Modern tid - Thailand under och efter Vietnamkriget
Kuppen i november 1971

Den 17 november 1971 återfick Thailand fullt militärtyre efter att Thanom tagit makten genom en oblodig kupp. Denna kupp har också har kallats "Thanoms kupp mot sig själv." Han upplöste regeringen, avskaffade parlamentet (nationalförsamlingen), avskaffade författningen från 1968, förbjöd politiska partier och införde undantagstillstånd.

Fallskärmstrupper gick in i Bangkok, stridsvagnar omringade parlamentsbyggnaden och det upprättades polisspärrar på gatorna. Men trots allt detta verkade det ändå påfallande lugnt i huvudstaden.

Thanom sade att han skulle regera Thailand i tre till fyra månader som ledare för det nationella verkställande rådet NEC, bestående av 16 ledamöter varav fyra civila, medan en tillfällig författning gjordes klar och en ny regering valts. I rådets ledning ingick även Praphas Charusathien och Narong Kittikachorn.

Thanom och Praphas var snabba med att förklara sin lojalitet mot kungen, nationen och religionen och förklarade att kuppen varit nödvändig för att bemästra allvarliga externa och interna hot.

Vid den här tiden intensifierades kriget mot CPT och i slutet av januari 1972 påbörjades den största offensiven någonsin mot gerillan i norra Thailand. Mer än 12 000 soldater genomförde en search and destroy-attack mot gerillan, vars antal uppskattades till ungefär 300-500 man. Rebellernas ledare vare en man som endast var känd under namnet Nai Daeng นายแดง.

Efter nästan sex veckors strider rapporterade den thailändska regeringen att 30 regeringssoldater hade dödats och 100 sårats, medan kommunisterna hade förlorat "inte mindre än 200 man." Den stora militära insatsen mot den kommunistiska gerillan liksom de rapporterade förlusterna indikerade till viss del att den kommunistiska undergrävande verksamheten ökat i Thailand.

Andra källor säger att offensiven slutade i katastrof för regeringsstyrkorna med flera hundra dödade regeringssoldater, medan gerillan hade klarat sig med minimala förluster.

En ny offensiv i oktober 1972 blev också ett fiasko. Olikt tidigare misslyckanden rapporterades dessa i media och en del kommentatorer jämförde dem med amerikanernas misslyckanden i Vietnam.

Narong Kittikachorn blev nu den som fick skulden för allt som regimen misslyckades med och blev allt mera impopulär. Armén hade splittrats i olika grupper eller fraktioner styrda av sina egna intressen gällande avancemang, tilldelning av pengar och politiska ambitioner och Narong kontrollerade en av de mest korrupta grupperna. Denna grupps mål var uppenbart att få Narong utnämnd till arméchef och i sinom tid till premiärminister.

Handley som kallar Narong för en mutkolv säger att han med tiden gjorde allmänheten rasande. 1972 hade han tagit över ledningen av ett av regeringen tillsatt antikorruptionsorgan, som han istället manipulerade för att utvidga sina egna skumma affärer. Han utsatte dessutom sina konkurrenter för utpressning och hot. Thanom och Praphas lät honom hållas då de uppenbart också gynnades ekonomiskt av hans verksamhet.

Narongs verksamhet fick andra fraktioner inom armén att leta efter möjligheter att göra sig av med Narong, Thanom och Praphas. En rival var en av arméns vicekommendanter, general Kris Sivara (Krit Siwara) กฤษ ศรีวรา (27 mars 1914-28 april 1976).


(Krit Sivara)

Krit höll sina ambitioner och egna affärsintressen hemliga och Praphas litade så mycket på honom att han utsett honom till denna ledande post inom armén. Detta skulle få avgörande konsekvenser för trions kommande öde.

I augusti 1972 skapade studentaktivister från flera universitet en ny allians som kallades National Student Center of Thailand (NSCT) (Sun Klang Nisit Naksüksa Haeng Prathet Thai) ศูนย์กลางนิสิตนักศึกษาแห่งประเทศไทย (ศนท). Alliansen bildades för att kunna koordinera politiska aktiviteter på nationell nivå.

NSCT leddes av en student vid namn Thirayuth Boonmee (Thirayut Bunmi) ธีรยุทธ บุญมี (10 januari 1950-) som studerade vid Chulalongkornuniversitetet. Organisationen visade snabbt sin förmåga att mobilisera tiotusentals demonstranter på gatorna inom några få timmar.


(Thirayut Boonmee)

(Här finns det dock källor som säger att NSCT existerade redan 1969/1970 och att Thirayuth var generalsekreterare för NSCT under läsåren 1971-1972 och 1972-1973.)

NSCT:s första aktion var inte att attackera regimen utan japanerna. Japanska affärsmän dominerade den thailändska industrin och Japan exporterade stora mängder varor till Thailand utan att själva importera speciellt mycket härifrån. NSCT startade en tio dagar lång bojkott av japanska produkter och fick för detta stöd som en trovärdig organisation över hela landet.

NEC regerade Thailand intill december 1972 och Thanom försökte nu minska trycket på sin regim genom att införa en ny tillfällig författning och ersätta NEC med en nationell lagstiftande församling med 299 medlemmar, med sig själv som premiärminister.

Nationalförsamlingen fylldes med 200 man från de väpnade styrkorna och polisen och mindre än en tredjedel civila. Återigen, liksom alla tidigare försök, hade ett demokratiskt experiment misslyckats.

Oppositionen intensifierades nu och mitt i den minskade ekonomin och de konstanta gatuprotesterna spreds ett rykte om att Thanom, Praphas och Narong tänkte införa republik och ta makten permanent.

Den 11 augusti 1971 och den 25 november 1972 hade dessutom Thanom respektive Praphas fyllt 60 år. De två bröt nu mot lagen då de vägrade att dra sig tillbaka från sina militära poster då de uppnått denna lagstadgade pensionsålder.

Narong påstods ha skrutit med att han skulle bli Thailands förste president. Detta ansågs som en förolämpning mot kungen vilket fick Kukrit Pramoj att kräva regeringens avgång. Det var nu som folket öppet började benämna Thanom, Praphas och Narong som ”de tre tyrannerna.”

Orsakerna till att det demokratiska experimentet hade misslyckats var flera. Regeringen hade haft svårt att få igenom sin budget i representanthuset och hade förskräckts av vad de menade var en kollaps av nationell solidaritet i den nya atmosfären av konkurrens mellan politiska partier.

De hade upptäckt att de tappat kontrollen över pressen och hur den politiska aktiviteten ökade och speciellt hur de unga demonstrerade mot alliansen med USA och mot regeringens långsamma förmåga att skapa ekonomisk utveckling.

Militären i Thailand hade oroats alltmer av vad närmandet mellan USA och Kina kunde innebära för Thailands säkerhet och det allt mera vietnamiserade indokinesiska kriget. De fruktade minskad hjälp från USA och en minskad vilja att försvara Thailand då Kambodja och Laos långsamt men säkert föll i kommunisternas händer.

Thanoms återgång till full militär kontroll var emellertid inte någon lösning på Thailands problem. Studenterna kände sig lurade på en förväntad politisk utveckling då Thanom återinförde militärstyret och började agera med en ny militant politisk medvetenhet.

Men det var inte bara studenterna och medelklassen som visade sin ilska. Även arbetare och bönder visade nu sitt missnöje med en regim som bara verkade representera militära intressen.

Dessa grupper ville ha en delning av den politiska makten, i en grad som militären inte var beredd att ställa upp på, och de fick snart stor sympati för sina synpunkter. I mitten av 1973 hade de blivit en politisk kraft att räkna med.


Stavningsvarianter;

Nationella verkställande rådet; National Executive Council (NEC).

Kris Sivara; Kris Sevara, Kris Sivara, Krit Sivara, Krit Siwala, Krit Srivara.

Thirayuth Boonmee; Teerayut Bunmee, Thirayut Boonmee, Thurayuth Boonme.

Nationella lagstiftande församlingen; National Legislative Assembly.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-03-05, 23.01
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.