Sukhothai och Lan Na - Konungariket Sukhothai
Ramkhamhaeng och monfolket

Upplysningarna om kung Ramkhamhaeng och hans kontakter med monfolket har vi fått från kinesiska och burmesiska källor samt från steninskriptioner. Omständigheterna om hur Ramkhamhaeng fick inflytande över Hanthawaddy (Pegu) är intressanta.

Den burmanske guvernören Aleimma (Ali-ma-mang) อลิมามาง av Martaban (r. cirka 1259-1285) föll i onåd hos burmanerna. En källa talar om att han vägrat följa kung Narathihapates order, men det handlade troligtvis om att Alenma ville frigöra sig från Pagan då riket hotades av mongolerna.

Aleimma flydde därför till Sukhothai och svor i stället en lojalitetsed till kung Ramkhamhaeng. Efter detta lyckades Ramkhamhaeng hjälpa honom att återta makten i Martaban. Eftersom burmeserna var så dåligt organiserade vid denna tid gjorde de inget försök för att förhindra detta.

Samtidigt hade en shanäventyrare vid namn Mogado (Makatho) มะกะโท uppehållit sig i Sukhothai. Några källor säger att Mogados far var tai (shan) och hans mor mon. Han hade kommit till Sukhothai omkring 1272, då han var omkring 19 år gammal, efter att han övertagit sin fars handelsverksamhet i Sukhothai.

I början av sin regeringstid skall kung Ramkhamhaeng ha fattat tycke för honom och Mogado avancerade från att först ha arbetat med kung Ramkhamhaengs elefanter till att bli kapten vid Ramkhamhaengs vaktstyrka i Sukhothai.

Då kung Ramkhamhaeng var borta från huvudstaden och förde krig mot burmeserna 1281 rymde Mogado med en av Ramkhamhaengs döttrar som var född på 1250-talet. En annan källa säger att de rymde 1280 och en annan 1281/1282. Dotterns namn var Soi Suda Dao (Nang Soi Suda Dao) นางสร้อยสุดาดาว.

Tillsammans med henne och omkring 270 lojala följeslagare flydde de till Tagaw Wun (Tongwun) โตงหวุ่น nära Martaban vid Salweenfloden, där Mogado var väl hemmastadd eftersom han varit handelsman där. Med sig på flykten hade de en rejäl guld och silverskatt. 

I Tagaw Wun tog Mogado och hans trupper kontrollen över byn och under de kommande åren utvidgade han byn till en liten stad vid namn Donwun โด่นวุน och byggde upp stadens försvar. Han kan ha fått en tillökning av befolkningen av monspråkiga flyktingar från Haripunjaya, som drivits bort av kung Mangrai.

Omkring 1284/1285 började Mogado hysa tankar om att själv ta över guvernörsposten i Martaban. Att detta kunde bli möjligt berodde på att Pagan klarade sig dåligt i krigen mot mongolerna och flera vasallriken i Burma planerade att revoltera. Detta gällde också Aleimma och hans uppror visade sig bli Mogados lycka. Då Aleimma bad sina vasaller om hjälp spelade Mogado med och ställde villigt upp på hans sida.

Enligt monkällor gjorde Mogado uppror mot Aleimma, lät mörda honom och utnämnde sig själv till guvernör över Martaban 1281. Men detta stämmer inte så bra tidsmässigt och enligt andra källor verkade han som regent eller guvernör i Martaban cirka den 11 januari 1285-30 januari 1287. Burmesiska källor säger emellertid att Alienma mördades först 1287.

Historikern och författaren G.E. Harvey จี.อี. ฮาร์วีย์ (1889-1962) berättar litet mera detaljerat i sin bok History of Burma: From the Earliest Times to 10 March 1824 om hur Mogado blev guvernör.

Så här beskriver en källa förhistorien till hur Mogado blev guvernör; Mogado hade en mycket vacker syster och han bad henne ta ett bad på ett ställe där Aleimma skulle få syn på henne. Detta gick enligt planen och en förälskad Aleimma bad om hennes hand. Mogado sade att han var överväldigad över denna ära och lät arrangera en bröllopsfest.

Villkoret var att bröllopet skulle hållas i Donwun, vilket var ett sätt att locka bort guvernören från Martaban. Överraskande nog svalde Aleimma betet och begav sig till Donwun med en väpnad trupp. Men på natten, då Aleimmas vaktstyrka var full, blev de dödade av Mogados män och man dödade också Aleimma. Detta skall ha skett omkring den 11 januari 1285.

För att stärka sin position underkastade Mogado sig kung Ramkhamhaeng och svor honom trohet och 1286 refererar Ramkhamhaeng till honom med titeln Phra Chao Fa Rua พระเจ้าฟ้ารั่ว.

Mogado allierade sig därefter med en monprins och rebelledare, Tarabya (Thara-phaya) ธาระพญา, som utnämnde sig själv till kung av Pegu (r. cirka 1287-cirka 1296). Här talar en del källor om att monriket kallades Ramannadesa (Ramanprathet) รามัญประเทศ eller Hanthawaddy. På burmesiska kallas riket Ramanya.

1287 kontrollerade Mogado och Tarabya allt land söder om Prome och Toungoo (Tong-u) ตองอู i nuvarande Burma. Söderut sträckte sig riket ända till Mergui. Detta monrike är också känt som Hanthawaddy (Pegu) eller Talaing (Taleng) ตะเลง och låg längs Martabanviken. Omkring 1293 ingick Mogado och Tarabya en allians genom att gifta sig med varandras döttrar.

Mogados dotter hette May Hnin Theindya (Mae Nang Sinthaya) แม่นางสินทยา och Tarabyas hette Shin Saw Hla (Phra Nang Suche-tala) พระนางสุเจตะละ. May Hnin Theindya var född cirka 1281 och måste ha varit ett barn då hon blev gift med Tarabya omkring 1293. Shin Saw Hla kan ha varit född på 1270-talet och var förmodligen något äldre.

G.E. Harvey säger att Tarabya hade försökt döda Mogado i ett bakhåll 1287. Detta misslyckades dock och Mogado utmanade Tarabya på en duell sittande på sina elefanter. Mogado lyckades ta Tarabya till fånga och endast efter att munkar blandat sig skonades hans liv.

Tillsammans lyckades Mogado och Tarabya motstå en burmesisk invasion 1295-1296 och tvingade iväg burmeserna från Pegu. Detta underlättades av att burmanerna samtidigt hotades av mongolerna i norr.

Men Tarabya skulle göra ett nytt försök att mörda Mogado. Den här gången blev han varnad av dottern som gift sig med Tarabya. Tarabya dömdes till avrättning genom halshuggning, vilket hans fru emellertid försökte förhindra genom att fläta ihop sitt hår med hans. Men hennes ädla försök misslyckades. Harvey berättar inte i detalj hur problemet löstes.

Här säger en annan källa att Tarabya ännu en gång skall ha besegrats i en elefantduell och att han avrättades omkring 1296 efter att ha hållits fången i Martaban en kortare tid.

Mogado påstås ha förärat kung Ramkhamhaeng en så kallad vit elefant (chang phüak) ช้างเผือก. Detta är första gången en vit elefant nämns i taihistorien. Men här säger Harvey att det istället var Ramkhamhaeng som 1293 skänkte Mogado en vit elefant! Men det verkar inte troligt.


(En vit elefant)

Hanthawaddy, med Martaban som huvudstad, erkändes formellt som vasallstat till Sukhothai 1294. Detta hindrade dock inte Mogado från att få Kina att erkänna honom som regent över en självständig stat 1298.

I samband med att Sukhothai erkände Hanthawaddy som tributstat hade de tidigare omtalade shanbröderna skickat en militär expedition för att återta områden som Paganriket tidigare hade haft i Peguregionen. Enligt Harvey handlade det också om att lägga beslag på den ovan omtalade vita elefanten. Men shanbrödernas försök misslyckades. Wikipedia säger också att shanbröderna hade attackerat Hanthawaddy 1287.

Den 30 januari 1287 lät Mogado utropa sig till kung över Martaban (r. 30 januari 1287-cirka den 14 februari 1307) och omkring den 5 april blev han krönt. I den burmesiska historien kallas Mogado för kung Wareru (Phra Chao Wareru) พระเจ้าวาเรรู.

Mogado blev lönnmördad av sina dottersöner omkring den 14 januari 1307 och riket drabbades av ett långvarigt inbördeskrig, men inga av rikets grannar försökte dra fördel av detta och själva erövra riket.

Efter mordet hade dottersönerna sökt tillflykt i ett kloster, men de släpades ut av Mogados ministrar och avrättades och Mogados bror Hkun Law (Phra Chao Khun Lo) พระเจ้าคุนลอ (r. 28 januari 1307-mars 1311) efterträdde honom på tronen som riket Hanthawaddys andre regent.

På 1200-talet, då de västra delarna av khmerriket gradvis hamnade under taifolkens kontroll, återfick så småningom Lopburi sin självständighet. Riket visade tydligt sina ambitioner om en egen statsbildning genom att skicka diplomatiska missioner till Kina mellan 1289 och 1299. 

I den kinesiska historien kan man läsa om en ambassad som kom från en stat söder om Sukhothai 1289. Kineserna kallade staten Law Hok Kok, som förmodligen var Lopburi. Under en av dessa diplomatiska missioner skall man ha bett den kinesiske kejsaren om att beordra Sukhothai att sluta med sina intrång på Lopburis territorium.

Omkring 1290 hade Sukhothai lyckats ta över de västra delarna av Chaophrayaslätten från khmererna, medan Lopburi tycks ha bevarat sitt inflytande över den östra delen av slätten. Monriket Lopburi uppslukades inte av Sukhothai, trots att riket på mitten av 1300-talet kanske fick en tairegent. 

Vi kan utgå från att befolkningen i Sukhothais nya erövrade områden företrädesvis måste ha varit monfolk och khmerer. Kulturen i Lopburi var en riktig smältdegel av olika former av buddhism, brahmanism från Angkor och indisk konst och vetenskap.

Khmererna lär ha varit etniskt dominerande i de städer som var beroende av Lopburi. Det vill säga Inburi อินทร์บุร, Singburi สิงห์บุรี, Chai Nat ชัยนาท, Nakhon Nayok นครนายก och Prachinburi ปราจีนบุรี. Men det måste också ha funnits en stor monbefolkning och ett stadigt ökande antal tai. 


(Provinsen Singburi)


(Provinsen Chainat) 


(Provinsen Nakhon Nayok)


(Provinsen Prachinburi)

Det kan vara intressant att veta att Prachinburis gamla namn var Bang Khang บางคาง.

Språket som taifolket talade i denna region skilde sig från språket i Sukhothai och det verkar som om de kommit norrifrån, via floden Pa Sak, från dagens provins Phetchabun och från Khoratplatån. Trots de olika etniska grupperna och de tre helt olika språken har de säkert haft en viss kulturell gemenskap.


(Vy över floden Pa Sak)


Stavningsvarianter och alternativa regeringstider;

Aleimma; Alienma.

Martaban; Martavan, Müang Mataban เมืองมาร์ตาบัน, Müang Matama เมืองมาะตะมะ, Müang Mottama.

Mogado; Ma Gadu, Magadu, Makathu มะกะทู, Mokato, Saw Di-Dan-Ri, Saw Li-Lat-She.

Soi Suda Dao; Mae Nang Soi Dao แม่นางสร้อยดาว, Mae-nang Soidao, Mae Nang Suai Ta เเม่นางสวยตา, May Hnin Thwe-Da, Me Nang Soy Da, Me Nang Soy-Dao, Mi Hnin Thwe-Da, Nang Thep Soi Suda Dao นางเทพสร้อยสุดาดาว.

Donwun; Müang Wan เมืองวาน.

G.E. Harvey; Godfrey Eric Harvey.

Phra Chao Fa Rua; Binnya Waru (burmesiska), Smim Warow (mon).

Tarabya; Darabaya ดราบยา, Phra Chao Talaphaya พระเจ้าตละพญา, Phra Chao Tara Phraya Haeng Hongsawadi พระเจ้าตราพระยาแห่งหงสาวดี, Phra Chao Tharaphaya พระเจ้าธาระพญา.

Ramannadesa; Rehmonnya.

Toungoo; Taung-ngu, Taungoo, Taungu, Thuankho ทวนคู, Tongngu ตองงู, Tongu, Tongoo, Toungu.

May Hnin Theindya; Phra Nang Me Nin Thiandaya พระนางเมนินเธียนดยา (mon).

Shin Saw Hla; (Phra Nang Suchetala) พระนางสุเจตะละ (burmesiska), Phra Nang Chin Sola พระนางชินสอลา (mon).

Vit elefant; Chang phueak, chang phuek.

Wareru; Phra Chao Wareru พระเจ้าวาเรรุ, Vareru, Wagaru, Warero, Warier, Wariru, Wa Roe, Warow, วรัว, วโร, วรีรุ วเรรู.
Alternativ regeringstid för Wareru; 1287-1296, 30 januari 1287-cirka 14 januari 1307, 4 april 1287-januari 1307.

Hkun Law; Binnya Khon-Law, Khun Law.

Singburi; Sing Buri, Singha Buri.

Chai Nat; Chainart, Chainat, Jayanada.

Nakhon Nayok; Nakhornayok, Nakorn Na-Yok.

Prachinburi; Pracheenburi, Prachin, Prachin Buri.

Denna artikel senast uppdaterad: 2018-05-10, 08.41
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.