Forntid - Thailand och omkringliggande länder före och under taifolkens ankomst
Taifolk och burmanerna - Ahomfolket

Vi vet inte så mycket om taifolks anknytning till Pagan. Burmanska krönikor och inskriptioner om taifolk från denna period är nästan obefintliga. Syam (eller shan) nämns visserligen som tempelbyggande slavar i Pagans närhet och som bofast befolkning på västbanken av Irrawaddyfloden, omkring 130 kilometer nedströms Pagan.

Det finns knappast några bevis för Pagans omtalade invasion av shanstaterna på 1000-1100-talet och taikrönikorna är också tysta om detta. Men det är möjligt att taifolk (shan) för första gången kom till Malackahalvön under den här tiden. De hade kanske värvats som soldater i Pagans arméer.

Shanfolket hade börjat anlända till shanstaterna på 700-talet och på 1000-talet var de vida utspridda i stora delar av norra Burma. Det finns dock källor som säger att de börjat komma redan på 500-talet.

Bäst organiserade och talrikast var de i floden Shwelis (Maenam Chuai-li) แม่น้ำฉ่วยลี่ dalgång, men troligtvis hölls de i schack av kung Anawrahta.


(Irrawaddyfloden och dess bifloder)

Det sägs att Anawrahta accepterade en dotter från regenten av Mong Mao (Müang Mao) เมืองเหมา, som därmed visade att han underkastade sig Pagans överhöghet. Här anger krönikorna året till 1057.

Under de följande 150 åren ger krönikorna intryck av stor förvirring med dussintals små shanstater, som från tid till annan försökte slå sig samman till större enheter.

Följande står att läsa i en krönika från Hsenwi (Saenwi) แสนหวี. Sao Hsö Hkan Hpas (Chao Süa Khan Fa) เจ้าเสือข่านฟ้า regeringstid (r. 1152-1205) är speciellt intressant.

Efter att ha blivit shanernas ledare i Shweli-dalen (Mao-dalen) kuvade Sao Hsö Hkan Hpa först alla närbelägna shanfurstendömen. Därefter attackerade han ”Kina” 1158. Förmodligen menar man Nanzhao. Han marscherade ända till Kunming คุนหมิง och besegrade "kineserna."

Följande år invaderade han laostaterna, Chiang Saen och Yonokområdet och gjorde furstendömena här till vasallstater och fortsatte sedan mot Xishuangbanna.

Därefter skickade han iväg sin äldre bror, Hkun Sam Long (Khun Sam Luang) ขุนสามหลวง, för att attackera och kuva Assam อัสสัม (eller รัฐอัสสัม). Till sist, 1200, skickade han en expedition mot Pagan som lyckades inta Tagaung (Müang Takong) เมืองตะกอง och Pinya (Phinya) พินยา. När Sao Hsö Hkan Hpa dog 1205 var han 73 år gammal.

Det finns inga bevis för att shanerna i Shwelidalen verkligen skulle ha gjort de ovan omtalade erövringarna. Det är i själva verket istället tveksamt om de överhuvud taget ens lyckades bilda ett enat shanrike i norra Burma.

Uppenbart lyckades burmanerna, omkring 1200, avskilja shanerna öster om Irrawaddy från andra taigrupper längre västerut. De grupper som fanns kvar väster om Irrawaddy hade redan vandrat, eller vandrade nu, längre västerut in i Assam i dagens nordöstra Indien.

Detta folk, som kallas ahomfolket อาหม, är mycket gåtfullt. De var inte buddhister utan animister och det är därför troligt att de lämnat sina shanbröder i öst redan innan burmanerna i Pagan missionerade buddhismen bland shanerna på 1100-talet. Namnet Assam härstammar kanske från ordet ahom.

Ahomfolkets egna krönikor uppger att man trängt in i Assam under det första årtiondet av 1200-talet, där de slog sig ner i Brahmaputras (Maenam Phrommabut) แม่น้ำพรหมบุตร dalgång. 1227 skall den ovan nämnde Hkun Sam Long ha upprättat ett litet furstendöme i östra Assam.

Men Wikipedia har en litet annan version; Här talas om en man vid namn Sukaphaa (Chao Luang Süa Ka Fa) เจ้าหลวงเสือก่าฟ้า (r. 1228-1268). Namnet översätts ibland till ”Tigern från himlen,” eller ”Den himmelska tigern.” Berättelserna om hans liv och ursprung skiljer sig starkt i olika krönikor.

I ett försök att ge en korrekt skildring av Sukaphaas liv sägs det att han föddes i shanstaten Mong Mao, vid dagens Ruili เมืองรุ่ยลี่, i Yunnanprovinsen i Kina. Hans födelseår anges ha varit senast 1189.

Regenten i Mong Mao hade ingen son som kunde efterträda honom och därför hade Sukaphaa utsetts till tronföljare. Men då regenten till sist fick en son upphörde Sukaphaas tronanspråk. 1215, efter 19 år som kronprins, beslöt sig Sukaphaa därför för att lämna Mong Mao.

Han gjorde detta i sällskap med tre fruar, två söner och en dotter, hövdingar från fem andra müanger underordnade Möng Mao, munkar, soldater, 300 hästar och två elefanter. Sammanlagt bestod följet av omkring 9 000 personer. En del vanligt folk skall ha anslutit sig på vägen.

(Begreppet müang förklaras längre fram i avsnittet ”Thaifolkens tidiga invandring i Thailand,” artikeln ”Bildandet av müanger.”)

Sukaphaa följde en gammal känd rutt från Yunnan till Assam som gick genom Myitkyina (Mitchina) มิตจีนา, Mogaung (Mokong) โมกอง och övre delen av Irrawaddyfloden. På sin väg gjorde han uppehåll på flera olika platser och kom till sist fram till sjön Nangyang (Thalesap Nongyang) ทะเลสาบหนองยาง 1227.

Här kuvade han nagafolket (chao nakha) ชาวนาคะ på ett våldsamt och brutalt sätt och etablerade en müang. Det påstås att han skulle ha grillat en del av sina fiender och tvingat deras släktingar att äta dem!


(Nagafolket)

Han lämnade kvar befälhavaren Kan-Khrang-Mong här för att skydda en eventuell reträttväg och fortsatte sin resa över Patkaibergen (Phukhao Patkai) ภูเขาปาดไก่ genom Pangsau-passet och nådde fram till Namrup นามรูป i Brahmaputra-dalen i december 1228.


(Patkai-bergen)


(Naturbild från Namrup)

Resan från Mong Mao till Namrup tog därmed omkring 13 år och det år då han kom fram till Namrup anses vara det år som kungadömet Ahom bildades. Men enligt traditionen grundades Ahom 1229. Härifrån skulle sedan hans efterföljare komma att utvidga kontrollen över större delen av Assam.

Genom att dessa shaner flyttade över bergen, som skiljer Burma från Indien, blev de snabbt avskilda från den kultur och politiska värld varifrån de kommit.

Genom ingifte med den assamitiska eliten behöll de till en början makten, men gradvis uppslukades de av den indiska kulturen och med tiden förlorade de också helt sin identitet som tai. Deras öde är uppenbart unikt och förmodligen har ingen annan taigrupp gått samma öde till mötes.

Men det finns källor som påstår att det finns några få byar kvar i Assam där ålderdomliga taidialekter lever kvar och där befolkningen har asiatiska drag.

I slutet av 1100-talet hade shanerna blivit etniskt dominerande i norra Burma och sydvästligaste Kina. Pagan som verkat starkt i början på 1200-talet splittrades med tiden beroende på uppror bland monfolket i söder och mongolernas attacker i norr.

Mongolerna skulle visa sig vara en betydligt kraftfullare granne till Pagan och shanerna än Nanzhao någonsin varit.

Tidigt 1253 erövrades Nanzhao av mongolerna och mongoliska "pacificeringskampanjer" mot shanerna och andra "sydliga barbarer" genomfördes i slutet av 1250-talet. Omkring 1260 betalade många furstar eller hövdingar i området tribut till Kina.

1271 skickade Kublai khan sändebud till de olika regionala rikena i området för att begära tribut. Men den unge burmesiske kungen Narathihapate (Phra Chao Narathibodi) พระเจ้านราธิหบดี (r. maj 1256-december 1287) hade vägrat. Enligt en källa var Narathihapate född den 23 april 1238.

(Alternativ regeringstid; 1240-1284, 1254-1287, 1255-1286, 1255-1287, 6 maj 1256-1 juli 1287, 1256-1287, 6 maj 1256-1 juli 1287.)

Då Kublai khans sändebud återvände ännu en gång 1273 påstås det att Narathihapate lät avrätta dem. Men en annan källa säger att det var rebeller som dödade dem. Men Kublai khan skall ha menat att Narathihapate låg bakom illdådet.

Då det inte kom någon omedelbar hämnd från mongolerna misstolkade Narathihapate detta som ett svaghetstecken. Därför vågade han göra en attack in i Yunnan 1277.

I början blev mongolernas hästar vettskrämda av burmesernas stridselefanter. Den mongoliske generalen Khudu beordrade då sina män att binda sina hästar vid träden i området, klättra upp i dem och sedan överösa de obepansrade tjockhudingarna med sina pilar.

Mongolernas pilar var försedda med metallspetsar som kunde tränga igenom elefanternas tjocka hud och de sårade och uppretade elefanterna kastade av sig sina passagerare och trampade ner allt på sin väg. Många av de burmesiska soldaterna föll offer för de rasande elefanterna.

Därefter klättrade bågskyttarna ner från träden och anföll de retirerande burmeserna. Mongolerna förföljde dem därefter in på Pagans territorium vid Bhamo (Bamo) บะมอ i norra nuvarande Burma.

Men till sist gav mongolerna upp sin offensiv och återvände till kinesiskt territorium med sin sårade general Khudu. Några källor säger att mongolerna tvingades lämna Pagan beroende på en extrem värmebölja. Men de var snart tillbaka.

Konflikten mellan Kina och Burma utvecklade sig nu till ett storkrig och slaget vid Ngasaunggyan (Ngasongkayan) งาสองกยัน 1277 blev det första av tre avgörande slag mellan de båda rikena. Någon källa kallar slaget slakten vid Ngasaunggyan där burmeserna blev grundligt besegrade.

Efter detta första framgångsrika slag lade mongolerna under sig hela södra Kina 1280. Sedan angrep de återigen Burma. Det andra stora slaget stod vid Bhamo 1283 och det tredje vid Pagan 1287. Kublai khans mongoliska ryttare visade sig vara allt för starka och burmeserna stod som förlorare i samtliga slag. Efter de tre slagen hade mongolerna snart erövrat hela Paganriket.

Kung Narathihapate hade flytt till södra Burma efter slaget vid Bhamo. Han hade tagit sin tillflykt till Prome där hans son Thihathu (Thiharu) ทิฮาธู var guvernör under perioden 1278-1288.

Thihathu planerade nu att mörda sin far, men en bror till Narathihapate förutsåg detta och lät fängsla Thihathu. Men av någon anledning såg Narathihapate till att Thihathu blev frigiven. Som tack för hjälpen besannades broderns oro då Thihathu förgiftade sin far!

En källa säger att Narathihapate var 57 år gammal vid sin död och att han dog i december 1286 innan Pagans fall 1287. Thihathu mördade också sin äldste bror, innan han själv omkom i en olyckshändelse. Andra källor säger att Thihathu dog under ett försök att erövra Pegu. Hände det en olycka då?

Detta öppnade vägen för Narathihapates son Kyawswa (Phra Chao Kayochawa) พระเจ้ากะยอชวา (r. 30 maj 1289-17 december 1297), som var guvernör över Dala ดาลา, som tronföljare och marionettregent. Kyawswa var född den 2 augusti 1260.

(Alternativ regeringstid; 1287-1298.)

Dala är idag en del av Burmas gamla huvudstad Yangon (Yangkung) ย่างกุ้ง. Yangon är även känd under namnet Rangoon (Rangkung) ร่างกุ้ง, men jag har i fortsättningen konsekvent valt att använda namnet Yangon.

För att befästa sin makt i Nedre Burma (förutom Tenasserim) sökte Kyawswa stöd hos sin mor och Narathihapates änka drottning Pwa Saw (Saw Hla Wun) (cirka 1240-1244-cirka 1295/1296 eller 1313 eller därefter) och ministrarna i Pagan. Men han fick vänta ytterligare ett och ett halvt år för att det skulle lugna ner sig i Övre Burma.

(Observera att Pwa Saw är en titel och det dyker upp fler personer med denna titel längre fram!)

Den 30 maj 1289 valdes Kyawswa formellt till kung i Pagan med hjälp av Narathihapates änkedrottning och ministrarna. Men den nye kungen hade bara makten över områden några kilometer utanför sin huvudstad i det gamla raserade riket. Med tiden förklarade sig olika delar av det gamla riket som självständiga riken.

De fantastiska välbevarade ruinerna i Pagan utgör idag en av Asiens mest storslagna fornminnesplatser och är upptagen på UNESCO:s ยูเนสโก världsarvslista. Ruinstaden som tidigare varit svårtillgänglig har nu börjat bli allt mera känd i väst.

Hundratals tempel hade byggts i staden och det förnämsta, Anandatemplet (Ananthawihan) อานันทวิหาร, byggdes omkring 1100 till ära för en av Buddhas främsta lärjungar.


(Anandatemplet i Pagan)


Stavningsvarianter;

Shwelifloden; Lung Chuan Chiang, Lung Kiang, Maenam Cheoli แม่น้ำเชวลี, Maenam Mao แม่น้ำมาว, Nam Mao น้ำมาว, Sawali สวลี, Shweh.

Mong Mao; Anachak Mao Luang อาณาจักรมาวหลวง, Mao-Lung, Mao Lung, Meng-mao-chen, Miiang Mao, Moeng Mao, Mong Mao, Mong Mau, Müang Mao เมืองมาว, Müang Mao Luang เมืองมาวหลวง, Müng Mau, Möng Mao, Möngmao, Möng Mau.

Hsenwi; Saenwee, Saen Wi, Theinni (burmesiska).

Sao Hsö Hkan Hpa; Hso-Hkam-Hpa, Hso Khan Pha, Hsö-hkan-hpa, Saw Hso Hkan Hpa, Süa Khan Fa เสือข่านฟ้า.

Kunming; Khun Ming, Kun-ming.

Hkun Sam Long; Chao Sam Luang Fa เจ้าสามหลวงฟ้า, Hkun Sam Hpa, Hkun-Sam-Long, Hso Lung Hpa, Sam Long Hpa, Sam Lung Pha, Sao Sam Long Hpa, เสือสามหลวงฟ้า.

Assam; Asham (östra Assam), Kamrup (västra Assam), Rat Atsam รัฐอัสสัม.

Tagaung; Kenghong เกงหง, Takong ต้าก๋อง.

Pinya; Pyinnya.)

Ahomfolket; Chao ahom ชาวอาหม, tai ahom ไทอาหม.

Sukaphaa; Chaolung Sukaphaa, Seu Ka Hpa, Siu-Ka-Pha, Siukhapha, Sukapha.

Ruili; Jui-li.

Mogaung; Moegaung, Mukawng, เมืองกอง, ปง.

Nangyang; Nawng Yang.

Patkaibergen; Thüak Khao Pat Kai เทือกเขาปาดไก่.

Narathihapate; Narasimhapati, Narathihapati, Naurathihapati, Phra Chao Narasihabodi พระเจ้านรสีหบดี, Narasihapoti นรสีหปตี, Sithu IV.

Khudu; Qutuq, Khutu.

Bhamo; Bamaw.

Ngasaunggyan; Ngasa-ongyan งาสะอองยาน.

Thihathu; Phra Chao Thiharu พระเจ้าทิฮาธู, Sihasura, Thiha Thu, Sihasu สีหสุ.

Kyawswa; Cho Sawan จอสวาร, Kyaw Swa, Kyawsawa, Kyaw Zwa, Kyawswar, Kyaswa.

Yangon; Yanggoon.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-05-12, 15.02
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.