Här nedan har jag tänkt berätta litet om föregångaren till staden och riket Vientiane blev till. Först vill jag dock förklara varför Vientiane stavas som det gör då stadens namn i stället uttalas Wiangchan (Viangchan) på både lao och thai. Stavningen Vientiane härstammar nämligen från tiden med fransk närvaro i Laos och är en "förfranskad" version av Wiangchan.

Oftast har jag följt ett transkriptionssystem använt av historikern Martin Stuart-Fox มาร์ติน สจ๊วต-ฟ็อกซ์ (13 mars 1939-), då det gäller laotiska namn, men i det här fallet har jag valt att behålla den etablerade franska stavningsvarianten.

En del laotier tror att stadens namn betyder månstaden, medan andra bestämt hävdar att namnet härstammar från sanskrit och betyder sandelträstaden. Det sistnämnda förefaller korrekt då man studerar den gamla laotiska stavningen för Wiangchan.

I ”Forntid,” ”Sydostasien före och under taifolkens ankomst,” artikeln ”Viktiga städer och bosättningar i Dvaravati” har jag berättat om några av stadsstaterna inklusive Fa Daet, Sri Gotapura och Mueang Sava som monfolket hade grundat redan på 700-talet. Ytterligare en stadsstat, som senare blir till Vientiane, skall också ha grundats på 700-talet.

En källa säger att de flesta historiker tror att det blivande Vientiane var en tidig khmer-bosättning centrerad runt ett hindutempel, som långt senare skulle ersättas av stupan Pha That Luang (Phra That Luang) พระธาตุหลวง. På 700-talet kan bosättningen ha varit underlagd kungariket Sri Gotapura. På 1000- och 1100-talet då taifolken började anlända till Sydostasien i större skala blev de kvarvarande khmererna i området antingen dödade, bortdrivna eller assimilerade i laofolket som snart skulle ta över området.

(Pha That Luang, gammal bild)

Här finns det emellertid källor som säger att platsen där Pha That Luang senare byggdes kan ha varit monfolkets andliga centrum. En huvudstad kan ha legat i området omedelbart väster om stupan där man funnit rester av en tidig stadsmur av jord. Vad som är korrekt får de lärde tvista om.

En källa säger att det gamla Vientiane en gång i tiden låg på båda sidorna av Mekongfloden och att rikets första namn var Ban Nong Khanthae Phiseuanam (Ban Nong Khanthae Phisueanam) บ้านหนองคันแท้ผีเสื้อน้ำ och att namnet Vientiane kom att användas långt senare. Någon källa säger på 1500-talet. Men det finns en vietnamesisk inskription från 1159, som refererar till ett rike vid namn Van Dan, som möjligen kan vara Vientiane.

Men det kan också handla om riket Wen Dan, som möjligen är identiskt med det tidigare omtalade riket Sri Gotapura. En kinesisk källa från 800-talet beskriver en handelsväg som började i Hanoi och som gick över de västra bergen till Wen Dan. Här blir det dock litet problematiskt då jag tidigare skrivit att Sri Gotapura existerade mellan 700- och 1000-talet.

Inskriptionen berättar att Van Dan, som var en vasallstat till khmerriket Chenla, hade invaderat Nghe An 1135. De blev emellertid besegrade, förföljda och segrarna återvände med många fångar.

Här nedan kommer den tidigare utlovade legenden om hur Fa Ngum intog Vientiane;

En gång i tiden fanns det en märklig stad som var omringad av taggiga bambubuskar. Dessa utgjorde stadens försvarsvärn mot dess fiender. Staden kallades då Phainam ไผ่หนาม. Phai ไผ่ betyder bambu och nam หนาม betyder taggar.

Vid den här tiden fanns det en regent som hette Fa Ngum som var den mäktigaste kungen vid den här tiden. Han var härförare för en armé som kuvade många städer. Efter en av hans många strider ledde han sin armé till Phainam med avsikten att erövra staden, men hans armé visade sig vara oförmögen att ta sig in i staden. Han försökte sig därefter på olika sätt, men inget fungerade.

Efter mer än tio dagars försök hade de ännu inte lyckats inta staden och man tänkte då bränna ner staden. Men de tyckte synd om kvinnorna, barnen och gamlingarna som inte hade någon skuld till kriget. Då kom Fa Ngum på en briljant idé. Han beordrade sina undersåtar att vira bladguld runt sina kulor och pilar och sedan skjuta dem mot bambubuskarna runt staden. Efter att ha gjort detta drog de sig bort från staden.

När befolkningen i Phainam såg att Fa Ngums armé retirerade återgick de till sitt vardagliga liv. Det var då som en del av dem upptäckte pilspetsarna och kulorna som var täckta med guld. Därefter spreds ett rykte om att det fanns guldpilar och kulor av guld i varje bambubuske runt staden. Regenten och hans undersåtar begav sig därför ut för att leta guld. Utan att tänka på konsekvenserna högg de ner alla bambubuskar i sitt sökande och avlägsnade därmed det som en gång skyddat staden.

En av Fa Ngums spioner skickade nu ett meddelande till Fa Ngum om vad som hade hänt och att staden saknade sitt gamla försvarsvärn. Fa Ngum återvände därefter med sin armé och intog staden med lätthet. Stadens portar stod också öppna för att välkomna fienden. Efter detta kallades staden inte längre för Phainam.

Vad den sedan kallades för känner jag inte till. Jag har tidigare berättat att Vientiane kanske fick sitt nuvarande namn först på 1500-talet.