Nordost om dagens Kambodja, vid nuvarande Vietnams mellersta kust, levde chamfolket som talade ett språk tillhörande den malajo-polynesiska familjen. Chamfolket kan ursprungligen ha kommit från Borneo. Enligt kinesiska källor grundades här ett rike 192 som med tiden skulle bli känt som Champa och som existerade ända fram till 1832.

Riket hade grundats efter att en lokal ledare hade gjort uppror mot kineserna som gjorde anspråk på området. Detta första rike kallades Linyi หลินยี av kineserna. Därefter skall kineserna ha gjort flera misslyckade försök att återta området. Chamfolket genomförde också tidigt egna räder mot kineserna i nuvarande norra Vietnam.

På 300-talet erövrade Champa en del territorium från Funan, vilket innebar en stark indisk påverkan. Detta visar inskriptioner från före 400, som är skrivna på en variant av sanskrit. En del källor menar att riket dominerades av indier och styrdes av en brahmansk härskare. Champas statsreligion blev sedan hinduismen. Att riket skulle ha dominerats av indier är i dag starkt ifrågasatt. Detta då indier traditionellt sett inte utvandrade i större antal vid den här tiden. Men att den indiska kulturen hade en stark påverkan på Champa råder det inget tvivel om.

Liksom Funan var Champa en sjöfartsnation. Detta var nödvändigt då den bergiga kusten i centrala Vietnam inte kunde producera tillräckligt med jordbruksprodukter för att försörja Champas befolkning. Verksamheten till havs handlade både om handel och om sjöröveri.

Den viktigaste hamnen var Kattigara och blev enligt vissa källor föregångaren till den moderna staden Saigon (Saingon) ไซ่ง่อน, eller Ho Chi Minh City (Nakhon Ho Chi Min) นครโฮจิมินห์ i nuvarande Vietnam. Det kambodjanska namnet på den blivande staden Saigon var Prey Nokor (Phrai Nakhon) ไพรนคร. Saigon är också känd under namnet Gia Dinh (Ya Ding) ยาดิ่ง från 1690-talet till 1860-talet.

Det har spekulerats i om Kattigara kan vara identisk med den tidigare omnämnda hamnstaden Oc Eo. Enligt senare utgrävningar verkar det inte ha varit fallet. Se även den tidigare artikeln ”Funan och Chenla.”

Det gamla Champa var uppdelat i fem regioner eller furstendömen med följande städer;

1. Indrapura (dagens Dong Duong) var rikets religiösa centrum och låg i dagens provins Quang Nam (Kuang Nam) กว๋างนาม, nära den nuvarande staden Da Nang ดานัง.

(Provinsen Quang Nam i Vietnam)

2. Amaravati (Amarawati) อมราวตี låg också i dagens provins Quang Nam.

3. Vijaya (Wichai) วิชัย, som också kallas Cha Ban. Ibland används också namnet Qui Nhon (Kwi Yoen) กวีเญิน. Den gamla staden Cha Ban ligger 26 kilometer norr om Qui Nhon, som är huvudstad i dagens provins Bin Dinh (Bin Din) บิ่ญดิ่ญ.

(Provinsen Bin Dinh i Vietnam)

4. Kauthara (Khao-thara) เคาธาระ, som idag är den moderna staden Nha Trang, låg i den nuvarande provinsen Khanh Hoa (Khan Wa) คั้ญฮหว่า.

(Provinsen Kanh Hoa i Vietnam)

5. Panduranga (Pandurangkha) ปัณฑุรังคะ som låg i den nuvarande provinsen Ninh Thuan (Nin Thuan) นิญถ่วน. Den senare huvudstaden i provinsen är idag bättre känd som Phan Rang-Thap Cham (Fan Sang-Thap Cham) ฟานซาง-ท้าปจ่าม.

(Provinsen Ninh Thuan i Vietnam)

Med tiden skulle Champa tvingas kämpa för sin existens mot sina mäktiga grannar. År 446 erövrade kineserna i Annam Vijaya och riket hamnade under kinesiskt styre. År 510 lyckades Champa dock återfå sin självständighet.

Längre fram fick Champa chansen att expandera söderut vilket berodde på Funans minskade styrka. Omkring 540 tog man sig ända fram till Mekongflodens delta. Innan Champa hamnade på defensiven mot sina starka grannar hotade riket både det kinesiska Annam och khmerriket under en kort tid i början på 800-talet. Champas territorium minskade därefter till en liten strimla av centrala Vietnams kust. Källorna talar om att khmererna anföll Champa 969.

Enligt en historisk källa hette Champas huvudstad Indrapura från 875-978, Vijaya (Cha Ban) 978-1485 och till sist Panduranga 1485-1832. Andra källor säger att Indrapura var huvudstad från omkring 875-1000 och att Vijaya (Cha Ban) var huvudstad 1000-1471, efter att Champa förlorat staden Indrapura.

Från 900-talet och framåt förde den arabiska handeln i området med sig islamsk kultur och religionen islam (itsalam) อิสลาม och från början av 1400-talet hade många blivit muslimer.

Källorna säger att huvudstaden Vijaya intogs av den vietnamesiske prinsen Phat Ma 1044 och att han tog med sig ett stort krigsbyte härifrån. Detta inkluderade chamkungens harem, dansare, musiker och sångare.

Champa hade landsvägsförbindelser med mellersta Mekong, och därmed dagens södra Laos och nordöstra Thailand, och det måste ha varit genom handelsförbindelser eller krig som taifolk hamnade i Champa som slavar. De nämns nämligen i en inskription från 1050. Det finns idag forskare som menar att Champas centrum en gång låg nära Champasak i nuvarande södra Laos.

Som tidigare nämnts så invaderade Champa khmerriket 1074-1080 och erövrade det starka fästet Sambor. Jag har också berättat att khmererna i sin tur ockuperade Champa 1145-1149 och att Champa anfölls ännu en gång 1150 eller 1153 eller både och. Champa revolterade 1158 och blev åter självständigt.

Champa invaderade sedan Angkorriket ännu en gång 1177 och samma år lyckades man döda den kambodjanske kungen Tribhuvanadityavarman. Därefter genomförde man ett överraskande anfall på själva huvudstaden Angkor (Yasodharapura) 1178.

En flottstyrka under ledning av Champas kung Jaya Indravarman IV (Chaiya Intharaworaman 4) พระเจ้าชัยอินทรวรมันที่ 4 (r. 1167-1192) hade seglat runt nuvarande södra Vietnams kust och sedan uppför Mekongfloden, Tonle Sap-floden (Maenam Tonlesap) แม่น้ำโตนเลสาบ, över sjön Tonle Sap och uppför Siem Reap-floden (Maenam Siam Reap) แม่น้ำเสียมเรียบ till huvudstaden Angkor (Yasodharapura) som intogs, plundrades och brändes. Champa lyckades dessutom installera en chamkung på Angkors tron!

Under perioden 1177-1181 hade Kambodja, som tidigare nämnts, ingen egen kung. 1181 kröntes Jayavarman VII till ny kung och han lyckades driva ut chamfolket från Angkorriket och erövrade i sin tur Champa och placerade en marionett på Champas tron 1190. Khmererna höll därefter praktiskt taget hela Champa ockuperat fram till 1220, då de drog sig tillbaka.

Det är högst troligt att khmererna drog sig tillbaka då de behövde sina soldater för krig mot de tai som börjat bli en maktfaktor i väst. Då kunde chamfolket ännu en gång få placerat en av sina egna på tronen. Jayavarman VII hade dött 1218 och vem som blev Jayavarman VII:s efterträdare kan du läsa mera om i ”Sukhothai och Lan Na,”, avsnittet ”Konungariket Sukhothai,” artikeln ”Tiden före Sukhothais grundande.”

Jag har tidigare berättat att Dai Viet hade invaderat Champa 1312, efter att det mongoliska hotet hade upphört, och tagit kungen till fånga och sedan gjort Champa till en lydstat. Uppenbart återhämtade sig riket senare under 1300-talet och en kung vid namn Po Binasuor, eller Che Bong Nga เจ๊บ่งงา (r. cirka 1360-1390), skall ha attackerat khmerriket och han genomförde också framgångsrika kampanjer mot vietnameserna 1361-1390, innan han dog i strid 1390. Se även ”Sukhothai och Lan Na,” avsnittet ”Konungariket Sukhothai,” och artikeln ”Mongolernas krig mot Champa och Dai Viet (Vietnam).”

Vietnamesernas huvudstad Thang Long (Hanoi) härjades två gånger 1371 och 1377 och Champa erövrade provinserna Nghe An (Nge An) เหงะอาน och Thanh Hoa (Thaeng Hawa) แทงหวา 1380. Enligt källorna miste den vietnamesiske kejsaren Tran Due Tong (Choen Sawe Tong) เจิ่น เสวะ ตง (r. 1372-1377) livet 1377 under ett vietnamesiskt försök att inta Vijaya (Cha Ban).

(Champas ungefärliga utbredning omkring 1380)

Under en svag Cham-härskare vände krigslyckan för Champa och huvudstaden Vijaya föll i vietnamesiska händer 1471. Under striderna ska 60 000 cham ha blivit dödade och beroende på källan ska 30 000-60 000 ha förts bort som fångar. Bland fångarna fanns Chamkungen och 50 medlemmar ur den kungliga familjen. Kungariket Champa reducerades därefter till ett litet område runt den moderna vietnamesiska staden Nha Trang.

Då en ny vietnamesisk attack hotade Champa 1720 valde majoriteten av chamfolket att emigrera mot sydväst och in i området norr om Tonle Sap i nuvarande Kambodja. Det en gång så starka riket föll nu samman och delades mellan vietnameserna och khmererna och 1832 betraktas som det år då riket upphörde att existera.

Champariket utgjorde under sin existens en effektiv barriär mot vidare kinesisk utbredning söderut. Riket skickade då och då delegationer till Kina och det är främst från kinesiska krönikor och steninskriptioner som vi känner till något om rikets tidiga historia.

Enligt en källa finns det kvar 162 000 av det ursprungliga chamfolket i Vietnam, men jag har även sett betydligt färre antal i andra källor. En annan källa säger att 100 000 cham i Kambodja ska ha dött under röda khmerernas skräckvälde 1975-1979 och att det idag finns kvar 217 000 cham i Kambodja. Som minoritetsgrupp i Vietnam kämpar chamfolket för likaberättigande. De talar fortfarande sitt eget språk, har sin egen kultur och sin egen religion islam.