Pheu Thai hade gått till val 2011 med en del populistiska löften. Ett var att köpa upp allt ris som producerades i Thailand till ett fast pris och lagra det. Staten skulle betala 15 000 baht per ton för vanligt vitt ris och 20 000 baht för jasminris (khao hom mali) ข้าวหอมมะลิ. Detta var ett pris som låg 50 procent eller högre än marknadspriset och skulle naturligtvis förbättra risböndernas inkomster.

Detta löfte om uppköp och lagring av ris trodde Pheu Thai skulle få världsmarknadspriserna att stiga och att man därefter skulle kunna sälja det lagrade riset med vinst. I juni 2011 var rispriserna rekordhöga och Thailand var fortfarande världens ledande risexportör. Ovanstående löfte har jag valt att kalla rissubventionsprogrammet (Khrongkan Rap Chamnam Khao) โครงการรับจำนำข้าว, som bland vanligt folk kallades chamnam khao จำนำข้าว.

I september, då Yingluck redan valts till premiärminister, hade Indien avskaffat ett tidigare exportförbud mot delar av sin risexport och stora kvantiteter indiskt ris kom ut på marknaden. Vietnam sänkte då i sin tur sitt pris på ris och de globala priserna började falla kraftigt och ett år senare var Thailand inte längre världens ledande risexportör och hade halkat ner på en tredjeplats efter Indien och Vietnam.

Somporn Isvilanonda (Somphon Itsawilanon) สมพร อิศวิลานนท์, som var forskare vid Knowledge Network Institute of Thailand สถาบันคลังสมองของชาติ, räknade ut att regeringen var tvungen att sälja sitt ris för minst 25 000 baht (800 dollar) per ton för att täcka alla kringkostnader för det ris som köpts upp för 15 000 baht per ton. 2012 såldes vitt ris för 575 dollar per ton och Vietnam sålde sitt ris för endast 450 dollar per ton.

I juni 2013 uppmärksammade kreditvärderingsinstitutet Moody's มูดีส์ världen om kostnaderna för Thailands rissubvensionsprogram. Kreditvärderingsinstitutet menade att kostnaderna kunde vara ända upp till 8 procent av Thailands nationalbudget, vilket kunde resultera i ett förändrat kreditbetyg för landet. Under rissubventionsprogrammets första år uppskattades kostnaden för den thailändska regeringen till 12.5 miljarder dollar och förväntades stiga till 15 miljarder dollar 2014. Under tiden blev delar av det lagrade riset fördärvat och det fanns misstankar om oegentligheter och korruption.

Man uppskattar antalet risproducerande hushåll i Thailand till omkring 4.8 miljoner, men bara cirka 2.2 miljoner hade deltagit i projektet. I augusti 2013 fanns det 17 miljoner ton osålt ris i lager. Riset härstammade från tre skördar åren 2011-2013. Under 2012 och fram till augusti 2013 hade regeringen bara lyckats sälja 6.6 miljoner ton från sina lager.

Kina hade i augusti 2013 90 miljoner ton i lager och i Indien fanns det omkring 30-35 miljoner ton i lager. Detta påstods vara ett nytt lagerrekord för ris i världen. Världsmarknadspriset var på väg ner och vanligt vitt ris kostade i augusti 2013 bara omkring 8 000-9 000 baht per ton. Thailands risexporterande företag gjorde nu misstaget att försöka vänta ut marknaden för ett högre pris samtidigt som nya skördar mellan oktober 2013 och februari 2014 förväntades tillföra lagren ytterligare 7-8 miljoner ton.

Regeringen drabbades av stora problem i förbindelse med rissubvensionsprogrammet. Marknadspriset var på väg ner och vanligt vitt ris kostade i augusti 2013 bara omkring 8000-9000 baht per ton för, vilket var långt under det garanterade statliga inköpspriset. Kvaliteten på riset gynnades naturligtvis inte av lagerhållningen och hela rissubvensionsprogrammet beskylldes för omfattande korruption i alla led. Även premiärminister Yingluck Shinawatra anklagades för misskötsel av programmet. Beskyllningarna var dock ännu inte ledda i bevis.

Då marknadspriset fortsatte att vara lågt beroende på de stora lagren i världen blev den thailändska regeringen tvungen att omförhandla statens inköpspris. I augusti 2013 förhandlades det fram ett pris på 12 000 baht per ton för vanligt vitt ris. För att lagret inte skulle fortsätta att växa explosionsartat begränsade man också mängden ris per produktionsenhet till ett maximalt värde på 500 000 baht eller drygt 40 ton.

Försöket att manipulera världsmarknadspriset genom att köpa upp och lagra stora kvantiteter ris hade misslyckats. Att Indien hade lyfte sitt exportförbud borde kanske inte ha kommit som en överraskning. Marknaden hade plötsligt översköljts av 10 miljoner ton indiskt ris och priset hade då gått ner i stället för upp.

Mjöldagg, fågel- och råttspillning, mögel, bekämpningsmedel och allmänt dålig renhållning blev en anledning till att folk började prata om att man blev sjuk av att äta ris som lagrats under lång tid.

I ett försök att motbevisa detta och ta död på ryktena visade sig premiärminister Yingluck Shinawatra, folkhälsominister Pradit Sintawanarong (Pradit Sinthawanarong) ประดิษฐ สินธวณรงค์ (19 juli 1959-) och biträdande handelsminister Yanyong Phuangrach (Yanyong Phuangrat) ยรรยง พวงราช (14 april 1952-) offentligt där de åt en portion kokt lagrat ris. Detta gjorde de den 18 juli 2013 på ett rislager i Ayutthaya tillhörande företaget Charoen Pokphand Group (CP) (Khruea Charoen Phokkhaphan) เครือเจริญโภคภัณฑ์.

(Pradit Sintawanarong)

(Yanyong Phuangrach)

Även om riset just på detta lager inte innehöll några farliga mängder av bekämpningsmedel kanske det såg annorlunda ut på andra håll. Med tanke på det stora antalet lagerlokaler var det förmodligen mycket svårt för regeringen att kontrollera dessa.

Försöket att genomföra ett så omfattande projekt som rissubvensionsprogrammet blev till sist övermäktigt för regeringen. Mängden ris och det stora antalet människor involverade i projektet gick helt enkelt inte att kontrollera.

Risbonden lämnade in sitt ris till en uppsamlingsplats i närheten av där det skördats. Uppsamlingsplatsen såg till att riset kom till en rispoleringsanläggning (rong si khao) โรงสีข้าว där det polerades och eventuellt förpackades. Från rispoleringsfabrikerna kördes sedan riset till lagringslokalerna. Den statliga utbetalningen för riset sköttes av mellanhänder då det var omöjligt för de statliga myndigheterna att sköta utbetalningarna till 2.2 miljoner olika risproducenter. Ofta sköttes betalningen av rispoleringsfabrikerna eller av ägarna av lagerlokalerna. Ett mindre antal stora risexportörer kunde sedan köpa riset från staten.

En del skrupelfria ägare av lagerlokaler eller rispoleringsfabriker, eller korrupta ämbetsmän och rena gangsters, köpte billigt ris av lägre kvalitet som förmodligen stammade från grannländerna. En del av det lagrade riset byttes sedan ut mot det billiga riset, eller blandades upp med riset av lägre kvalitet. Sedan gömdes detta ris långt inne bland den stora mängden lagrat legalt ris för att försvåra upptäckt vid en ytlig inspektion. Det utbytta riset såldes sedan privat och pengarna hamnade i bedragarnas fickor.

Att det kunde gå till som ovan beskrivet berättade Demokratiska partiets parlamentsledamot Warong Dechgitvigrom (Warong Detkitwikrom) วรงค์ เดชกิจวิกรม (1 maj 1961-). Dessutom talades det om att stora mängder ris helt enkelt bara hade "försvunnit."

(Warong Dechgitvigrom)

Innan ris lagras torkas det normalt med skalet som skydd. Kanske torkade man inte riset tillräckligt länge innan riset lagrades beroende på att alla vill ha betalt så fort som möjligt. Fuktigt ris drabbas av mjöldagg och mögel och måste därför behandlas på olika sätt. Ett sätt är att använda sig av gasformiga bekämpningsmedel, vilket är en vanlig metod i Thailand.

När konsumentorganisationen Foundation for Consumers (Mun Niti Phuea Phu Boriphok) มูลนิธิเพื่อผู้บริโภค lät testa packat ris från Siam Grains Company Limited บริษัท สยามเกรนส์ จำกัด hittade man rester av gasen metylbromid เมทธิลโบรไมด์ (brommetan โบรโมมีเทน) i riset. Food and Drug Administration (FDA) (Samnak Ngan Khana Kammakan Ahan Lae Ya) สำนักงานคณะกรรมการอาหารและยา beordrade då Siams Grains Co att dra tillbaka sitt ris från butikshyllorna.

Ytterligare tester visade dock att mängden inte överskred de satta gränsvärdena. Men Siam Grains Co valde ändå att i stället använda gasen fosfin ฟอสฟีน, som betraktades som ett bättre och mindre ohälsosamt alternativ. Det hävdas bland många experter att både metylbromid och fosfin är ofarligt eftersom det är flyktiga gaser. När man öppnar en förpackning behandlad med någon av dessa gaser avdunstar det mesta av gasen och ytterligare minskning av koncentrationen sker när riset först förvaras i vatten och sedan kokas.

Hela 128 företag, som tillsammans bildar Thai Rice Packers Association (TRPA) (Samakhom Phu Prakop Kan Khao Thung Thai) สมาคมผู้ประกอบการข้าวถุงไทย, har utlovat en ersättning på 20 miljoner baht om någon i en familj skulle drabbas av dödsfall orsakat av ris som kommer från något av företagen.

Jordbrukets andel av BNP var vid den här tiden bara 8,6 procent, men sysselsatte 38,2 procent av befolkning. Därmed var cirka 25 miljoner människor sysselsatta i jordbruket och man uppskattade att 18 miljoner, eller 4,8 miljoner hushåll, var risbönder.

Enligt Thailand Development Research Institute (TDRI) (Sataha Ban Wichai Phuea Kan Phatthana Prathet Thai) สถาบันวิจัยเพื่อการพัฒนาประเทศไทย (ทีดีอาร์ไอ) producerade 20 procent av de rikaste bönderna 42 procent av allt ris i landet. De fattigaste bönderna, eller cirka 2.59 miljoner hushåll, producerade inte tillräckligt mycket ris för att bry sig om att delta i rissubvensionsprogrammet.

Den totala risproduktionen på årsbasis var 24-25 miljoner ton varav den inhemska konsumtion uppgick till 10 miljoner ton. Exportsiffrorna borde därför ligga runt 9-11 miljoner ton, men här är var det marknaden som bestämde. Om 549 kilo ris per rai kunde anses som en bra skörd tvistas det om, men den siffran gällde för tillfället.

Fredagen den 10 augusti hade biträdande premiärministern och finansministern Kittiratt na Ranong medgett att det förekom korruption i regeringens rissubvensionsprogram. "Korruptionen i rissubvensionsprogrammet har använts av oppositionen för att attackera regeringen, men regeringen har aldrig påstått att programmet är fritt från korruption," sade Kittiratt.

"Det är bra att polisen har arresterat folk som skott sig på rissubvensionsprogrammet i nordöst och jag tror att korruptionen fortfarande är utbredd i detta program." Regeringen har utsett biträdande premiärminister Chalerm Yubamrung för att hjälpa till med att stoppa myglet i systemet, berättade Kittiratt. Kittiratt förnekade också påståenden om att rissubvensionsprogrammet var i strid med världshandelsorganisationens (WTO) (Ongkan Kan Kha Lok) องค์การการค้าโลก regler.

Många akademiker hade kritiserat regeringens rissubvensionsprogram och sagt att det skulle skada industrin till ett värde av uppemot 1 miljard baht. De hade sagt att det skulle skada de thailändska risexportörerna, inverka negativt på risets kvalitet och förvärra korruptionen.

Under en middag tidigare under veckan, där Federation of Thai Capital Market Organizations (FETCO) (Sapha Thurakit Talat Thun Thai) สภาธุรกิจตลาดทุนไทย stod för värdskapet, sade den tidigare finansministern Korn Chatikavanij från Demokratiska partiet att rissubvensionsprogrammet härjats av korruption och skadat landet allvarligt.

Kittiratt bemötte Korns kritik med att säga att den prisgaranti som introducerats under Abhisits regim bara hade hjälpt bönderna att sälja sitt ris till marknadspris, medan Pheu Thais rissubvensionsprogram hade möjliggjort för bönderna att tjäna mera pengar. Han sade också att han var beredd att debattera offentligt med vilken akademiker som helst för att bemöta kritiken.

Till sist havererade rissubvensionsprogrammet och under sitt sista år slutade regeringen att betala bönderna för deras ris och hundratusentals bönder blev utan betalning. Se även den kommande artikeln ”Akademiker försöker stoppa regeringens rissubvensionsprogram (4 oktober 2012).”