Modern tid - Thailand under och efter Vietnamkriget
Projektet "ett grönt Isan" och den fortsatta politiken (1987-1988)

Chavalit Yongchaiyudh försökte sig på ett ambitiöst projekt kallat Isan Khiew (Isan Khiao) อีสานเขียว (ett grönt Isan) 1987. Det fattiga torra nordöst skulle förvandlas till ett grönskande område.

Mer än 500 miljoner dollar investerades av olika myndigheter, under militärens ledning, och mängder av soldater började arbeta med att bygga vattenreservoarer och vattentankar och leda fram vatten till behövande områden. För att öka mängden träd planterade man eukalyptus ยูคาลิปตัส i kommersiellt syfte, som sedan skulle användas för att tillverka pappersmassa.

Men istället för stöd för verksamheten blev armén hårt attackerad för att ta på sig en statlig uppgift i kungens namn och därmed exploatera monarkin. Militären utsattes också för kritik för att de konsumerade mer än 25 procent av nationens budget, vilket var mycket mer än vad som sammanlagt spenderades på hälso- och sjukvård och utbildning.

Kritikerna menade att armén bara var ett nytt egoistiskt parti som använde statens budget för att öka sin makt. De pekade ut de många generalerna, som blivit miljonärer, och deras extravaganta livsstil som bevis för omfattande korruption. En del kritiker undrade också spydigt om det gröna i gröna Isan handlade om vegetation eller om folk i arméuniformer (som var gröna)!

I april 1987 lämnade oppositionen in en misstroendeförklaring mot Prem. Den borde ha lyckats, men Prem satte press på, eller köpte helt enkelt, en del ledamöter i nationalförsamlingen och lyckades klara sig. Men parlamentet vände sig ännu ännu en gång mot Prem och tidigt i maj bad han kungen upplösa nationalförsamlingen för att kunna genomföra nya allmänna val.

General Arthit Kamlangek var dock övertygad om att Prem inte var beredd att ge upp premiärministerposten. Då Arthit Kamlangek antydde en möjlig kupp gjorde palatset klart att om man gick emot Prem så gick man också mot tronen!

Några veckor senare gav kungen de dubbla titlarna flygvapengeneral och amiral till Prem. Samtidigt kungjorde Prem, från säkerheten i Nakhon Ratchsima, att kungen skrivit under en order om att avskeda Arthit Kamlangek som armékommendant. Detta blev slutet på Arthit Kamlangeks politiska karriär.

I ännu ett ingripande lät man förstå att kungen ville behålla Prem vid makten åtminstone fram sin 60-års födelsedag 1987 och sedan fram till 1988. Detta år skulle bli det år då han blev den monark som regerat längst i Thailands historia.

Allmänheten kunde nu se på TV hur parlamentsmedlemmar hånade kungens premiärminister. De kunde också höra ovanliga attacker på Prem som då Kukrit attackerade honom för att han själv uppförde sig som om han vore en kunglighet.

‘‘Det faktum att en viss regeringsledare besöker byar och talar om sin lojalitet till kungen är helt enkelt en taktik för att öka sin popularitet och för att vinna politiska fördelar......Folket i landsbyarna skulle säkert rösta på honom då de också är lojala mot kungen..... [Jag känner mig] vanhedrad som thailändare då en person tillåts slippa stå ansvarig politiskt och undgå kritik. En person som har blivit som en kung i en absolut monarki, men som uppför sig som om han var viktigare än den riktige kungen.’’

Mom Ratchawong Sukhumbhand Paribatra (Mom Ratchawong Sukhumphan Boriphat) หม่อมราชวงศ์ สุขุมพันธุ์ บริพัตร (22 september 1952-) publicerade också en hård attack där han bland annat sade att Prem hade åstadkommit väldigt litet under sina sju år som premiärminister och att Prem föraktade demokratisk praxis.

(Sukhumbhand Paribatras farfar var den tidigare omtalade prins Paribatra Sukumbhand.)


(Sukhumbhand Paribatra)

‘‘Hans prestationer inskränker sig till att ha lyckats balansera en militär grupp mot en annan för att upprätthålla sin egen position. Hans ledarstil handlar om att upprätthålla en kungalik distans till alla viktiga politiska problem och att se till att kritik mot honom stannar kvar vid dess källa.’’ Trycket mot Prem intensifierades därefter under hösten 1987.

I oktober 1987 blev Prem ordförande för ett möte med operationskommandot för inre säkerhet (ISOC) som skulle arbeta fram de tidigare omtalade författningsändringarna som skulle stärka militärens ställning. Man deklarerade att denna "demokratiska" politiska reform var avgörande för nationens överlevnad. Samtidigt fläckades Prems personliga rykte av tre snabbt följande korruptionsavslöjanden.

Det första korruptionsärendet var riktat mot ministern Chirayu Isarangkun na Ayuthaya (Chirayu Itsarangkun na Ayutthaya) จิรายุ อิศรางกูร ณ อยุธยา (12 november 1942-), som var son till riksrådsmedlemmen Charunphan Isarangkun. Chirayu tvingades avgå, men blev sedan ledare för Crown Property Bureau (CPB).


(Chirayu Isarangkun)

I ett annat korruptionsärende anklagades kommunikationsminister Banharn för omfattande korruption och röstköp. Bakom anklagelserna fanns en misstanke om att Prem, som var beroende av Banharns politiska stöd, hade låtit honom fått fria händer att förse sig själv med statliga medel och lukrativa kontrakt.

Den tredje skandalen handlade korruption i förbindelse med vapeninköp till armén. Man hade just avslutat ett köp av lätta stridsvagnar av typen från USA. Dessa stridsvagnar hade till och med ratats av Pentagon på grund av sitt höga pris och sin dåliga kvalité.

Trots motstånd från några höga civila ämbetsmän och militärer godkände Prem köpet. Här påstods Chavalit Yongchaiyudh och hans fru vara inblandade.

Handley säger att Banharn inte var ensam om att syssla med korruption och oegentligheter. Då Siddhi Savetsila, som var Prems toppmedarbetare i nationella säkerhetsfrågor, tog över Social Action Party i december 1985 säger Handley att han allierade sig med två av landets största kriminella gudfadrar.

De två var Somchai Khunpluem (Somchai Khunplüm) สมชาย คุณปลื้ม, alias Kamnan Poh (Kamnan Po) กำนันเป๊าะ (30 september 1937-) och Chatchawan Kong-udom (Chatchawan Khongudom) ชัชวาลย์ คงอุดม, alias Chat Taopoon (Chat Taopun) ชัช เตาปูน. De hade båda poster i partiet.


(Somchai Khunpluem)


(Chatchawan Kong-udom)

Skandalerna var allvarliga nog att kunna störta regeringen, omintetgöra försöken till författningsändringar och spoliera kungens stundande 60-årsdag.

Arméfolk svarade med att säga att den politiska instabiliteten bevisade att demokratin inte fungerade. Den politiska retoriken tonades ner under de första dagarna i december inför kungens födelsedag.

Just när födelsedagsfirandet inleddes i december 1987 distribuerades osignerade flygblad öppet på gatorna som attackerade den kungliga familjen. Flygbladen skickades också till parlamentet och faxades runt i landet. En del av dem var en direkt kritik mot kungen och drottningen för deras bevarande av sin makt, men de flesta attackerade kronprinsen.

Flygbladen kommenterades inte officiellt förrän den 8 december då de plötsligt stämplades som del i en revolutionär kommunistisk konspiration. Polisen och militären förklarade att det var en manifestation från ‘‘en grupp fiender till nationen tillhörande en rörelse som var fast besluten på att underminera monarkin.’’

Uppenbart handlade det om flera grupper, utan förbindelse med varandra, som stod bakom flygbladen. En källa menade att de härstammade från Soamsawalis läger. Polisen lyckades gripa några av förövarna och arresterade en grafiker, en del studenter och en munk. De ställdes snabbt inför rätta och dömdes för majestätsbrott.

(Vem Soamsawali är kan du läsa om ”Kungligheter, övriga personer & kuriosa,” som du hittar i toppmenyn. Leta sedan upp ”Kungafamiljen i Thailand,” artikeln ”Vajiralongkorns historia.”)

Kung Bhumibol avslutade det tumultartade året med att samla hela den kungliga klanen, inklusive ättlingar till Chakrikungarna, för att fira jubiléet och monarkin. I sitt tal underströk han att monarkin var demokratisk och att han var representant för folkets vilja. ‘‘Kungadömet är en institution [skapad] av folket, som är avhängig av folket och som agerar för folkets bästa.’’

Efter kungens födelsedag avslöjades en ny härva av korruptionsaffärer. Prems tull- och skattechefer, som ansetts ha varit ärliga teknokrater, avslöjades med att ha smugglat lyxbilar. Prem tog emot deras avskedsansökningar, men det fanns en utbredd misstanke om att han samtidigt skyddade arméns egna smugglingsnätverk.

Premiärminister Prem slog inte ner på korruptionen, utan reagerade bara på negativ press. Banharn blev återigen en belastning genom att roffa åt sig regeringskontrakt för egen personlig vinning. Då ekonomin som helhet drabbades attackerade till och med det privata näringslivet Prem.

Mest pinsamt var en skandal som handlade om tronens prestige och Prems egen ställning. Ett stort nätverk av toppbyråkrater och munkar avslöjades med att sälja kungliga medaljer och utmärkelser. Detta hade pågått under lång tid och att dela ut dessa hade blivit en viktig inkomstkälla för en palatsaristokrati.

Detta hade också genererat fler donationer till kunglig välgörenhet och på grund av det ökande antalet donationer och utmärkelser hade palatset också givit regeringen och munkväsendet privilegiet att hjälpa till med att sköta detta.

Tempel, välgörenhetsinrättningar och vissa regeringskontor rapporterade donationerna och föreslog lämpliga kandidater för utmärkelser till utbildningsministeriet. På ministeriet tittade man på listan och lämnade den sedan vidare till premiärministerns kansli (Samnak Nayok Ratthamontri) สำนักนายกรัฐมนตรี. Där kunde andra namn läggas till och en slutgiltig lista lämnades sedan till palatset där den vanligtvis accepterades.

Då utnämningarna inte bara hade socialt värde utan också ekonomiskt hade processen blivit korrupt tidigt på 1980-talet. Folk hade då "köpt" en plats på listan genom att muta munkar och ämbetsmän och genom att förfalska donationsrapporter.

Detta kom till allmänhetens kännedom i december 1987 då en hög ämbetsman i Prems sekretariat begick självmord. Han var ansvarig för de kungliga sigillerna och för premiärministerns stämpelsignatur och han hade använt sin tillgång till dessa för att hjälpa folk att få utmärkelser.

Vidare undersökningar avslöjade minst två suspekta fall med utmärkelser där ämbetsmän vid Prems sekretariat och en framstående munk vid Wat Thepsirin วัดเทพศิรินทร์ var inblandade. Polisen uppskattade att nästan hälften av fallen med de som fått utmärkelser detta år hade fått det på ett otillbörligt sätt.

Prems ställning försvagades nu ytterligare. Förutom korruptionsskandalerna försvagades hans ställning av att demonstranter lyckats tvinga regeringen att ge upp planerna om en damm vid namn Nam Chon (Khüan Nam Chon) เขื่อนน้ำโจน och misslyckade gränsstrider med Laos. Dessa är omtalade i nästa artikel.

Inför hotet om att förlora en misstroendeförklaring i parlamentet upplöste Prem representanhuset den 29 april 1988 och utlyste allmänna val till den 24 juli 1988. Detta gjorde det åtminstone möjligt för honom att presidera över firandet av kungens långa regeringstid den 2 juli samma år.

Stärkt av stöd från palatset och militären förklarade Prem som väntat att han tänkte försöka bli återvald som premiärminister och bilda en ny allians, utan att själv kandidera till en parlamentsplats. Men relationen mellan kungen, Prem och militären blev valets huvudfråga.

Under sin valkampanj förband Prem öppet en eventuell återkomst som premiärminister till Bhumibols blivande jubiléum på tronen. Istället för att kandidera för en parlamentsplats förlitade han sig på att hans förbindelse med monarkin skulle vara nog.

Men i juni 1988 skickade 99 välkända akademiker och yrkesfolk en skrivelse till kungen där man anklagade Prem för att i monarkins namn och med ett militärt hot hålla sig kvar vid makten. I ett försiktigt ordval förklarade man att man ville skydda den kungliga prestigen och att man fruktade att militären korrumperade den demokratiska processen.

Prem avfärdade dem omedelbart då han ledde Bhumibols jubiléum. Kung Bhumibol hade nu regerat längre än någon annan kung i Bangkok, Ayutthaya eller Sukhothai. Efter att ha högtidlighållit de tidigare Chakri-regenterna i Grand Palace reste Prem till Ayutthaya tillsammans med den kungliga familjen för att hylla Ayutthayas 33 kungar.

Varför hade folket inte sett fördelarna med landets militärledda regering? Med facit i hand blev svaret uppenbart. Prem hade inte gjort så mycket mer under sina åtta år vid makten än att skydda sin egen position och monarkin. Hans regim hade inte visat sig vara mindre korrupt, förtryckande och byråkratisk än en civil regim. Dessutom hade faktiskt de sociala problemen i landet förvärrats.

Bangkok blomstrade dock, vilket huvudsakligen berodde på ökade utländska investeringar. Men på landsbygden var fattigdomen fortsatt vida utbredd. 1988 levde mer än 25 procent av de thailändska familjerna under den officiella fatttigdomsgränsen.

De rika hade blivit rikare och de fattiga fattigare. 1988 tjänade 20 procent av de rikaste thailändarna 56 procent av landets totala inkomster medan den fattigaste femtedelen bara tjänade 5 procent. 1976 hade fördelningen varit 49 procent respektive 6 procent.

Bönder som inte hade någon egen mark var fortfarande ett stort problem. 1988 fanns det en halv miljon bondehushåll som inte hade någon egen mark, vilket grovt räknat var omkring 10 procent av alla hushåll.

Ytterligare en halv miljon hushåll ägde mindre än 10 rai (16 000 kvadratmeter), vilket normalt inte gjorde dem självförsörjande. Dessutom levde flera miljoner thailändare som illegala ockupanter i skogsområden, som naturligtvis skadades av deras närvaro.

Medan pengar hade strömmat in till militären hade tilldelningen till hälso- och sjukvården inte hunnit med befolkningsökningen. I skolsystemet fortsatte avhoppen från utbildningarna och köp av examina. Mer än 20 procent av alla thailändare gick aldrig i skola mer än fyra år.

Miljöförstöringen började få katastrofala följder. Miljoner av hektar av påstått skyddade skogar avverkades med politisk och militär uppbackning samtidigt som vattendrag och luften blev alltmer förorenade. Den våldsamma kriminaliteten var hög och stigande och Thailands narkotikasmugglare drog in väldiga summor varje år.

Prems vägran att personligen ställa upp i valet hade nu väckt tankar om att en premiärminister tvunget skulle väljas bland de folkvalda politikerna. Tusentals personer demonstrerade utanför Prems hem och politiska ledare och många andra grupper förespråkade öppet att premiärministern skulle väljas bland de som valts in i nationalförsamlingen. Prem bestämde sig därför till sist för att dra sig tillbaka.

Efter mer än tre år i exil i Västtyskland återvände Manoonkrit Roopkachorn till Thailand. Han hade då beviljats amnesti tillsammans med andra misstänkta kuppmakare. Manoonkrit förklarade emellertid att han ensam varit ansvarig för kuppförsöket 1985.


Stavningsvarianter;

Mom Ratchawong Sukhumbhand Paribatra; Mom Ratchawong Sukhumbhand Paripatra.

Chirayu Isarangkun na Ayuthaya; Chirayu Isarangura na Ayutthaya, Chirayu Isarangkul na Ayuthaya.

Somchai Khunpluem; Somchai Kunplome, Khunpleum.

Premiärministerns kansli; Office of the Prime Minister, Prime Minister’s Office.

Nam Chon; Nam Choan.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-03-01, 09.00
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.