Mangrai hade påbörjat sökandet efter en plats där han kunde bygga ännu en ny huvudstad. Hur detta gick till finns det många och långa berättelser om och det är långt ifrån alltid som de är samstämmiga.

Så här säger en källa; Vid ett tillfälle kom Mangrai till berget Doi Sutheps fot. Där fick han syn på två vita hjortar, en hind och en kalv, som kom ut från en skogslund utan att visa någon som helst fruktan för de vargar som fanns intill dem. De två hjortarna drev till och med bort de jakthundar som Mangrais jägare hade med sig. Mangrai såg detta som ett gott tecken och hans ministrar upplyste honom om att skogslunden varit hem för många stora regenter långt tillbaka i tiden.

Mangrai var mycket nöjd och beordrade att staden skulle ligga i dalen där skogslunden fanns och lunden skulle vara stadens centrum. Därefter bjöd han in sina två goda vänner, Ngam Mueang och Ramkhamhaeng, att besöka platsen och hjälpa honom med stadens planering.

I och med att dessa två kollegor fick delta i planeringen gav de också sitt godkännande till den. När de tre kungarna inspekterade platsen för den nya huvudstaden såg de en vit mus med fyra följeslagare komma ut från lunden och in i ett banjanträd (ton sai) ต้นไทร. Detta banjanträd skulle bli en viktig symbol för den nya staden. Hur det gick med detta träds vidare öde kan du läsa om i "Ayutthaya,” avsnittet "Konungariket Ayutthaya,” artikeln "Trailok går i kloster 1465-Nya problem med Chiang Mai.”

Det finns också källor som säger att Chiang Mai grundades på en plats där det tidigare legat en lawa-stad från 400-talet. En annan källa har följande berättelse; Mangrai valde i samråd med Ngam Mueang och Ramkhamhaeng plats för sin nya huvudstad den 27 mars 1292 och den kom senare att heta Nopburi Si Nakhon Ping Chiang Mai นพบุรีศรีนครพิงค์เชียงใหม่. Någon källa anger året till 1291.

Väster om nuvarande Chiang Mai fanns det tidigare nämnda berget Doi Suthep. Den valda platsen var högt belägen och ansågs var utmärkt med tanke på risken för översvämningar. Från platsen där staden skulle byggas kunde man se vattenfallet på Doi Suthep som forsade ner i floden Ping. Först flöt floden norrut, sedan österut och till sist söderut innan den till sist flöt västerut och omgav Wiang Kum Kam. Detta tolkades som ett gott tecken och som fördelaktigt för befolkningen med tanke på dricksvatten och bevattning. I nordost fanns en stor sjö.

Det fanns många fördelar med stadens placering. Belägenheten mellan floderna Kok och Ping var av strategisk betydelse när det gällde styret av mindre städer i området. Placeringen längs med den nord-sydliga handelsvägen längs Pingfloden skulle också göra staden till ett handelscentrum. Dessutom var området längs Pingfloden extremt bördigt och kunde därför föda en stor befolkning. Sist men inte minst sluttade området svagt från väster till öster och bevattnades hela tiden av vattendrag från Doi Suthep. Detta tillsammans med den stora sjön i nordöst garanterade en god tillgång på vatten.

Själva uppförandet av staden började inte förrän i april 1296. Här anger olika källor antingen den 12, 18 eller 19 april 1296. Att det dröjde flera år innan man började bygga staden berodde kanske på hotet från mongolerna. Se nästa artikel! Lägg dock märke till att det finns källor som säger att staden började uppföras redan 1294.

Inthakhin อินทขีล, vilket betyder Indras pelare, är namnet på Chiang Mais stadspelare (Lak Mueang) หลักเมือง. Det sägs att denna pelare restes av kung Mangrai i samband med stadens grundande vid Wat Sadue Mueang วัดสะดือเมือง, som också är känt som Wat Inthakhin Sadue Mueang วัดอินทขีลสะดือเมือง. Sadue Mueang betyder stadens navel på thai. En del källor menar att stadspelaren redan fanns på plats långt innan stadens grundande. Pelaren flyttades 1800 till sin nuvarande plats i en helgedom på tempelområdet tillhörande Wat Chedi Luang วัดเจดีย์หลวง.

Chiang Mais stadsplanering baserades på astrologiska teorier som fanns nedtecknade i gamla manuskript. Grävningarna började i det östra hörnet (Chaeng Sri Phum แจ่งศรีภูมิ), vilket ansågs mest lyckobringande. Gränsmarkeringar placerades i alla hörnen. Då stadens murar byggdes beordrade Mangrai att alla fyra murarna skulle ha portar som var fyra wa breda. Det vill säga 8 meter.

(Chaeng Sri Phum)

Det finns källor som säger att Mangrai från början ville bygga en stad som var 2 000 wa på alla sidor. Phaya Ngam Mueang motsatte sig detta förslag och Ramkhamhaeng tyckte också att detta blev för stort. Mangrai nöjde sig därför med en hälften så stor stad.

Först grävdes vallgravar och en fästningsvall av jord runt staden. Vallgraven blev till sist 18 meter bred. Därefter tillverkade man tegelstenar som man klädde jordvallen med. Portarna restaurerades 1801 och ännu en gång mellan 1966-1969. En källa säger att en renovering också ägde rum på 1940-talet.

Den rektangulära jordvallen runt staden var ursprungligen 900 wa gånger 1 000 wa. Det vill säga 1800 gånger 2 000 meter. Dagens stadsmur består av två delar, en inre mur av tegel och en yttre jordvall. Om dessa två byggdes samtidigt vet man inte.

Byggandet av fästningsvallarna och uppförandet av ett kungligt palats och en marknadsplats påstås ha tagit endast fyra månader! När allt var klart firade Mangrai i tre dagar och nätter. Här säger samma källa att det var då som de tre kungakollegerna gav staden sitt namn.

Några ursprungliga delar av muren och stadsportarna finns inte kvar, men delar av den renoverade muren, stadsportarna och vallgraven finns kvar än idag och området innanför muren kallas ofta den “gamla staden.” Enligt vissa källor bosatte sig Mangrai i Chiang Mai 1298. Det finns andra källor som säger att Mangrai föredrog Chiang Rai som huvudstad och att Chiang Mai först blev huvudstad 1339 eller 1345. Riket kallas härefter ofta för Chiang Mai, efter namnet på den nya huvudstaden. Chiang Mai kan faktiskt översättas till just den Nya staden.