Det kanske mest fascinerande som hände under 1960-talet och 1970-talet var monarkins återkomst i politiken. Det hade börjat så sakteliga då kung Bhumibol i tysthet visade sitt missnöje med fältmarskalk Phibun. Detta genom att inte vilja delta i de ceremonier som hölls 1957 för att markera år 2 500 av den buddistiska tideräkningen. 

Sarit hade därför sett till att ge kungen en mer framträdande offentlig roll och hjälpte därmed till att förbättra och cementera monarkens position. Monarkin som legat mer eller mindre i dvala efter kuppen 1932 upplevde nu en renässans och kungen betraktades snart som en närmast gudalik person, enligt den gamla devarajakulten.

Många är tveksamma till om Sarit verkligen var rojalist, men han insåg att landet var unikt i det Sydostasien, där kommunismen var på frammarsch, genom att landet förblivit ett sammanhållet självständigt kungarike under flera hundra år.

En mera direkt inblandning från kung Bhumibols sida hade inträffat 1973 då kungen aktivt hade fått sympatierna för Thanom och Praphas att svänga över till studenternas förmån. Den kungliga familjen blev ändå nära förknippade med det högeraktivistiska Village Scouts, som befunnit sig i centrum av händelserna 1976 som avslutade eran med "full demokrati.”