายก och var främst ansvarig för civila ärenden. Samuhakalahoms ministerium kallas också kalahom กลาโหม och samuhanayoks för mahatthai มหาดไทย.

Senare blev kalahom en rent militär post och därför har man antagit att det alltid varit så. Men under Ayutthayaperioden fram till tidig Bangkokperiod var kungens samtliga ministrar engagerade i både militärt och civilt arbete samtidigt.

Den civila administrationen, mahatthai, bestod av liksom under Ramathibodis tid av fyra fyra departement (krom). Ledarna för dessa ministerier titulerades senabodi เสนาบดี. Den här typen av administration kallades chatusadom จตุสดมภ์ på thai.

Man får bara inte förledas att tro att kung Trailok skapade en modern centraliserad stat. Den fortsatte att vara bräcklig på många sätt och kontakten mellan de styrande och folket var liten. Regeringen hade inget begrepp om offentlig service och i den mån det fanns någon begränsades denna till det absolut nödvändigaste för ett drägligt liv. Dessutom levde alla landets fria män, phrai ไพร่ i en slags livegenskap eller trältillvaro.

Alla vuxna män var tvungna att registrera sig som kungens män (phrai luang) ไพร่หลวง på ett regeringskontor, departement eller hos någon framstående medlem av kungahuset, som kallades krom กรม. Alternativt registrera sig hos en adelsman med titeln Mun Nai มูลนาย eller Chao Khun Mun Nai เจ้าขุนมูลนาย, som privata trotjänare (phrai som) ไพร่สม.

Dessa phrai hade vid den här tiden skyldighet att utföra sex månaders arbete för hovet, göra militärtjänst och betala skatt. Detta tvångsarbete kallades senare corvéearbete av européerna, som på svenska kallas för hoveri (raeng ngan ken) แรงงานเกณฑ์ eller hoveriarbete. Men här säger andra källor att systemet med hoveri först kom till 1518!

Andra källor säger att en phrai var tvungen att tjänstgöra för sin överordnade under tre månader varje år. En phrai suay ไพร่ส่วย var en man som istället för hoveriarbete kunde betala för sig in natura, oftast med boskap. De som registrerades för militärtjänst kallades phrai tahan ไพร่ทหาร.

Hoveriarbetet kunde bestå av byggnadsuppdrag och dessa organiserades och samordnades av ämbetsmän utsedda av regimen. Ämbetsmännen var ansvariga för att hålla reda på undersåtarna och ställa dem till rådighet då så behövdes. Adeln såg också till att utnyttja hoveriarbetarna.

Den obligatoriska militärtjänsten för de fria männen omfattade alla mellan 18 och 60 år, men vanligtvis behövde man bara göra militärtjänst då det var krigstider. Förutom detta betalade de en mindre skatt i form av ris och andra produkter. De buddhistiska munkarna liksom adeln var befriade från hoveriarbete och munkar behövde heller inte göra militärtjänst.

Liksom i Sydostasiens övriga länder förekom det också slaveri i Trailoks Siam. Men livet var ofta så hårt för bönderna att de ibland frivilligt fördrog en tillvaro som slavar. Det fanns olika kategorier slavar. Först hade vi slavar som föddes som barn omtalat, frivilligt säljas till skuldslaveri. En annan kategori slavar, som utgjorde majoriteten, var krigsfångarna. Dessa tillhörde kungen, eller den som tagit dem tillfånga, och de kunde ges bort eller säljas.

Barn till det vi kan kalla hushållsslavar (that nai rüan bia) ทาสในเรือนเบี้ย var i princip dömda att förbli slavar till evig tid, då priset de behövde betala för att bli frigivna var extremt högt.

Livet som slav var dock inte alltid så hårt som mantill slavar, samt barn som såldes som slavar av sina föräldrar och en del lät sig, som ovan kan tro. En dåligt behandlad slav kunde ju inte ge sin herre god service och slavar såldes faktiskt sällan vidare utan deras eget medgivande. Det var inte någon skam i sig själv att vara slav och liksom grekiska slavar som blivit romarnas lärare blev khmerslavarna siamesernas.

Naturligtvis var det inte alltid så lätt att upprätthålla detta samhällssystem och folk försökte naturligtvis undgå sina plikter på olika vis. En del undgick som sagt sina plikter genom att bli slavar, medan andra flydde till områden som inte kontrollerades av Ayutthaya, eller helt enkelt bara ut i vildmarken.

Sättet som Ayutthayas regenter behandlade sina undersåtar på stod i skarp kontrast till hur det varit i Sukhothai och andra taistater i norr. Men den byråkratiska kontrollen över folket gav Ayutthaya vissa fördelar över sina grannar.

Kung Trailok reglerade också det som kallas sakdina-graderna (rabop sakdina) ระบบศักดินา eller sakdina-systemet och ändringarna trädde i kraft 1454. Sakdina-graderna stammade från taifolkens tidiga historia. Ämbetsmännen i riket, både civila och militära, fick inga löner och systemet fastslog storleken av hur mycket man fick använda sig av kungens mark beroende på var och ens personliga status.

Eftersom en högre titel innebar högre status och därmed mera mark gällde det naturligtvis att hålla sig väl med kungen. Den som kungen inte var nöjd med kunde degraderas och omvänt kunde den som skötte sitt ämbete till kungens belåtenhet tilldelas en högre grad och därmed mera mark och anseende. Detta sätt att avlöna rikets olika befattningshavare var en väl fungerande metod för kungen att behålla kontrollen över allt och alla. Ingen ville riskera att äventyra den gunst man uppnått hos kungen.

Ämbetsmännen ”avlönades” därför vid denna tid med disponibel mark, innan löner så småningom infördes under senare delen av 1800-talet. Det förväntades också att ämbetsmännen skulle kunna försörja sig på vad jorden gav dem och i praktiken innebar sakdina-graderna att ingen skulle behöva svälta.

Böter och straffens storlek i domstolarna avgjordes också av en mans sakdina-grad. Det betraktades som betydligt allvarligare om en bonde begick en olaglig handling mot en ämbetsman än vice versa.

Från att i början ha representerat faktiska risfält uppmätta i rai ไร่ (1 rai = 1 600 kvadratmeter) upphörde detta under 1400-talet. För nu hade även munkar, husfruar, slavar och kinesiska handelsmän tilldelats sakdina.

Enligt en källa fanns det fyra klassindelningar av befolkningen; chao เจ้า eller chaonai เจ้านาย som tillhörde den kungliga familjen, adliga khun nang ขุนนาง, phrai ไพร่ (fria män) och that ทาศ (slavar).

Livegna eller trälar tilldelades mellan 5-25 på skalan beroende på vilken slags träl de var. Slavar tilldelades 5, yrkesmän i statlig tjänst fick 50 och lägre tjänstemän från 50 till 400. Över 400 började den byråkratiska överklassen. Överklassen utgjordes av allt från ämbetsmän som skötte mindre departement till de högsta ministrarna, med titlarna Chaophraya, som hade en rank på 10 000 na.

Högadeln fick samma status som de yngre medlemmarna i den kungliga familjen och prinsarna hade vanligtvis en hög rank som steg upp till 100 000 na för tronföljaren. Teoretiskt tillhörde allt land fortfarande kungen, men i praktiken utvecklade det sig snart till att jorden kom att ägas av de som brukade den.

Systemet förhindrades från att hårdna till ett strängt klassamhälle genom en arvslag som förutsatte att alla medlemmar av familjen skulle ärva en del av familjens välfärd och genom en lag som upplöste de kungliga adelstitlarna efter femte generation.

En son eller en dotter till en kung och en drottning fick den höga titeln Chao Fa เจ้าฟ้า, deras barn fick i sin tur den lägre titeln Phra Ong Chao พระองค์เจ้า, deras barn hamnade i sin tur ytterligare ett steg längre ner på skalan med titeln Mom Chao หม่อมเจ้า (förkortat M. C. มจ.), som betraktas som den sista egentliga kungliga titeln.

Deras barn ramlade vidare ner i systemet med titeln Mom Ratchawong (ofta skrivet Mom Rajawongse) หม่อมราชวงศ์ (förkortat M.R. ม.ร.ว. eller มรว.). Deras barn fick i sin tur titeln Mom Luang หม่อมหลวง (förkortat M.L. ม.ล.).

De två sista titelhållarna betraktas som "vanliga" medborgare där titlarna bara visar deras kungliga ursprung. Barn till en Mom Luang får ingen titel, men de har lov att lägga till na Ayutthaya ณ อยุธยา efter sitt efternamn som visar på deras kungliga ursprung.

Ett annat gammalt beprövat sätt för kungen att stärka sin ställning var att gifta bort sina döttrar till höga tjänstemän och då kungen vanligtvis hade många hustrur fanns det också ofta många döttrar. Dessa tjänstemän placerades sedan i avlägsna provinser där risk förelåg för oro eller uppror. Genom att på detta sätt knyta höga ämbetsmän till kungahuset kunde kungen räkna med obrottslig lojalitet. Men många ämbetsmän erbjöd också kungen sina egna döttrar i förhoppning om avancemang.

Medlemmarna från överklassen, som arbetade för regimen och uppnådde en hög ställning, fick en titel och ett nytt namn som passade till titeln. Om titeln ändrades fick personen också ofta ett nytt namn. Personens ursprungliga namn försvann och personen blev känd under sin titel. Titlarna var från topp till botten;

1. Somdet Chaophraya สมเด็จเจ้าพระยา. Denna höga titel har bara tilldelats fyra personer i Thailands historia och användes för första gången i slutet av 1700-talet.

2. Chaophraya เจ้าพระยา

3. Phraya พระยา eller Okya ออกญา

4. Phra พระ

5. Luang หลวง

6. Khun ขุน

7. Mün หมื่น

8. Phan พัน

9. Nai นาย. Denna sista titel saknas i en del källor.

Jag har även sett titlarna Thanai ทนาย och Chamün จมื่น. Men för närvarande kan jag inte förklara detta.

Det thailändska, eller siamesiska, systemet med titlar kan du studera genom att besöka de externa länkarna, ”Thailändska kungliga och adliga titlar.” Då den konstitutionella demokratin infördes 1932 slutade man att dela ut dessa titlar, men de som redan fått sina titlar fortsatte att använda dem.

Titeln Phra måste ägnas litet mer uppmärksamhet. Ofta används översättningen ”Herre" för Phra. (Engelsmännen använder översättningen Lord.) Bortsett från att vara den fjärde graden i den ovan nämnda skalan används denna titel för Buddha själv, som kallas Phra Phuttha Chao พระพุทธเจ้า på thai. (Ibland förkortat till Phra Phut.) Alla munkar tituleras dessutom Phra.

Dessutom kan denna titel också ingå i en kungs titel, i en Maha Uparats eller i viktiga prinsars. (Du kan läsa mer om titeln Maha Uparat litet längre ned.) Ordet Phra framför ett substantiv eller ett adjektiv betyder "kunglig."

Trailok bidrog med den så kallade palatslagen, kot monthian ban กฎมนเทียรบาล, från 1450. Här omtalades tributstaternas namn och vad deras tribut bestod av. Den kunde bestå av guld och silverträd. Alla hovets klasser definierades, från drottningar och kungliga prinsar och neråt.

Palatslagen definierade också en Maha Uparat มหาอุปราช (vicekung) som en son till huvuddrottningen. Titeln betyder närmast vicekung och stammar från Indien. Fem klasser av drottningar fastställdes och deras rättigheter och plikter fastslogs. I palatslagen beskrevs också regler och normer för ceremonier och etikett samt de olika ämbetsmännens plikter. Även straff för brott mot etiketten fastslogs. Straffen var mycket hårda.

Det var till exempel förbundet med dödsstraff om man viskade i kungens närvaro! Samma straff fick man om man släppte in en lös hund i palatset och den ansvarige vakthavande fick sina ögon utstuckna. Kanske berodde detta hårda straff på rädslan för sjukdomen rabies, som ännu idag är vanligt förekommande i Thailand.

Om en person satte kungens båt i gungning eller tog in erotisk litteratur i palatset blev denne också straffad med döden. Straffet för att förföra en hovdam var först tre dagars tortyr och därefter döden. Detta gällde även för hovdamen. Litet bättre klarade man sig om man sparkade på palatsets port. Detta kostade endast en avhuggen fot.

Slog man kungens elefanter eller hästar miste man handen och skällde man ut de stackars djuren fick man plikta med förlorad talförmåga. Hur denna bestraffning gick till rent praktiskt kan jag bara gissa. Men jag spar er gärna från detaljerna.

”Mindre” förseelser straffades med piskning. De många grymma straffen liknade straffen i det medeltida Europa. Straffen lär dock ofta ha blivit mildrade av kungen som benådade många i enighet med buddhismens milda lära. Palatslagen föreskrev också att kriminella från den högre aristokratin skulle bära kedjor med länkar av guld, medan adliga av lägre rang fick nöja sig med silverkedjor.

Dessutom var det skillnad på hur man blev avrättad, beroende på klasstillhörighet. Adelsmän och prinsar avrättades enligt den tidigare beskrivna ”säckmetoden.” Se även artikeln ”Kung Thong Lan (r. 1388-1388) - Exkung Ramesuans återkomst (r. 1388-1395)” i detta avsnitt. Mindre prominenta personer fick finna sig i att bli halshuggna med ett simpelt svärd. Hovlivet följde palatslagen ända fram till enväldets avskaffande 1932.

Ett religiöst poesiverk Maha Chat มหาชาติ och den romantiska tragedin Phra Chao พระเจ้า skrevs under kung Trailoks regeringstid och dessa verk har starkt påverkat Bangkokerans litteratur.


Stavningsvarianter;

Trailokkanat; Barommatrailokanat, Bon, Boromatrailokanat, Boroma Triloknart, Borommatrailokanat, Boromo Trailokanat, Boromotrailokanat, Boromtrailok, Boromtrailokanat, Borom Trailokanat, Paramatrailokanatha, Somdet Phra Borom Trailohkanat, Somdet Phra Ramesuan Borom Trailokkanat Bophit สมเด็จพระราเมศวรบรมไตรโลกนาถบพิตร, Somdet Phra Borom Trailokkanat สมเด็จพระบรมไตรโลกนาถ, Trailokanart.

Samuhanayok; Samuha Na Yok, Samuha Nayok.

Kalahom; Calahom, Galahom, Kralahom, Kralahome, Krasuang Kalahom กระทรวงกลาโหม, Samuhakalahom, Samuha Kalahom.

Mun Nai; Chao Khun Moon Nai, Moon Nai, Munnai.

Sakdina; Sakdi na, Saktina, ศักดินา.

Khun nang; Khunnang, kunnang.

Chao Fa; Chaofa, Chao Fah.

Mom Ratchawong; Mom Rachawong. Förkortningen M.R.W. förekommer också.

Somdet Chaophraya; Somdech, Somdej, Somdetch, Somdet Chao Phraya.

Phraya; Praya.

Okya; Ok-ya, Ookya, Oya.

Okluang; ออกหลวง, Ok-luang.

Okkhun; Ok-khun, Okkhun ออกขุน.

Palatslagen; Kot montian ban, kot monthienban, kot montien ban, Palatine Law.

Maha Uparat; Maha Uparaja.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-10-29, 16.42
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.