Den 3 april lät man nu i stället nominera Suchinda Kraprayoon som premiärministerkandidat och den 7 april 1992 visade det sig att generalen ljugit om sina politiska ambitioner då han själv tog över posten som premiärminister. Suchinda hade kanske inte räknat med vilka konsekvenser detta skulle få. Andra källor hävdar att inget av koalitionspartierna kunde presentera en trovärdig ledare och att det var därför som Suchinda själv tog över makten. Det hade då bara gått drygt ett år sedan kuppen mot Chatichai.

Handley säger att general Sunthorn Kongsompong och representanthusets talman Arthit Urairat (Athit Urairat) อาทิตย์ อุไรรัตน์ (9 maj 1938-) den 7 april lämnade in Suchindas namn till kungen. Arthit svor sig fri genom att insistera på att det var Sunthorn själv, som ordförande i det Nationella fredsbevarande rådet (NPKC), som hade nominerat Suchinda. Därefter skrev kung Bhumibol under Suchindas utnämnande.

(Arthit Urairat)

Medan oppositionspartierna attackerade regeringen klädde studenter demokratimonumentet i svart som symbol för demokratins död. Chuan Leekpai och Chavalit Yongchaiyudh krävde ändringar i författningen där premiärministern måste vara invald i representanthuset, mera makt till representanthuset och en mindre senat.

Suchinda tog också över posten som försvarsminister och utnämnde flera generaler från klass 5 och andra allierade till nyckelpositioner, men han valde teknokratveteraner från Prems och Anands gamla regeringar för de viktiga ekonomiska posterna. Samak Sundaravej utsågs till biträdande premiärminister. I kabinettet fanns det också 11 parlamentsmedlemmar från Chatichais gamla regering, som NPKC tidigare hade anklagat för korruption! I kabinettet fanns också Thinapan Nakata (Thinnaphan Nakhata) ทินพันธุ์ นาคะตะ (19 mars 1934-), som varit Prems rådgivare under åtta år.

(Thinapan Nakata)

Den 8 april satte sig Chalard Vorachart (Chalat Worachat) ฉลาด วรฉัตร (31 juli 1943-14 december 2021) från Demokratiska partiet framför parlamentet och förklarade att han skulle fasta sig själv till döds om Suchinda inte avgick som premiärminister. Här säger Handley att Chalard många år tidigare hade genomfört en liknande protest mot Prem. Någon vidare information om detta har jag inte hittat.

(Chalard Vorachart)

Detta blev en tändande gnista för oppositionen och fler aktivister anslöt sig till hungerstrejken trots att de trakasserades och hotades av Red Gaurs-liknande typer. Antalet demonstranter växte för varje dag och den 16 april då parlamentet öppnade kunde man på TV se hur oppositionen demonstrativt hade klätt sig i svart.

Den 20 april hade antalet hungerstrejkande växt till över 40 personer och samma dag organiserade oppositionen en demonstration framför parlamentet där 50 000 personer deltog. Den 30 april kollapsade Chalard och fördes medvetslös till sjukhus, men det skulle senare visa sig att han överlevde. Efter Chalards kollaps började demonstranterna tappa kraft. Trots att regeringen förbjudit både radio och TV att rapportera om demonstrationerna var tidningarna fulla av rapporter om det som hände.