Under 1972 hade den ekonomiska nedgången fortsatt och dessutom var inflationen hög. Regeringens nedskärningar hade samtidigt gjort det allt svårare för nyutexaminerade studenter att hitta arbeten. Risskördarna hade minskat och 1973 fick många för första gången i mannaminne köa för att köpa ris. Plötsligt hade arbetarklassens protester formligen exploderat, med 34 strejker 1972 som växte till hundratals 1973. En källa talar om 180 000 demonstrerande arbetare. I juni 1973 bröt det ut studentdemonstrationer i Bangkok. En händelse från april bidrog i hög grad till detta.

Den 29 april hade en arméhelikopter kraschat i vildmarksreservatet Thungyai Naresuan (Khet Raksa Phan Sat Pa Thung Yai Naresuan) เขตรักษาพันธุ์สัตว์ป่าทุ่งใหญ่นเรศวร. Den var full av Narongs anhängare från armén och det visade sig att de hade varit ute på en olaglig jakt där de skjutit djur från luften. Thanom hade däremot snabbt gått ut och sagt att helikoptern hade varit ute på ett hemligt uppdrag.

(Naturbild från naturreservatet Thungyai Naresuan)

En grupp studenter och pressfolk som undersökte fallet hade kommit fram till att det i helikoptern funnits fullt med djurkroppar av fridlysta djur. Kukrit Pramoj skrev följande i en dagstidning; "En militärregering som saknar moral kan inte fortsätta att regera."

Nio studenter från Ramkhamhaenguniversitetet (Mahawitthayalai Ramkhamhaeng) มหาวิทยาลัยรามคำแหง gjorde politisk satir av händelsen och blev relegerade för att ha publicerat regeringsfientliga skrifter. NSCT mobiliserade därför tiotusentals studenter och ickestudenter för att protestera. Demonstranterna krävde först att rektorn Sakadi Phasooknirand (Sak Phasukniran) ศักดิ์ ผาสุขนิรันดร์ skulle avgå.

(Sakadi Phasooknirand)

Senare kom också kraven om en ny författning, ett bekämpande av korruptionen och att regeringen skulle ta itu med de stigande priserna på ris och landets vikande ekonomi.

I ett öppet brev protesterade 82 unga universitetsprofessorer mot relegeringen av de nio studenterna och regeringen svarade med att stänga universiteten, vilket var ett taktiskt misstag. Detta gjorde bara att fler studenter gav sig ut på gatorna. En källa talar om mer än 20 000 demonstranter och en annan om 50 000! Demonstranterna som tagit sig förbi polisens försök att spärra vägen till Demokratimonumentet fick omfattande stöd av civilbefolkningen i form av pengar, mat och dryck under deras protester. Studenterna, fackföreningsledare och oppositionspolitiker passade nu på att attackera regeringen på alla tänkbara sätt.

Regeringen kontrade med att hävda att demonstranterna hade understöd från vänsterfolk och att de i själva verket var gudlösa kommunister och fiender till monarkin. Detta påstående kunde inte demonstranterna acceptera och det blev nu en tävling mellan demonstranterna och regeringen vem som var mest lojal mot nationen, religionen och monarkin.

Studenterna började bära med sig porträtt av kungen och drottningen och ibland begav de sig till palatset där de sjöng kungssången. Även om kungen inte gav sitt offentliga stöd till studenterna räknade de med hans stöd. Detta efter att Bhumibol hade uppmanat polisen att avstå från våld under demonstrationerna och att han bidrog med tält och mat till dem utanför palatset.

Regeringen talade vid denna tid om att en ny permanent författning tidigast kunde bli klar om tre år eller kanske ännu längre tid. Under sommaren förklarade NSCT att de tänkte bilda en kommitté som skulle skriva en ny författning. Denna skulle därefter presenteras som modell för regeringen.

Den 6 oktober blev läget allvarligare då 11 studenter, lärare och handledare som spred flygblad om krav på en ny författning blev arresterade. De arresterade anklagades för uppvigling och för att ha brutit mot ett av regeringens dekret som förbjöd mer än fem personer att hålla politiska möten.

För den intresserade nämner jag här nedan namnen på de 11 arresterade;

1. Thirayuth Boonmee.

2. Prapansak Kamolpetch (Praphansak Kamonphet) ประพันธ์ศักดิ์ กมลเพชร (7 december 1938-).

(Prapansak Kamolpetch)

3. Boonsong Chalethorn (Bunsong Chalethon) บุญส่ง ชเลธร.

(Boonsong Chalethorn)

4. Bandhit Hengnilrat (Bandit Hengnilarat) บัณฑิต เฮงนิลรัตน์.

5. Wisa Khanthap วิสา คัญทัพ.

(Wisa Khanthap)

6. Thanya Chunchathatharn (Thanya Chunchathathan) ธัญญา ชุนชฎาธาร.

(Thanya Chunchathatharn)

7. Thawee Muenthikorn (Thawi Muennikon) ทวี หมื่นนิกร.

8. Montri Juengsirinarak (Montri Chuengsiri-arak) มนตรี จึงศิริอารักษ์.

9. Nopporn Suwanpanich (Nopphaphon Suwanphanit) นพพร สุวรรณพานิช (6 december 1946-).

10. Preedi Boonsue (Pridi Bunsue) ปรีดี บุญซื่อ.

11. Chaiwat Suravichai (Chaiwat Surawichai) ชัยวัฒน์ สุระวิชัย.

(29 februari 1919-21 september 1994)

(Sa-nga Kittikachorn)

De arresterade kallades för "politiska aktivister" av polisen och tillhörde en nyligen bildad rörelse med omkring 100 medlemmar, där även den pensionerade polisen och generalmajoren Sa-nga Kittikachorn (Sa-nga Kittikhachon) สง่า กิตติขจร (29 februari 1919-21 september 1994) ingick. Han var för övrigt en yngre bror till premiärminister Thanom. Sa-nga sade att "om kravet på en författning kan tolkas som förräderi finns det för närvarande förmodligen 38 miljoner förrädare i Thailand.”

I gruppen ingick också den tidigare parlamentsledamoten Bhichai Rattakul (Phichai Rattakun) พิชัย รัตตกุล (16 september 1926-28 februari 2022), föreläsaren och Kina-experten Khien Theerawit (Khian Thirawit) เขียน ธีระวิทย์ (1935-), studentledaren Thirayuth Boonmee samt ett stort antal universitetsföreläsare, pressfolk och regeringstjänstemän. Det var bara Thirayuth av de ovan nämnda personerna som fanns bland de 11 arresterade.

(Bhichai Rattakul)

(Khien Theerawit)

Natten till den 7 oktober arresterades en tolfte person, som var en av ledarna från Ramkhamhaenguniversitetet. Hans namn var Kongkiat Kongkha (Kongkiat Khongkha) ก้องเกียรติ คงคา och ytterligare en åtalspunkt, förräderi, lades till. NSCT kontrade med att kalla polisens metoder för "diktatoriska" och att försöka skapa "en terrorregim i kungariket."

Det ryktades att de arresterade hade mördats och studenter och andra grupper vällde ut på gatorna och inledde flera dagar långa protester vid parlamentet, Thammasatuniversitetet och Sanam Luang. En annan samlingspunkt blev vid Demokratimonumentet som nu blivit en stark symbol för konstitutionell demokrati och mot diktatur.

Monarkin hamnade i fokus i kampen. Studenterna begärde att få veta att om kungens position bara garanterades av författningen, var fanns den då? Utan en författning sade de att de tre tyrannerna var skyldiga till republikanism och majestätsbrott. Juntan hade därför svårt att argumentera för att studenterna var ett hot mot tronen.

Måndagen den 8 oktober gick biträdande premiärministern (och fältmarskalken) Praphas ut med en nyhet. En "sammansvärjning" hade avslöjats. De tolv arresterade politiska aktivisterna hade haft som mål att störta regimen och Bangkoks polis försattes i full beredskap. Därefter släppte Praphas den stora nyhetsbomben; man hade funnit kommunistiska dokument på thai, engelska och kinesiska under husrannsakan hos några av de misstänkta.

En arresteringsorder hade utfärdats mot den eftersökte huvudmannen för den påstådda sammansvärjningen. Hans namn var Khaisaeng Suksai ไขแสง สุกใส (10 september 1929-2000) och han anmälde sig frivilligt till polisen på tisdagsförmiddagen den 9 oktober och blev därmed den trettonde personen som arresterades. Khaisaeng som var en tidigare parlamentsmedlem från Nakhon Phanom anklagades för förräderi.

Då regeringen onsdagen den 10 oktober lät meddela att de tänkte behålla de arresterade i häkte hotade det att bryta ut våldsamheter för första gången. Premiärminister Thanom lade nu över skulden från studenterna på den arresterade Khaisaeng. Khaisaeng uttalade dock; ”Jag har aldrig tidigare träffat de andra tolv fångarna och jag har heller aldrig haft några kommunistiska dokument varken i mitt hem eller på mitt kontor. Jag vet inte varifrån polisen fått fatt i sådana dokument."

Special Branch Bureau (Kong Banchakan Tamruat Santiban) กองบัญชาการตำรวจสันติบาล (SBB) förklarade att de andra också skulle åtalas för förräderi, eftersom de hade burit plakat som angrep regeringen. Man påpekade också att Khaisaeng arresterats två gånger tidigare, anklagad för att vara kommunist, och hade suttit i fängelse i tio år för detta.

Från Thammasatuniversitetet (i fortsättningen förkortat till Thammasat) skickade 177 professorer ett brev till premiärminister Thanom där de bad om att de häktade studenterna omedelbart skulle försättas på fri fot. Då studenterna vägrade att gå till sina föreläsningar ställdes dessa in och slutexamina sköts upp på obestämd tid. Skolgården översållades under natten med politiska plakat som gick till angrepp på regeringen.

Torsdagen den 11 oktober ökade spänningen på båda sidor då tusentals studenter från hela landet strömmade in till Thammasats skolgård, Ramkhamhaenguniversitetet och Prasarmmitr College of Education (Prasamit) ประสานมิตร. På Chulalongkornuniversitetet (i fortsättningen förkortat till Chulalongkorn) rapporterades det vara lugnt. En av studentledarna härifrån uttryckte sig så här: ”Vi skulle vilja agera, men med pågående examina är vi handikappade."

Under dagen och natten hölls tal och man pratade om den senaste tidens händelser och det underhölls med politisk satir. Man uppskattade antalet demonstrerande studenter till 20 000 och ledare från andra universitet lovade att fler var på väg. I ett försök på att ”återupprätta fred och ordning” fick biträdande premiärminister Praphas fria händer att stoppa den växande oppositionen. Rektorer och vice rektorer från nio statsuniversitet appellerade till regeringen att försöka hitta ett sätt att minska spänningarna, innan det hela skulle bli omöjligt att kontrollera.

På torsdagen träffade en delegation från NSCT Praphas och krävde att de 13 arresterade skulle släppas villkorslöst. Han vägrade att gå med på detta krav, men berättade att en ny författning skulle vara klar inom 20 månader.

Fredagen den 12 oktober hade antalet studenter på Thammasats fotbollsplan svällt till 50 000 där de fick höra att regeringen var villig att gå med på en kompromiss och att den nya författningen skulle vara klar inom 20 månader. Detta imponerade dock inte på studenterna.

Då de arresterade var inne på sin sjätte natt i arresten gick regeringen med på att de kunde släppas mot borgen, men studenterna vägrade betala någon borgenssumma och aktivisterna stannade kvar i häktet där de fortsatte en 36 timmar lång hungerstrejk. Studenterna på Thammasats fotbollsplan, som nu uppgick till 70 000 personer, fortsatte att demonstrera sitt stöd för sina fängslade kamrater.

Lördagen den 13 oktober fanns det nästan 500 000 studenter runt Thammasat! Mitt på dagen började de röra sig mot Demokratimonumentet och längst fram gick en samling högstadiepojkar och flickor som bar på bilder av kungaparet. Under marschen anslöt sig tusentals ickestudenter och stämningen blev mycket spänd och oron spred sig i området. Busslinjer som servade området vid Sanam Luang vägrade att ta upp passagerare som inte skulle delta i demonstrationen.

Talen som hölls vid Demokratimonumentet varade i flera timmar och på eftermiddagen hade kung Bhumibol ett kort möte med representanter för studenterna där han bad dem att sluta demonstrera och åka hem. Studenterna lämnade palatset klockan 16.20 efter en dryg timmes audiens. Studenterna som kom från mötet med kungen kände att de segrat då de rapporterade att generalerna gått med på en ny författning. De följde också kungens uppmaning och bad sina kamrater att åka hem.

Uppenbart hade kungen träffat Thanom och Praphas innan mötet med studenterna och fått ett löfte av de två om att de skulle utarbeta en ny demokratisk författning inom tolv månader. Strax före klockan 18.00 meddelade Praphas plötsligt att de tretton studentledarna hade släppts villkorslöst och att den nya författningen skulle vara klar innan oktober 1974. Under natten firades detta besked av de demonstranter som fått vetskap om detta, men det fanns åtminstone 100 000 som inte visste något om frigivningen.

En känsla av lättnad spred sig bland de studenter som hört nyheterna. Visserligen fanns det de som tyckte att tiden för att utarbeta en ny författning var allt för lång men de flesta var nöjda. ”Äntligen är det över” sade en student efter tre dagar vid Thammasat och som var beredd att återvända hem.