Forntid - Thailand och omkringliggande länder före och under taifolkens ankomst
Monfolket - Suvarnabhumi, Dvaravati och Haripunjaya

Då är det dags att berätta litet mer om monfolket. Detta folk hade tidigt slagit sig ner vid floden Salween i nuvarande Burma. De fortsatte att sprida sig söderut och österut långt in i nuvarande Thailand. Det var ett konstnärligt folk som skapade en högtstående civilisation, vilket dokumenteras av ruiner och redskap som påträffats i området.

Tidigt omtalas ett område i Sydostasien som kallades Suvarnabhumi (Suwannaphum) สุวรรณภูมิ, vilket ibland översätts till det gyllene landet eller guldlandet (din daen thong) ดินแดนทอง. (Suvarna=guld och bhumi=land.) En del forskare menar att detta område kan ha legat i nuvarande centrala Thailand, medan andra menar att Suvarnabhumi var den region som sträcker sig från Pegu (Pha-kho) พะโค i nuvarande Burma ner över Malackahalvön.

Pegus officiella namn är numera Bago. Men för att undgå missförstånd har jag valt att använda det gamla namnet i min text. Peguregionen kallas också för Hanthawaddy (Hongsawadi) หงสะวดี. Men forskarna har inte riktigt kunnat bli eniga om områdets omfattning.

På Chaophrayaslätten har man funnit bevis för tidig indisk påverkan. Här har man funnit byggnadsfundament och Buddhastatyer (Phra Phuttha Rup) พระพุทธรูป i stilarter som var vanliga i Indien mellan år 200-400 före vår tideräkning.

Att man också hade kontakt med Europa ยุโรป, kanske förmedlad av indierna, visar fyndet av en grekisk-romersk lampa från första århundradet av vår tideräkning! Fynden gjordes i distriktet Tha Maka ท่ามะกา på en plats vid namn Phong Tuk (Phong Tük) พงตึก, i provinsen Kanchanaburi.


(Den romerska lampan från Phong Tuk)

Enligt traditionen skall en buddhistisk mission, som den indiske kungen Ashoka (Asok) อโศก (r. cirka 272-232 före vår tideräkning) skickade för att sprida buddhismen, ha kommit till Suvarnabhumi på 200-talet före vår tideräkning. Ashoka levde cirka 304-232 före vår tideräkning.

Du kan läsa mera om buddhismen och dess tidiga historia i avsnittet "Buddhismen och den tidiga buddhismens historia," litet längre fram.


(Kung Ashoka)

Tidigt lydde delar av monfolket förmodligen under khmerriket Funan, men vi vet knappast något om dem från den tiden. Men de skilde sig från sina herrar genom sin buddhistiska religion, eftersom majoriteten av khmererna vid den här tiden bekände sig till brahmanismen.

I slutet av 500-talet eller i början av 600-talet, då Funans makt minskat, avlöste monfolket khmererna som dominerande makt i dagens mellersta Thailand. Det förefaller som om det fanns flera monstater, men det viktigaste riket blev känt som Dvaravati (Thawarawadi) ทวารวดี.

Dvaravati blev ett centrum för buddhistisk mission och det var härifrån som buddhismen började sprida sig i det område som idag är Thailand, Burma, Laos och Kambodja.

En del forskare menar att Dvaravati bara var en direkt förlängning av Suvarnabhumi. Enda skillnaden skulle vara namnet. Suvarnabhumi kan ha existerat från omkring 200 före vår tideräkning till mitten av 400-talet och Dvaravati från mitten av 400-talet till mitten av 1000-talet.

Vi vet heller inte så mycket om Dvaravati. Varken hur stort riket var, vilka andra folkslag som bodde här eller var en eventuell huvudstad låg. Kanske var Nakhon Pathom นครปฐม huvudstad, men i vilket fall som helst var den en av rikets viktigaste städer.


(Provinsen Nakhon Pathom)

Dvaravati hade under flera hundra år stort kulturellt inflytande vida utanför sina egna gränser. Nakhon Pathom låg vid den här tiden betydligt närmare havet, vilket underlättade kommunikationerna. Idag ligger den moderna staden Nakhon Pathom cirka 60 kilometer väster om Bangkok.

Här måste nämnas att namnet Bangkok blivit så vedertaget att det även används av thailändarna själva då de talar med oss européer. Men på thai heter Bangkok Krungthep กรุงเทพฯ. Detta kan du läsa mera om i "Bangkok, Rama I - Rama VII," avsnittet "Bangkok blir huvudstad,” artikeln ”Bangkok blir huvudstad 6 april 1782."

Ett stort buddhisttempel med en väldig stupa uppfördes vid Nakhon Pathom. Den kallades för Phra Pathom Chedi พระปฐมเจดีย์, eller den första stupan. (Chedi betyder stupa). Stupan har under historiens gång varit föremål för flera ombyggnader och restaureringar.


(Phra Pathom Chedi)

Ibland används ordet pagod för stupa, vilket inte är helt korrekt. Du kan hitta en förklaring till detta i de externa länkarna. Se "Pagod."

Den ursprungliga stupan, som lär finnas inuti den nuvarande, är enligt traditionen byggd under perioden 100-400 före vår tideräkning och är då över 2000 år gammal. En annan källa säger att den byggdes i början av 600-talet, men när uppförandet egentligen påbörjades får de lärde tvista vidare om. Enligt traditionen skall det finnas några av Buddhas hårstrån i stupan.

En modell av den ursprungliga stupan finns söder om Phra Pathom Chedi. Efter mitten av 1000-talet drabbades stupan av förfall. Men under den långt senare kungen Mongkut påbörjades renoveringsarbetet som senare fortsattes av hans son och efterträdare kung Chulalongkorn (Chulalongkon) จุฬาลงกรณ์.

Monbefolkningen i Dvaravati bodde huvudsakligen i väster på den lägre centralslätten och vid floden Ping vid dagens Lamphun och Chiang Mai. Deras bröder längre mot öst, i dagens nordöstra Thailand, uppslukades antingen av khmerbefolkningen eller senare av taifolk som snart skulle börja röra sig in i området.

En stad som stammar från Dvaravatiperioden var Mueang Fa Daet Song Yang (Müang Fa Daet Song Yang) เมืองฟ้าแดดสงยาง i den nuvarande provinsen Kalasin กาฬสินธุ์. Baserat på arkeologiska fynd sägs det att staden varit befolkad redan under förhistorisk tid. Men under 700-900-talet hade staden blivit mera utvecklad. Staden var då omgiven av två jordvallar, som var omkring fem kilometer långa, med en vallgrav mellan jordvallarna.


(Provinsen Kalasin)

Mueang Fa Daet Song Yang förkortas ofta till Mueang Fa Daet och bevisen för denna civilisation är de religiösa ruinerna i och omkring den gamla staden staden. En mer precis placering av Mueang Fa Daet är i distriktet Kamalasai (amphoe Kamalasai) อำเภอกมลาไสย, kommunerna Nong Paen (tambon Nong Paen) ตำบลหนองแปน och Ban Sema (tambon Ban Sema) ตำบลบ้านเสมา i provinsen Kalasin.

Inskriptioner från Dvaravatitiden är skrivna på monspråket och de tidigaste inskriptionerna är från 700-talet och har påträffats i Lopburi. Inskriptionerna berättar mycket litet om regionens historia och historikerna har fått hämta sina upplysningar från andra källor.

Riket blomstrade tack vare handeln över stora delar av Sydostasien. Det förekom handel mellan Martabanviken (Ao Maotama) อ่าวเมาะตะมะ och Thailandviken (Ao Thai) อ่าวไทย via de tre pagodernas pass (Dan Phra Chedi Sam Ong) ด่านพระเจดีย์สามองค์, i slutet av 500-talet.


(Phra Chedi Sam Ong)

Egentligen borde passet översättas till ”de tre stupornas pass”, men jag har valt att göra en direkt översättning från engelskans Three Pagodas Pass.

Kinesiska källor nämner det buddhistiska kungariket Dvaravati för första gången på 600-talet. Förmodligen flyttades Dvaravatis politiska och kulturella, och kanske också befolkningsmässiga, centrum västerut från 800-talet och framåt. Detta beroende på trycket från khmerernas nybildade Angkorrike.

Monfolket hade bildat en utlöpare till Dvaravatiriket i norr, med centrum omkring dagens Lamphun och Chiang Mai. Riket, som kallades Haripunjaya, kan ha grundats av religiösa män på mitten av 700-talet eller tidigt på 800-talet.

I ärlighetens namn finns det väldigt varierande tidsangivelser för Haripunjayas grundande. Det finns källor som är så specifika att de anger tiden för grundandet till den 19 februari 661 och andra säger 654. Men källorna är ofta överens om att det handlade om före detta munkar som grundare. Men att staden grundats på 600-talet är numera starkt ifrågasatt av många historiker och har ändrats till runt 750. En källa säger 769.

Anledningen till expansionen var, enligt taikällor, buddhistisk mission. Haripunjaya hade nära kontakt med Lopburi i söder och skall ha hänvänt sig till den buddhistiske regenten här för att be om en regent.

Denne skickade då sin dotter som begav sig till Haripunjaya, med ett stort följe mon, och etablerade en dynasti som skulle vara fram till mitten av 1000-talet. Denna mystiska drottnings namn var Camadevi (Phra Nang Chammathewi) พระนางจามเทวี och hon skall ha bosatt sig i Lamphun. Enligt Chiang Mais krönika regerade hon här i 50 år och dog 92 år gammal.

En kung vid namn Vilanga (Khun Wilangkha) ขุนวิลังคะ, från lawafolkets kungarike, anföll Haripunjaya med 80 000 man, men blev besegrad. Men Camadevi skall ha låtit sina två söner gifta sig med lawakungens två döttrar och skapade därigenom en allians mellan de två rikena.

Så här berättar en legend om kung Vilanga och Camadevi;

Då Vilanga upptäckte hur vacker Camadevi var ville han ha henne som sin hustru. Detta såg Camadevi på med avsmak, men istället för att oartigt avslå Vilangas frieri erbjöd hon honom att tävla om hennes gunst, i vad hon trodde var en oöverkomlig uppgift för honom.

Tävlingen gick ut på att Vilanga skulle kasta sitt spjut från toppen av Doi Suthep ända in i staden Haripunjaya, vilket motsvarade en distans på över 24 kilometer. Skulle han lyckas med detta skulle Camadevi acceptera att gifta sig med honom.

Vilanga blev överförtjust, eftersom spjutkastning var hans specialitet, och han accepterade därför utmaningen. Han skulle få två försök på sig. Vilangas första försök hamnade just utanför Haripunjayas stadsmur och Camadevi blev orolig.

Hon bestämde sig därför för att använda sig av list för att undgå ett giftermål med Vilanga. Därför tillverkade Camadevi en hatt, eller mössa, gjord av tyg från hennes underkläder och lät skicka den till Vilanga. Hon lät meddela Vilanga att gåvan var ett bevis på hennes aktning för honom och en maskot som skulle ge honom tur. Vilanga tolkade detta som ett tecken på Camadevis kärlek och tog gladeligen på sig hatten inför sitt andra kast.

Men hatten fungerade som Camadevi hade förväntat sig och genom att placera Camadevis ”kvinnliga orenheter” på sitt huvud försvann hans styrka. Hans andra kast hamnade därför bara vid Doi Sutheps fot.

Vilanga förstod nu att han besegrats genom förräderi och begav sig mot Haripunjaya med en armé för att tilltvinga sig Camadevi med våld. Men Camadevi samlade ihop en egen armé och skickade iväg sina numera vuxna söner på en elefant för att duellera med Vilanga. Duellen blev också av och sönerna besegrade honom. Vilanga retirerade och dog senare med brustet hjärta på Doi Suthep där han blev till en ande.

Camadevi lär ha haft med sig en berömd Buddhastatyett till Haripunjaya, Kristallbuddhan (Phra Se Tang Khamani พระเสฅังคมณี eller Phra Kaeo Khao พระแก้วขาว), som du kommer att få höra mera om längre fram. Kristallbuddhan som är en av Thailands heligaste buddhastatyetter finns idag i templet Wat Chiang Man วัดเชียงมั่น i Chiang Mai.


(Kristallbuddhan)

(Se även "Sukhothai och Lan Na," "Lan Na och Laos tidiga historia," artikeln "Mangrai erövrar Haripunjaya 1281.")

Både under och efter denna mondynasti betraktades Haripunjaya som ett kulturellt och religiöst centrum vartill buddhistmunkar reste för studier.

Palikrönikan Camadevivamsa (Tamnan Chammathewiwong) ตำนานจามเทวีวงศ์ handlar om hur Haripunjaya grundandes av Camadevi och om hennes efterföljare de kommande 500 åren. Krönikan, som daterats till omkring 1410, skrevs av en buddhistmunk från Lan Na. Hans namn var Phra Bodhirangsi Mahathera (Phra Phothirangsi Maha Thera) พระโพธิรังษี มหาเถระ.

I den föregående artikeln "Angkor och Lopburi" har jag skrivit om att Haripunjaya attackerade Lopburi omkring 1002.


Stavningsvarianter;

Suvarnabhumi; Supanbhumi, Suvannabhumi, Suwannaphum, Suwanphumi, Suvarnbhumi, Suvarnaphumi, Suwarnabhumi.

Pegu; Pégou, Pe-ku เปกู.

Hanthawaddy; Hamsavati (pali), Hamsawaddy, Handawaddy, Hangsavati, Hansavadi, Hansavati, Hanswatty, Hantawaddy, Hantawadi หานตาวดี (burmesiska), Hanthawaddy Bago, Hanthawaddy Pegu, Hanthawadi, Hanthawady, Henzawadi, Hongsawadee, Hongsawatoi, Hongthawida, Honsa, Inthapattha, Inthaputh, Moung Hongsa, Müang Chiang Khom เมืองเชียงคม, Müang Hongsa เมืองหงสา, Müang Inthapat เมืองอินทปัต, Müang Mon เมืองมอญ.

Tha Maka; Amphoe Tha Maka อำเภอท่ามะกา.

Phong Tuk; Phong Tuek, Pong Tuk, Pongtuk, Tambon Phong Tuk ตำบลพงตึก.

Ashoka; Asoka, Asoka Raja, Phra Chao Asok Maharat พระเจ้าอโศกมหาราช.

Dvaravati; Dvara Vati, Tharawadi ทาราวดี, Thavaravadee, T'o-ho-lo, To-lo-po-ti.

Nakhon Pathom; Nakorn Pathom.

Krungthep; Khrung Thep (felaktigt), Krung Thep.

Phra Pathom Chedi; Phra Pathommachedi, Pra Patom.

Chulalongkorn; Tschulalongkorn.

Mueang Fa Daet Song Yang; Fa Daet Song Yang, Fa Daet Sung Yang, Mueang Sema (Müang Sema) เมืองเสมา.

Kalasin; Changwat Kalasin จังหวัดกาฬสินธุ์.

Nong Paen; Nong Paeng (felaktigt).

Thailandviken; Gulf of Siam, Thailandbukten, Siambukten.

De tre pagodernas pass; Chedi Sam Onk.

Camadevi; Cama, Chamadevi, Chamthewi, Chamdevi, Chama Dewi, Chamadevi, Channa Devi, Channadevi, Jamadevi, Jamathewi, Jam Thewi, Phanangjamatevi, Phra Nang Cham Thewi.

Vilanga; Khun Luang Wilangkha ขุนหลวงวิลังคะ, Khun Luang Wirangkha ขุนหลวงวิรังคะ, Malangka มะลังกะ, Pho Khun Luang Wilangkha พ่อขุนหลวงวิลังคะ, Viranga.

Kristallbuddhan; Phra Sae Tang Kamani, Phra Se Tang Khammani, Phra Kaeo Khao.

Wat Chiang Man; Wat Chiang Mun.

Camadevivamsa; The Chamadevivongs, The Legend of Queen Cama.

Phra Bodhirangsi Mahathera; Phra Mahathera Bodhiramsi.

Denna artikel senast uppdaterad: 2018-10-17, 07.35
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.