Forntid - Thailand och omkringliggande länder före och under taifolkens ankomst
Lavo (Lopburi)

Lavo (Lopburi) är en av de viktigaste städerna och kungarikena i Thailands historia och området har en historia som sträcker sig ända tillbaka till bronsåldern som började 3 300 år före vår tideräkning.

Omkring 600-talet bildades kungariket Lavo på den västra sidan av Chaophrayafloden och riket skulle existera ända fram till 1388 då riket inlemmades i kungariket Ayutthaya. Lavos ursprungliga centrum låg där den moderna staden Lopburi ligger i dag, men huvudstaden flyttades omkring 1000-talet söderut till staden Ayodhaya (Ayothaya) อโยธยา.

Den gamla staden Ayodhaya låg förmodligen vid Chaophrayafloden öster om dagens Ayutthaya. En källa säger att Ayodhaya var en hamnstad på den östra delen av den ö där staden Ayutthaya senare grundades.

Enligt taikrönikor från norr grundades Lavo av kung Kalavarnadit (Phraya Kalawannadit) พระยากาฬวรรณดิศ (eller Phaya Anirut พญาอนิรุทธ) som kom från Takkasila (Mueang Takkasila Maha Nakhon) เมืองตักกะศิลามหานคร 648. Takkasila kan vara identisk med staden Tak ตาก eller staden Nakhon Chai Si นครชัยศรี. Det var kung Kalavarnadit som började använda namnet Lavo för sitt kungarike.


(Provinsen Tak)

Andra källor säger att Kalavarnadit var kung av Lavo redan 638, vilket kan ha att göra med de olika kalendrarnas tidsangivelser som användes vid denna tid. Men det finns också betydligt tidigare årtal för Lavos grundande och prins Damrong säger att Lavo grundades redan 468.

Det enda språket som talades tidigt i kungariket var monspråket. Men det har diskuterats om monfolket var den enda etniska folkgruppen i Lavo. En del historiker menar att det också fanns lawa i riket, men att monfolket var den härskande klassen. Detta har jag också skrivit om i den kommande artikeln ”Lawafolket och wafolket” i detta avsnitt.

Intressant är att en del historiker också talat om en möjlig tidig tai-immigration in på Chaophrayaslätten vid tiden för Lavos grundande.

Theravadabuddhismen var den dominerande religionen i Lavo även om khmerernas hinduism och mahayanabuddhism hade betydande inflytande. I slutet av 600-talet expanderade Lavo norrut. Detta kommer jag att berätta mera om i nästa artikel.

Det finns få källor som kan berätta mera ingående om Lavo. Det mesta som vi vet om riket har vi fått genom arkeologiska utgrävningar. Krönikor från Tangdynastin berättar att Lavo skickade tribut som Tou-ho-lo. I sin dagbok refererar den kinesiske munken Xuanzang (Phra Sawianchang) พระเสวียนจั้ง (cirka 602-5 februari 664) till Dvaravati-Lavo under namnet Tou-lo-po-ti.

Chenlakungen Isanavarman I utvidgade khmerinflytandet över Chaophrayaslätten genom sina militära kampanjer på 600-talet.

Enligt en legend i krönikor från norr hade en kung från Tambralinga invaderat och intagit Lavo 903 och installerat en malajprins på Lopburis tron. Denne malajprins gifte sig med en khmerprinsessa som hade flytt från Angkor på grund av en blodig dynastistrid. Paret fick sedan en son som gjorde anspråk på den kambodjanska tronen och han blev till kung Suryavarman I. Därefter hamnade Lopburi under khmerdominans. Suryavarman I utökade sedan sitt rike in på Khoratplatån (Isan) där han lär bygga många tempel.

Ovanstående berättelse angående Suryavarman I stämmer inte i detalj med det jag skrivit i den tidigare artikeln ”Angkor och Lopburi.”

Khmerinflytandet var stort i Lavo under Dvaravatitiden och Lavo var förmodligen underlagd khmererna under stora delar av perioden 1010-1050. Men under den andra halvan av 1000-talet minskade khmerinflytandet då det burmesiska riket Pagan blivit allt mäktigare.

Lopburi hävdade vid upprepade tillfällen sitt oberoende genom att skicka egna diplomatiska missioner till Kina. Uppenbart för att uppnå ett kinesiskt erkännande av Lopburi som en självständig stat. Första gången detta hände var 1001, sedan 1015, då det pågick inbördesstrider i khmerriket, och återigen 1115 och 1155. En källa säger att Lavo kämpade för sin självständighet omkring 1155-1181.

1087 invaderade Pagan Lavo, men Lavos kung Narai lyckades slå tillbaka invasionsförsöket och riket var därmed en tid befriat från överhöghet från både khmererna och burmeserna. Det var kung Narai som flyttade huvudstaden till Ayodhaya.

Ytterligare en våg av khmerinvasioner inträffade under kung Jayavarman VII i slutet av 1100-talet och början av 1200-talet. Lavo tog till sig av khmerernas hinduism och mahayanabuddhism och khmerernas påverkan blev också stor på Lavos konst och arkitektur. Se även den tidigare artikeln ”Angkor och Lopburi.”

En källa säger att guvernören av Sukhothai gjorde uppror mot Lavo 1239 och förklarade sig självständigt och under 1200-talet krympte Lavo snabbt på grund av Sukhothais expansion och minskade till området kring städerna Lavo och Ayodhaya.


Stavningsvarianter;

Ayodhaya; Ayodhya.

Kalavarnadit; Phraya Kalavarnadishraj, Kalavarna Tissa, Phraya Kalawannadit Sarat พระยากาฬวรรณดิศราช.

Tak; Changwat Tak จังหวัดตาก, Muang Tak, Taak.

Nakhon Chai Si; Nakhon Chaisri, Nakorn Chaisri, Nakhon Chaisi.

Denna artikel senast uppdaterad: 2022-05-20, 17.11
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.