Att Ayutthaya utvidgat sina gränser norrut innebar problem med Chiang Mai och under kung Borommaracha I:s sista regeringsår utbröt det strider mellan de båda rikena. Dessa strider blev början på krig som skulle vara i flera hundra år och de startade 1387 efter kung Kue Nas död.

Kue Na hade efterträtts av sin son Phaya Saen Mueang Ma พญาแสนเมืองมา (r. 1385-1401). Saen Mueang Ma kan fritt översättas till "hundra tusen mueanger kommer (för att betala tribut)." En källa säger att Saen Mueang Ma var född 1373 och att han besteg tronen 14 år gammal. Om så var fallet måste han ha bestigit tronen omkring 1387!

Saen Mueang Ma hade en farbror, prins Phrom (Chao Maha Phrom) เจ้ามหาพรหม, som var guvernör över Chiang Rai. Andra källor säger att han var regent över Chiang Saen. Hur som helst tänkte prins Phrom försöka störta sin brorson och själv ta makten. Enligt Chiang Mais krönika försökte prins Phrom sig först med list. Prins Phrom påstod sig ha kommit till Chiang Mai för att delta i sin brors kremering, men han genomskådades av Nans regent Phaya Pha Kong, som också var en av Saen Mueang Mas ministrar. Därför attackerade prins Phrom Wiang Kum Kam i stället.

Männen i Wiang Kum Kan lyckades fly, men kvinnor, barn och allt annat av värde föll i prins Phroms händer. Därefter korsade prins Phrom floden Ping med sitt kap och begav sig hemåt mot Chiang Rai. Wiang Kum Kams män hade nu fått hjälp av regenten i Nan och på natten inledde de ett gemensamt motanfall. Deras samlade styrkor bestod av 7 000 man. De tillfångatagna kvinnorna hörde att deras män var på väg att befria dem och lyckades komma över vapen från sina fiender och dödade många av dem. Därefter samlade de ihop sina värdesaker och återförenades med sina män.

Prins Phrom flydde först österut och därefter söderut på sin elefant tillsammans med det som fanns kvar av hans styrkor. Via Lampang begav han sig till Sawankhalok och vidare mot Ayutthaya, där han tänkte be kung Borommaracha I om hjälp. På något sätt hade prins Phrom kommit över den berömda buddhastatyetten Phra Phuttha Sihing från guvernören av Kamphaengphet. Några källor säger att detta skall ha skett på hans väg mot Ayutthaya.

En källa berättar följande berättelse om hur Phra Phuttha Sihing hade hamnat i Kamphaengphet; Mamman till guvernören av Kamphaengphet (Chakangrao) var en av kung Borommaracha I:s favorithustrur. Hon hade bett sin man om en buddhastaty till sonen i Kamphaengphet, vilket kungen gått med på. Då valde hon, utan att kungen kände till detta, Phra Phuttha Sihing och skickade den till Kamphaengphet. Då kungen fick veta vilken viktig statyett som skickats i väg ville han ha tillbaka den och hans fru lovade att den skulle skickas tillbaka efter att en kopia hade tillverkats till hennes son.

Då prins Phrom väl var framme i Ayutthaya lyckades han få Borommaracha I intresserad av att utvidga sin maktsfär i norr. Men prins Phrom lyckades också göra sig impopulär under sin vistelse i Ayutthaya genom att förföra en av Borommaracha I:s fruar. Kanske försökte då prins Phrom blidka den kränkte Borommaracha I med den stulna, eller beslagtagna, statyetten Phra Phuttha Sihing.

Chiang Mais krönika berättar emellertid att Borommaracha I inte längre litade på prins Phrom och att han skickade tillbaka honom norrut. I samband med detta stal den förförda hustrun återigen Phra Phuttha Sihing och gav tillbaka den till prins Phrom, som lyckades smuggla med sig den på sin resa mot norr. Alla turer runt Phra Phuttha Sihing skulle till sist få tragiska konsekvenser för kung Borommaracha I. Han beslöt sig nämligen för att hjälpa guvernören av Kamphaengphet att återta statyetten.

Då Borommaracha I startade sitt fälttåg mot Chiang Mai 1386 var den unge Saen Mueang Ma emellertid väl förberedd. Borommaracha I gjorde först ett misslyckat försök att erövra Lampang och marscherade därefter vidare mot Chiang Mai. Här väntade en stor styrka på siameserna och de blev besegrade i slaget vid Sen Sanuk nära Chiang Mai. Siameserna tvingades därefter slokörade återvända hem igen.

En källa säger att prins Phrom hade samlat en styrka vid Lampang och att Borommaracha I och han gemensamt genomförde det misslyckade försöket att inta Lampang och anfallet mot Chiang Mai. Efter slaget vid Sen Sanuk retirerade prins Phrom till Kamphaengphet med sin armé, som öppnade sina portar för vad man trodde var en allierad. Väl innanför portarna tog han helt enkelt över staden!

Då Borommaracha I fick höra vad som hänt återvände han 1388 till Kamphaengphet med en armé. Men både han och Nakhon In förstod hur svårt det skulle bli att inta staden och att en belägring skulle kosta många av deras egna livet. Genom förhandlingar med prins Phrom fick han lov att dra sig tillbaka norrut och han fick även behålla Phra Phuttha Sihing. Kung Borommaracha I blev sedan sjuk och dog innan han nådde hem till Ayutthaya.

I Chiang Mai kom statyetten väl till pass för att blidka kung Saen Mueang Ma. Detta lyckades uppenbart då Saen Mueang Ma tillät sin farbror prins Phrom att återvända till Chiang Rai som regent eller guvernör. Statyetten Phra Phuttha Sihing installerades i Wat Phra Singh i Chiang Mai 1388. I Wikipedia står det att statyetten kom till Wat Phra Singh 1367 och att templet då fick sitt nuvarande namn. Året stämmer ju inte alls med det jag berättat tidigare.

Prins Phrom ställde uppenbart inte till några ytterligare problem då han efter detta inte längre nämns i några krönikor.