Kung Saen Mueang Ma av Chiang Mai dog 1401 och Saen Mueang Mas favorit, den 12-årige prinsen Sam Fang Kaen (Phaya Sam Fang Kaen) พญาสามฝั่งแกน, utsågs enhälligt av ämbetsmännen till ny kung (r. 1402-1441). Hans titelnamn skrivs också Phaya Sam Praya Fang Kaen พญาสามประหญาฝั่งแกน.

Sam Fang Kaen var född 1389 och därmed omkring 13 år gammal då han tillträdde. Tillsammans med sin mamma fortsatte han byggandet av Wat Chedi Luang วัดเจดีย์หลวง som Saen Mueang Ma påbörjat.

Saen Mueang Mas andra son, prins Yi Kum Kam (Thao Yi Kum Kam) ท้าวยี่กุมกาม, som regerade i Chiang Rai, blev med tiden så avundsjuk på sin halvbror att han begav sig till Chiang Mai med en armé, men han besegrades och flydde till Sukhothai.

Yi Kum Kam bad Ayutthaya om hjälp och kungen i Ayutthaya kommenderade därefter sin vasall Maha Thammaracha III av Sukhothai att hjälpa honom. Maha Thammaracha III mobiliserade därefter en armé för att hjälpa Yi Kum Kam att erövra tronen från sin halvbror och de båda drog norrut mot Chiang Mai. Året för denna händelse kan ha varit 1411.

I stället för att attackera Chiang Mai direkt anfölls först staden Phayao och enligt Chiang Mais krönikor användes det kanoner på bägge sidor. Detta är första gången som detta vapen nämns i Chiang Mais krönika. Det sägs att styrkorna från Sukhothai lät uppföra ett högt observationstorn stort nog att rymma 700 man, för att kunna skjuta in i staden. En annan källa talar litet mindre dramatiskt om en över tjugo meter hög befäst kulle av jord! Det byggdes kanske ett torn på kullen?!

Folket i Phayao smälte då mässingsplattor från ett tempel vid namn Wat Maha Phon วัดมหาพน och tillverkade en egen kanon som de lyckades skjuta sönder tornet eller kullen med. Enligt Chiang Mais krönika lyckades man döda 200 av soldaterna i tornet. På grund av detta hårdnackade motstånd gav styrkorna från Sukhothai upp belägringen. Yi Kum Kam fick ta över som ensam kommendant över Maha Thammaracha III:s armé och drog mot Chiang Rai för att hämta nya krafter.

Då man återhämtat sig drog armén vidare via Fang mot Chiang Mai. Väl framme gjorde Yi Kum Kam anspråk på tronen, men svaret blev ett nej. Så här berättar legenden om vad som nu hände;

En ung pojke vid namn Phet Yot เพ็ดยศ samlade ett gäng på 200 män och ynglingar vid berget Doi Suthep och plågade oupphörligen Sukhothais styrkor med gerillaattacker. De anföll alla fiender som gick ut för att samla foder till sina elefanter eller hästar och alla som råkade komma för långt bort från huvudstyrkan. Fiendernas avhuggna huvuden presenterades dagligen för Sam Fang Kaen. Chiang Mais krönika säger att de män som Phet Yot hade samlat ihop var mellan 16 och 30 år gamla.

Plötsligt kom ett förslag om att striden kunde avgöras i en tvekamp! Vilken sida som skulle ha förslagit detta är litet osäkert. Om Sukhothais kämpe skulle råka vinna skulle kung Sam Fang Kaen abdikera till fördel för sin bror och skulle resultatet bli det omvända skulle Yi Kum Kam erkänna sig besegrad och uppge sitt krav på tronen. Detta accepterades av bägge parter och man valde ut sina kämpar och en tvekamp anordnades. Kampen skulle fortgå tills någon av kämparna började blöda och därmed förlora.

En del källor säger att de två kämparna utrustades med två svärd var och att de slogs i flera timmar (!) utan något avgörande. Andra källor talar i stället om en boxningsmatch. Slutet blev föga dramatiskt då Sukhothais kämpe trampade på en vass sten och fick ett blödande skärsår på sin stortå och förklarades som förlorare!

Styrkan från Sukhothai drog sig visserligen tillbaka, men Maha Thammaracha III anföll och intog Chiang Rai trots stadens relativt starka försvar och en mängd fångar fördes med tillbaka till Sukhothai. Yi Kum Kam hamnade som regent i en mindre stad längre söderut vid floden Yom där hans ätt med tiden dog ut. Stadens namn var Mueang Sang เหมืองซาง.

Den ovan nämnde Phet Yot belönades efter belägringen av Chiang Mai med titeln Phraya Dek Chai พระยาเด็กชาย.