Modern tid - Thailand på 1990-talet
Demonstrationerna i maj 1992

På kvällen måndagen den 4 maj 1992 samlades omkring 60 000 demonstranter på Sanam Luang. Demonstrationen var fredlig och demonstranterna verkade acceptera att kampen skulle föras på parlamentariskt vis.

Men allt förändrades då Chamlong Srimuang från Phak Palang Dharma läste upp sitt melodramatiska ”det sista brevet från Chamlong Srimuang.” Han sade bland annat följande; ”Jag har tänkt igenom det hela noggrant och beslutat mig för att riskera mitt eget liv…Om jag om några dagar måste lämna den här världen kommer jag inte att ångra det. Farväl.”

Till skillnad från den tidigare hungerstrejkande Chalard Vorachart skulle Chamlong bara dricka vatten och inte använda glukos eller andra näringsämnen under sin hungerstrejk. Demonstranterna blev djupt rörda och Chamlongs aktion måste ha givit regeringen kalla kårar.

Regeringen försökte bemöta Chamlongs utmaning genom att censurera mediarapporteringen och TV och radio sände bara kritiska uttalanden mot Chamlong. Kritiken, som bland annat framfördes av regeringsmedlemmar och munkar, gick ut på att hans handling var förödande för nationen, religionen och monarkin.

Kungens mediarådgivare Piya Malakul na Ayutthaya (Pi Malakun na Ayutthaya) ปีย์ มาลากุล ณ อยุธยา (10 september 1937-) lät radiostationen Jor Sor 100 จส. 100, dit folk kunde ringa, komma med en rad fördömanden mot Chamlong och demonstranterna. Folk som ringde in och som istället var kritiska mot regeringen blev helt enkelt bortkopplade!


(Piya Malakul na Ayutthaya)

Tisdagen den 5 maj var det dags för den officiella helgdagen kröningsdagen (Wan Chattra Mongkhon) วันฉัตรมงคล. Under ceremonierna denna dag gav kungen som brukligt audiens till regeringens toppar och delade ut kungliga utmärkelser till 120 offentliga personer. På listan över inbjudna fanns de flesta medlemmarna i NPKC och deras fruar med. Många av demokratiförespråkarna betraktade detta som en förolämpning.

Onsdagen den 6 maj direktsände TV från parlamentet då Suchinda skulle avlägga sin regeringsförklaring. Då vandrade oppositionen helt sonika ut, vilket visade allmänheten att motståndet mot Suchinda var omfattande.

Samma kväll demonstrerade uppskattningsvis 80 000 personer nära parlamentet och Chamlongs hustru och flera andra personer anslöt sig till Chamlongs hungerstrejk.

Redan den 6 maj hade den nye armékommendanten Issarapong Noonpakdi kallat samman polis- och militärgeneraler från huvudstadens säkerhetskommitté för att sjösätta en plan kallad Pairee Pinat (Phairi Phinat) ไพรีพินาศ. Mer än 1 000 tungt beväpnade djungelsoldater och fallskärmsjägare transporterades därefter i full stridsberedskap till Bangkok.

Pairee Pinat var en taktik för att bekämpa kommuniststödd undergrävande verksamhet och vänsterterrorism i städerna. Taktiken handlade om en metodisk bekämpning som inte var främmande för mord på ledande personer, misshandel, att skjuta på demonstranter och massarresteringar.

Metoden hade utarbetats av USA och hade lärts ut till Sydkorea och Thailand på 1970-talet. Den hade inte fungerat i Vietnam och heller inte i Sydkorea. Det skulle visa sig att den heller inte fungerade i Thailand.

Då Pairee Pinat sjösattes delades det ut skarp ammunition till militären och de informerades om att demonstranterna hotade nationen och den helige monarken själv.

Torsdagen den 7 maj kritiserades Suchindas regeringsförklaring punkt för punkt i parlamentet. Då gick Suchinda själv upp i talarstolen och levererade ett rasande angrepp mot Chamlong och hans fördärvande av buddhismen och där han kallade Chavalit kommunist och republikan. Suchinda förklarade att hans jobb var att försvara nationen, buddhismen och monarkin mot dessa hot. Talet direktsändes i TV.

Bangkok var chockat över det hårda språkbruket och det stod klart att Suchinda stod beredd att slå tillbaka med ett stort antal välbeväpnade soldater på sin sida. Aktiemarknaden drabbades omedelbart av fallande kurser och parlamentet ajournerades i kaos.

Trots hotet demonstrerade omkring 70 000 personer under torsdagen. Detta trots att Kaset Rojananil påtalat att demonstrationer var totalförbjudna. Men demonstranterna förhöll sig lugna och samarbetade med den lilla kontingent poliser som övervakade dem.


(Demonstranter vid Demokratimonumentet)

Fredagen den 8 maj bad mer än 200 universitetsakademiker kungen att gripa in. Gruppen leddes av Prawase Wasi (Prawet Wasi) ประเวศ วะสี (5 augusti 1932-), som kungen känt sedan 1950-talet.


(Prawase Wasi)

De sade till kungen att militären svikit folkets förtroende då de efter kuppen 1991 hade permanentat sin politiska makt och undergrävt demokratin. Man bad kungen att upplösa parlamentet eller tvinga Suchinda att avgå. De var oroliga för att om Chamlong dog skulle det bli blodiga upplopp.

Till sist agerade kungen med försiktighet. Han ville inte träffa några representanter för demonstranterna, men han kallade till sig Suchinda och militärkommendanterna. Vad som sades under mötet har aldrig blivit känt, men efteråt förklarade Suchinda på TV att han inte tänkte avgå. Men han sade också att han inte tänkte använda våld mot demonstranterna.

Nu deklarerade militären att Sanam Luang måste utrymmas inför en buddhistisk ceremoni (Buddhism Promotion Week) som skulle hållas söndagen den 10 maj där kungens dotter prinsessan Sirindhorn skulle delta. Dessutom planerades det att den kungliga plöjningsceremonin (Phra Ratchaphithi Phüt Mongkhon) พระราชพิธีพืชมงคล skulle genomföras torsdagen den 14 maj.

Tidigt på fredagskvällen den 8 maj demonstrerade mer än 100 000 personer på Sanam Luang. Den fastande Chamlong infann sig också och uppmanade demonstranterna att marschera mot parlamentet.

Men redan innan demonstranterna hade hunnit marschera en kilometer på den breda Ratchadamnoenavenyn stoppades de av en taggtrådsbarriär vid bron Phan Fa Lilat. Bakom barriären stod ett stort antal beväpnade soldater beredda att hindra dem från vidare avancemang mot parlamentet eller Chitraladapalatset.

På lördagsmorgonen den 9 maj gav den fastande Chamlong efter för demonstranternas vädjan om att han skulle avbryta sin hungerstrejk. Men militären lät sig inte blidkas utan hotade att rensa gatorna från demonstranter före måndagsmorgonen.

Kung Bhumibol grep nu in öppet och uppmanade de politiska partierna att kompromissa vad det gällde författningsändringarna. De kom nu överens om att en blivande premiärminister skulle vara en vald parlamentsmedlem, att representanthusets talman skulle vara talman för hela parlamentet samt andra ändringar som skulle ge representanthuset mera makt.

Men då regeringspartierna inte sade något om när ändringarna skulle genomföras stannade 25 000 demonstranter kvar på gatorna söndagen den 10 maj.

På eftermiddagen var det planerat att prinsessan Sirindhorn skulle anlända via Ratchadamnoenavenyn för den ovan omtalade ceremonin på Sanam Luang klockan 17.00.

Detta blev inledningen på en "tävling" mellan regimen och demonstranterna om att visa sin vördnad för monarkin. Men regeringen hävdade att demonstranterna störde prinsessan och förolämpade monarkin genom att stanna kvar på gatorna.

Piya Malakuls Jor Sor 100 påstod att Chamlongs demonstranter blockerade prinsessans färdväg. Men faktum var att Chamlong instruerat demonstranterna att rensa den breda avenyn, vilket de också gjort. De hade dessutom satt upp porträtt på prinsessan, kungen och drottningen utmed färdvägen flera timmar innan hennes planerade ankomst.

Men prinsessan valde en lång omväg till Sanam Luang eskorterad av militär och demonstranterna blev förvånade. Litade prinsessan inte på dem? Eller hade generalerna hindrat henne från att komma? Långsamt övergick förvåningen till ilska och antalet demonstranter ökade långt in på söndagsnatten.

Sent på söndagsnatten lovade regeringspartierna att förändringarna i författningen skulle bli en snabb affär. Men den kompromiss som kungen fått till stånd blev kortlivad.

På måndagskvällen den 11 maj hade Banharn Silpa-archa och Kaset Rojananil plötsligt ändrat sig och de menade att det inte fanns någon överenskommelse angående några författningsändringar! Därmed hade de faktiskt gått emot kungen. Suchinda hotade med ett militärt ingripande om demonstranterna blev våldsamma.

Då den buddhistiska högtiden Vesak skulle infalla den kommande veckan hade demonstranternas ledare bestämt sig för att ligga lågt och bli mera försiktiga i sin retorik. Vesak heter Vishaka Puja (Wisakha Bucha) วิสาขบูชา på thai.

Torsdagen den 14 maj genomfördes den kungliga plöjningsceremonin och demokratirörelsen höll sig tyst då kungen, kronprinsen och prinsessan Sirindhorn genomförde ceremonin på Sanam Luang.

Då de kungliga reste till Wat Phra Kaeo och Grand Palace lördagen den 16 maj för ritualer enligt Vishaka Puja stannade demonstranterna också hemma för att visa sin respekt för kungahuset.

Eftersom regeringen hade brutit sitt löfte om ändringarna i författningen återupptogs demonstrationerna söndagen den 17 maj. Armén skickade då ut omkring 40 000 man till olika platser i Bangkok och man satte upp militära vägspärrar hela vägen runt kungapalatset. Palatsets portar vaktades av tungt beväpnade fallskärmsjägare.

Det hade nu tillkommit en ny rörelse under namnet förbundet för demokrati. Rörelsen leddes av en kommitté med folk från ideella organisationer, arbetarledare, studentledare och med politiker såsom Chamlong Srimuang och Chavalit Yongchaiyudh.

Klockan 20.00 den 17 maj hade antalet demonstranter vid Sanam Luang växt till omkring 150 000. Bland dessa fanns ett tvärsnitt av Bangkoks befolkning, såsom fattiga arbetare, statstjänstemän, butiksägare från medelklassen och välhavande yuppies.

Ledarna för Förbundet för demokrati hade bestämt sig för att marschera till regeringsbyggnaden (Government House), med de blev ännu en gång stoppade vid Phan Fa-bron, där polis väntade bakom rakbladstaggtråd.

Bakom poliserna fanns det en falang stridsberedda militärer med automatvapen. De flesta demonstranterna höll sig lugna, men en del av dem började kasta stenar och flaskor, som tydligt var ämnat att provocera fram våldsamheter.

Under de kommande timmarna lyckades demonstranterna riva ner en del taggtråd och oskadliggöra en brandbil som sprutade vatten på dem. Då poliserna saknade kravallutrustning retirerade de under oordnade former.

Då demonstrationerna tilltagit i våldsamhet beslöt sig Suchinda för att krossa protesterna med våld och utfärdade undantagstillstånd. Militären omgrupperade sig nu längre ner på Ratchadamnoenavenyn, med tyngre utrustning och pansarfordon.

Men demonstranterna följde inte efter soldaterna och de flesta stannade kvar vid Phan Fa-bron. Här brände en mindre grupp några bilar och en tom polisstation. Det handlade om organiserade provokatörer, vilket båda sidor senare blivit överens om, men vem som skickat ut dem har aldrig blivit klarlagt.

Ännu hade inga skjutvapen använts och antalet skadade var få. Då klockan blev 02.00 hade det hela lugnat ner sig och tre fjärdedelar av demonstranterna hade lämnat området och begett sig hem. På Chamlongs uppmaning satte sig de kvarvarande fredligt ner vid bron där de samtalade, sjöng och slappnade av i lugnet.

Helt oprovocerat och utan någon förvarning marcherade trupper fram mot de kvarvarande demonstranterna klockan 04.00 och började skjuta. Då demonstranterna skingrades låg flera döda kvar på platsen och många fler var sårade.

Vid soluppgången måndagen den 18 maj spolades blodet bort från gatan och på TV rapporterades det att demonstranterna hade försökt attackera kungapalatset och militären hävdade att demonstranterna hade skjutit först.

Båda dessa påståenden var falska. Det förekom inget skjutande från demonstranternas sida och inga skjutvapen eller ens knivar hittades någonsin hos dem. Ingen hade närmat sig palatset och ingen hade ens tänkt tanken. Det fanns heller ingen anledning att rensa gatorna från demonstranter då måndagen var en helgdag.

Tidigt på måndagskvällen, efter att Chamlong och flera tusen personer hade återvänt för att sittdemonstrera på Ratchadamnoenavenyn, anlände stridsutrustade soldater för att arrestera dem. De sköt mestadels lösa skott i luften, men på sidogatorna där det inte fanns några avslöjande kameror blev flera personer skjutna med skarp ammunition.

Samma kväll ökade antalet demonstranter återigen vid Sanam Luang. Dessa demonstranter var yngre och mera våldsamma. Demonstranterna hindrades från att marschera nedför Ratchadamnoenavenyn av nya barrikader och då mörkret föll omringade stridsberedda trupper området. Militären riktade sina vapen mot dem genom rakbladstaggtråden och det fanns skarpskyttar på hustaken.

De började skjuta när demonstranterna satte eld på flera bussar och började knuffa dem mot barrikaderna. Skyttarna på taken började skjuta ner folk framför barrikaderna och marktrupperna sköt rätt in bland demonstranterna. Många demonstranter träffades och dödades.

Under de tidiga morgontimmarna rensade militären slutligen hela området och det utfärdades arresteringsordrar på några av demonstrationsledarna från Förbundet för demokrati.

Då nyheten om om de skjutna spreds i Bangkok började folk fråga var kungen höll hus. Varför hade han inte stoppat det här? Stod han bakom Suchinda eller hade han hindrats av trupperna och pansarbilarna runt palatset från att blanda sig?

Det spreds ett rykte om att kungen kanske hölls fången av militären eller att han hade flytt huvudstaden med Prem och begett sig till Nakhon Ratchasima för att samla trupper mot Suchinda. Alla rykten förutsatte att kungen inte hade kunnat stå bakom Suchinda.

Samtidigt förberedde sig armén för strid då man uppenbart trodde att Chavalit och Chamlong skulle kalla in sina lojala armétrupper för att slå tillbaka.

Under tisdagen den 19 maj visste man inte hur den kungliga familjen tänkte. I en väl skyddad bilkaravan som kommenderades av Kaset Rojananil åkte kronprins Vajiralongkorn till flygplatsen och därifrån till Sydkorea. Prinsessan Sirindhorn hade rest på ett officiellt besök till Paris veckan innan tillsammans med prinsessan Galyani.

Det vädjades från alla möjliga håll om att få stopp på våldet och att kungen skulle agera. Phra Yanasangworn ledde sangharådet i en offentlig uppmaning till alla sidor om att sluta ‘‘döda varandra,’’ fast ingen på regeringssidan hade dödats.

Prinsessan Sirindhorn uttalade sig från Paris där hon uppmanade till lugn och enighet. Hon sade att hon försökt ringa till sin familj utan att komma fram. Detta var dock vanligt förekommande vid den här tiden då de internationella telefonledningarna till Bangkok ofta var dåliga och överbelastade. Men allmänheten tolkade det som om hon förhindrades att prata med sin far.

Efter detta visade sig Suchinda i TV där han avfärdade ryktena om han eller den kungliga familjen hade flytt från Bangkok. Han fördömde ännu en gång Chavalit och Chamlong för att försöka fördärva buddhismen och monarkin.

Onsdagen den 20 maj gick det rykten om kommande strider mellan olika militärfraktioner. Suchindas styrkor hade stängt av Bangkoks gamla stadscentrum och det förekom sporadiskt skjutande. Suchinda framträdde ännu en gång kortvarigt i TV där han försäkrade att han hade läget under kontroll. Han framträdde tillsammans med koalitionsledarna Narong, Banharn och Samak.

Det skulle senare visa sig att militärens framfart resulterat i 52 människors död (enligt officiella siffror), en mängd försvinnanden, hundratals skadade och över 3 500 arresterade. Men det finns andra källor som antyder att över 300 personer kan ha dödats. Mer sansade källor talar om minst 100 döda under de tre dagarnas våldsamheter.

Bland de arresterade fanns demokratirörelsens ledare Chamlong. Många av de arresterade påstods ha blivit torterade.


(Munk bland soldater 1992)

Svensk TV visade hur soldater i marschkängor promenerade över personer som sparkats och slagits och tvingats lägga sig på golvet i foajén till Royal Hotel โรงแรมรอลยัล โฮเต็ล. Ledare för denna aktion, tillsammans med 16 soldater, var en tidigare nämnd man vid namn Surayud Chulanont.

Ovanstående händelser har kallats för Svarta maj (Phrütsapha Thamin) พฤษภาทมิฬ och ledde faktiskt till att kung Bhumibol återigen engagerade sig personligen för att stoppa våldet.

Strax efter klockan 22.00 på kvällen, onsdagen den 20 maj 1992, kunde uppemot 50 miljoner thailändska TV-tittare se en historisk audiens, som kungen gav till Suchinda och hans politiska motståndare Chamlong Srimuang. Vid sin sida hade kungen också riksrådsmedlemmen Prem. Scenen med de två sittande på knä framför kungen visades också på svensk TV.


(Chamlong och Suchinda hos kungen)

Följande dag förundrades världen då våldet och demonstrationerna slutade, även om soldaterna fanns kvar på gatorna, och livet återgick gradvis till det normala. Chamlong hade beordrats, förmodligen av Prem i kungens namn, att avsluta demonstrationerna och de politiska partierna hade uppmanats att genomföra författningsändringarna.

Chamlong försvann för tillfället ur rampljuset, men det gjorde inte generalerna Suchinda Kraprayoon, Kaset Rojananil och Issarapong Noonpakdi. De försvarade sina tidigare aktioner som lagliga och nödvändiga. De hade agerat i självförsvar då demonstranterna hade attackerat militären med skjutvapen, granater och brandbomber. Men det fanns som tidigare nämnt ingen sanningshalt i detta påstående.

Utan att visa någon ånger försvarade sig generalerna i flera olika sammanhang, inklusive ett med skeptiska utländska diplomater, där de förklarade att de skyddat kungen och nationen från uppviglande kommunistiska element.

Suchinda insisterade på att stanna kvar som premiärminister intill författningsändringarna var klara. Han krävde också amnesti för sig själv och sina mlitärkollegor. Trots att detta gjorde demokratirörelsen rasande beviljades detta.

Men vid middagstid söndagen den 24 maj, efter en privat audiens hos överstepatriarken Yanasangworn vid Wat Bovornives, avgick Suchinda som premiärminister. Han förklarade att han därmed följt kungens önskemål om att verka för fred och försoning.

Nästa dag öppnade parlamentet med Prem, som fungerade som juridisk rådgivare till NPKC, som tillfällig premiärminister. Parlamentarikerna genomförde snabbt den första och den andra behandlingen av de önskade författningsändringarna. Den tredje och sista behandlingen skulle hållas den 10 juni.

Men här säger Wikipedia att Meechai Ruchuphan (Michai Ruechuphan) มีชัย ฤชุพันธุ์ (2 februari 1938-) fungerade som tillfällig premiärminister från den 24 maj till den 10 juni 1992.


(Meechai Ruchuphan)

Men allt var inte helt över ännu. Suchinda fortsatte som försvarsminister och Kaset Rojananil, Issarapong Noonpakdi och andra behöll sina militära poster. De partier som stod bakom Suchinda kontrollerade fortfarande parlamentet med stöd av den NPKC-utnämnda senaten.

För att minska kraven från oppositionen och från pressen om att regeringen skulle avgå nominerade de fem regeringspartierna flygvapengeneralen Somboon Rahong, som blivit ledare för partiet Chart Thai efter valen i mars, till premiärministerposten.

Jag har tidigare berättat att Somboon var en av de som bildat partiet Samakee Dhamma (Justice Unity Party) året innan. Hur det gick till när han plötsligt blev partiledare för Chart Thai har det spekulerats om.

Vid den här tiden såg det ut som om talmannen i parlamentet Arthit Urairat (Athit Urairat) อาทิตย์ อุไรรัตน์ (9 maj 1938-) stod beredd att gå till kungen för att få ett godkännande av Somboon. Men Arthit valde att låta bli att göra detta efter ett möte med Prem.


(Arthit Urairat)

Arthit sade istället att inget beslut skulle tas innan författningsändringarna hade godkänts i parlamentet och han tillade att nästa premiärminister skulle vara en civilist.

Då författningsändringarna godkänts den 10 juni överraskade Arthit landet genom att gå till kungen och föreslå Anand Panyarachun som premiärminister istället för Somboon Rahong.

Detta beslut fick starkt stöd av allmänheten och mottogs också med lättnad av många. Koalitionspartierna från den gamla regeringen svarade med att attackera Arthit som de menade hade förrått dem.

Somboon hade befunnit sig i sitt hem med champagnen på kylning, tillsammans med hundratals supportrar. Han väntade på att telefonen skulle ringa och bekräfta hans nominering. Då samtalet kom sjönk hakan på Somboon och han hade svarat; "Ja, jag förstår."

Fyra dagar senare meddelade Anand att han bildat en civil regering som innehöll tjugo respekterade teknokrater, som även haft ministerposter under hans tidigare ämbetstid som premiärminister.

Anand visade direkt att han inte ville låta sig styras av de tidigare kuppgeneralerna. Detta genom att beordra att Chatichai Choonavan skulle släppas på fri fot. Därefter arbetade Anand och hans regering med att minska spänningarna i samhället och att stabilisera landets ekonomi. Han förklarade sedan att allmänna val skulle hållas den 13 september 1992.

Landets fackliga organisationer, och då i synnerhet Labour Congress of Thailand (LCT) och Thai Trade Union Congress (TTUC) (Sapha Ongkan Lukchang Samaphan Raeng Ngan Haeng Prathet Thai) สภาองค์การลูกจ้างสมาพันธ์แรงงานแห่งประเทศไทย, hade spelat en stor roll i demokratirörelsen som till sist tvingade fram förändringar i Thailands styrelseskick. De hade bidragit aktivt till att mobilisera de ovan nämnda demonstrationerna.

Den så kallade interna fredsbevarande lagen som möjliggjort användande av militärt våld mot demonstranter avskaffades den 29 juni.

I juli månad begärde de prodemokratiska grupperna att den tidigare beviljade amnestin för Suchinda och hans kollegor skulle dras tillbaka. Detta fick Kaset Rojananil att kontra med ett kupphot.

En annan delikat uppgift för Anand blev att utvärdera militärens roll under händelserna i maj. General Pichitr Kullavanijaya, som var en av Prems och kungens favoriter (och som blev medlem i riksrådet den 13 juli 1993), blev ansvarig för en sex veckor lång sekretessbelagd undersökning. Pichits rapport blev dock aldrig offentliggjord.

Den 1 augusti flyttade Anand toppgeneralerna, som varit inblandade i de blodiga händelserna i maj, till poster utan maktinflytande och avslutade därmed på ett effektivt sätt deras karriärer.

Det handlade om flygmarskalk Kaset Rojananil, general Issarapong Noonpakdi och general Chainarong Kaenchan ไชยณรงค์ แก่นจันทร์, som fick lämna sina tidigare poster.


(Chainarong Kaenchan)

Men även efter Anands omplacering av generalerna stödde militären öppet minst två partier i valkampanjen. De mobiliserade också Red Gaurs, Village Scouts och operationskommandot för inre säkerhet (ISOC) för att försvara tillslaget mot demonstranterna inför väljarna och fortsatte att insistera att den handlat om ett kommunistiskt hot mot nationen, religionen och monarkin.

Tre datum, den 14 oktober 1973, den 6 oktober 1976 och maj 1992, är speciellt viktiga i Thailands kamp för demokrati. Vid samtliga dessa tillfällen användes brutalt våld mot den egna befolkningen. Det har aldrig givits någon formell ursäkt för detta och varje gång har militären sagt att det inte skulle kunna hända igen. 

En amerikansk människorättsrapport från 1997 slog fast att 38 personer helt enkelt bara "försvann" under majdemonstrationerna 1992.


Stavningsvarianter;

Förbundet för demokrati; Confederation for Democracy.

Arthit Urairat; Arthit Urairattana.

Interna fredsbevarande lagen; Internal Peacekeeping Law.

Chainarong Kaenchan; ชัยณรงค์ แก่นจันทร์.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-06-03, 13.25
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.